Sarkozys finger

Hadopi-lagen, Sarkozy's offensiv in i det digitala landskapet, är i själva verket inte unik. Den är en naturlig fortsättning på presidentens in-your-face-korporativistiska maktövertagande i det offentliga rummet.

I mars 2009 instiftades en lag, "loi de l'Audiovisuel", som syftar till att reglera villkoren för franska offentliga och privata tv-kanaler - men som även kan sägas erbjuda en övertydlig illustration av en klar strategi:

Återigen står den sarkozytrogna tv-kanalen TF1 i centrum, samma kanal som nu är ansatt från alla håll på grund av affären Bourreau-Guggenheim, och som tillhör Sarkozys närmaste vän Martin Bouygues.
I korthet innebär lagen att de statliga tv-kanalerna, tillhörande France televisions, förbjuds att visa reklam. Motiven är hedervärda; den statliga tv:n skall vara oberoende av annonsörernas gunst, men även av publikens. Alla publikfriande program skall bort och kanalerna skall erbjuda public-service av hög kvalitet.
"När en vis pekar på månen, tittar dåren på fingret", citerar Le Monde Diplomatique, men fortsätter med att konstatera att i detta fall bör vi titta på fingret, eftersom det tillhör Sarkozy.

För vad ligger bakom lagen och vad kommer att hända? Först och främst det uppenbara: den statliga televisionen berövas sina annonsintäkter, vilket innebär ett hårt ekonomiskt slag. Och därefter kommer annonsörerna uteslutande kunna vända sig till de privata tv-kanalerna - med TF1 (och M6, samme ägare) i spetsen - och dessa erbjuds dessutom stora skattelättnader.
En stor omfördelning av resurser. Ett cash-flow från den oberoende televisionen till den privatägda, som har starka band till makten; till Sarkozy personligen och till hans högerparti.

Presidenten tillerkänns dessutom personligen rätten att utnämna de högsta cheferna inom France Televisions.

Lagen forcerades fram, på samma sätt som hadopi-lagen, och med samma aktörer inblandade. En upprörd Christian Paul (Parti Socialiste) kallar lagen en kolossal present till TF1 och nättidningen Rue89 talar om ett omfattande lobbyarbete från de privata tv-kanalerna, som alltså skulle specialbeställt lagen av UMP i egna syften.
Vilket borde ha underlättats betydligt av maktens och mediaföretagens samförstånd och gemensamma intressen.

Frankrike gör allt så tydligt.