"- Personne n’a rien eu ? Cette fois c’était tangent… Ces gens-là tirent comme des cochons."
"- Är alla oskadda? Den här gången var det nära...De där människorna skjuter som krattor."
President Charles de Gaulle stiger ur bilen efter att ha överlevt attentatet vid Petit-Clamart, 22 augusti 1962.
14 kulor har träffat presidentens Citroën under färden mellan Élyseepalatset och den helikopter som skulle ta honom, hans fru och svåger till huset i Colombey-les-Deux-Églises.
150 tomhylsor hittas på platsen för attentatet. Förmodligen räddades presidentens liv av det faktum att bilen hade skottsäkra däck och därför aldrig kunde stoppas.
Attentatsmännen tillhörde OAS; Organisation Armée Secrète, fanatiska anhängare av Algérie Française - dvs. uppfattningen att Algeriet till varje pris skulle förbli franskt och att presidentens beslut att ge landet självständighet var ett landsförräderi.
Algeriet-krisen är utan tvivel den allvarligaste i Frankrikes moderna historia. Den representerade en våldsam kollision mellan två världar; den gamla, enligt vilken Frankrike var ett kolonialt imperium och den nya, föränderliga, i vilken Europas kolonier en efter en blev självständiga och likaberättigade nationer.
Det krävdes stort mod, konstaterar Le Monde i en tillbakablick på epoken: Charles de Gaulle var 71 år och hade varit officer i hela sitt liv. När han tog ställning för ett fritt Algeriet bröt han med de dogmer som varit fullständigt förhärskande i hans värld, i hans tid och miljö. Resultatet var ett sönderslitande av det franska samhället som förde landet till gränsen för inbördeskrig.
President Charles de Gaulle inrättade den Femte Republiken - Frankrikes nuvarande statskick (Wikipedia, eng.) - under den turbulenta tid som följde på hans maktövertagande 1958, mitt under pågående krig i Algeriet. Republikens konstitution ger avsevärda maktbefogenheter åt presidenten.
De Gaulle insåg att kriget i Algeriet var ett anakronistiskt krig fört i namn av en uppfattning som tillhörde det förgångna. De Gaulle ville se framåt och omvandla Frankrike till en europeisk stormakt. Han ville bygga Europa, men motsatte sig fullständigt en europeisk överstatlighet kontrollerad av en kommission bestående av "statslösa, ansiktslösa tjänstemän". (Democracy in Europe, sid 75-76).
Efterföljande franska presidenter har dock frånhänt sig mer och mer makt till EU - trots att de betonat motsatsen på hemmaplan.
Efter det senaste EU-valet har Frankrike fått se viktiga poster glida över i, framför allt, tyska händer.
Sarkozy har dock visat sig vara en stark, protektionistisk förkämpe för franska intressen; en politik i linje med den som fördes av De Gaulle. Dock betydligt mer USA-vänlig och framför allt med en helt annan personlig framtoning.
De Gaulle skulle aldrig uppträtt inför pressen iförd en svettig T-shirt.
#6 (oktober 2024): mest om böcker
2 månader sedan