En av husets portar leder in i ett rymligt trapphus med en ålderdomlig hiss. Några våningar upp ligger en lägenhet med en privatpersons namn på dörren.
Lägenheten utsträcker sig i alla riktningar. Hur stor är den? Hur många rum har den? Det är oklart. Ett par av lägenhetens stora dubbeldörrar öppnar sig mot ett kapell: bänkar, altare, krucifix, en bild av den Heliga Jungfrun. Andra dörrar öppnar sig mot mindre studierum, bibliotek eller rum som tycks ämnade för tébjudningar eller intima samtal.
Lägenheten tillhör Opus Dei - Guds Verk - och att kliva in där är som att inträda i en annan dimension. Det är magisk realism. Det är att fullständigt lämna gatuplanets version av verkligheten bakom sig för att plötslig inandas en atmosfär som är förtätad, förtrollad - där innevånarna befinner sig i ständig närvaro av något osynligt; en verklighet bakom verkligheten, som laddar den synliga världen med elektricitet. Det är hisnande. "- Änglar har inget kött. De kan gå genom väggar.", säger min väninna.
Just Opus Dei figurerade nyligen i en best-sellerförfattares verk om en religiös konspiration, där organisationen fick spela rollen av sällsynt lömsk fiende till den sanningssökande hjälten. I ett annat verk av samme författare får Illuminati - ett förmodat, världsomspännande nätverk för en elit som aspirerar på världsherravälde - spela en motsvarande roll.
Faktum är att konspirationsteorier just nu dels är mycket säljande, dels finner en ny stor publik på Nätet. Konspirationsteorier har en stark dragningskraft- ett fenomen som Le Nouvel Observateur valt att ägna en artikelserie.
Tidskriften noterar att just teorin om Illuminati är en allomfattande föreställning där de flesta beståndsdelar kan fås att passa in, från franska revolutionen till Kennedy-mordet och utomjordingarna i Roswell. Och bevis finns exempelvis i form av hemliga budskap tryckta på de amerikanska dollarsedlarna.
Som naturvetare är jag fullständigt övertygad om att konspirationsteoriernas attraktion beror på en stark, rent biologiskt tendens att ständigt söka mönster och orsakssamband i världen som omger oss. Det är, anser jag, en förmåga som varit avgörande för vår arts framgång genom att den givit oss verktyg att tolka och begripliggöra den fysiska världen. Att se sammanhang, även där inga finns, är följaktligen en dominerande, och svåremotståndlig, del av vår natur.
"Det är svårt att fånga en svart katt i ett mörkt rum - särskilt när det inte finns någon där"; ett kinesiskt ordspråk citerat av Pierre-André Taguieff, forskare på CNRS (Centre National de la Recherche Scientifique) som just publicerat "L´Imaginaire du complot mondial. Aspects d´un mythe moderne" "Föreställningen om den världsomspännande komplotten. Aspekter av en modern myt" - Han medger dock att konspirationer som företeelse kan existera.
Enligt Taguieff beror däremot fascinationen för konspirationer på vår lust att återfinna en förtrollning i tillvaron. Och Nätet har förmåga att banalisera och normalisera dessa frestande konspirationsteorier. Han konstaterar:
"Le démon du soupçon étant insatiable, il finit par dévorer le réel, non sans se détruire lui-même. L’autodestruction du doute, c’est l’antichambre du dogme. Il est bon de douter, à condition d’être capable de douter aussi de ses doutes."
"Eftersom misstankens demon är omättlig, slutar det med att den uppslukar verkligheten, inte utan att förstöra sig själv. Förstörelsen av tvivlet är inkörsporten till dogmatism. Det är bra att tvivla, under villkor att man även kan tvivla på tvivlet."
En annan fransk väninna såg mig i ögonen när jag talade om den ö av mysticism som svävade ett par trappor upp i det vanliga huset på den vanliga gatan. Och hon utbrast: "- Gå. Aldrig. Mer. Dit!"
