Françafrique: Wikipedia (eng.)
"Jag vågar inte ens tänka på hur långt Sarkozy gått om han varit ledare för ett afrikanskt land", anmärker journalisten och författaren Serge Félix N'Piénikoua från Benin - tidigare en del av kolonin Franska Västafrika. "Men", fortsätter han, "i grund och botten kanske Frankrike redan är ett afrikanskt land. Ett afrikanskt land som vilket som helst". I den fransktalande delen av Afrika är man inte imponerad av den forna kolonialmakten. Inte sedan De Gaulle (som öppnade för koloniernas självständighet) anses något gott ha kommit därifrån.
I de afrikanska länderna är det legio att makten överförs från far till son, även om fadern blivit vald - lusten att grunda dynastier är stark. När då ett europeiskt land som Frankrike helt fräckt visar liknande tendenser - i och med presidentens oblyga önskan att "lämna över" Frankrikes rikaste förort Neuilly-sur-Seine samt Paris' affärsdistrikt La Défense till sin son - så drar man uppenbart undan mattan för de som verkar för demokrati i länder utanför Europa - exempelvis i Afrika. "Sarkozy visar ett dåligt exempel", konstaterar dagstidningen Le Bénin Aujourd'hui.
"Et voilà que l’on reparle de l’ambition politique des fils de présidents ! Et cette fois-ci, pas en Afrique, un continent qui semble s’être fait un apanage de la chose. Mais bien en France, patrie de la Liberté, de l’Egalité et de la Fraternité."
"Nu pratar man minsann igen om politiska ambitioner hos söner till presidenter! Och den här gången är det inte i Afrika, en kontinent som tycks ha gjort anspråk på detta privilegium. Den här gången handlar det om Frankrike, Frihetens, Jämlikhetens och Broderskapets hemland.", skriver Le Pays, en dagstidning i Burkina Faso.
Ett Europa som uppvisar odemokratiska tendenser - för att inte säga despotiska, korporativistiska och fascistoida tendenser - sprider en smitta som angriper och eroderar demokratiprocesser internationellt.
När detta dessutom ackompanjeras av politiskt korrekta europeiska moralföreläsningar riktade mot andra länder passerar det gränsen för det uthärdliga.
Dueling morons
En dag sedan
Som nån skrev om Berlusconi häromdan: han kommer att behålla sitt övertag så länge oppositionen inte framstår som trovärdig eller spännande. Silvio är viseerligen betydligt värre än Sarkozy men det är samma problem, många uppfattar att "även om han är småkorrupt så är alternativet mycket mer nerkört i korruption och dessutom ineffektivt". Precis som Thatcher eller Haider vore Berlusconi och Sarkozy obegripliga om det inte före dem funnits en stark känsla av politisk hemlöshet bland många "mittenväljare" och om inte ekonomisk kris och korruption hade knockat respekten för det politiska livet.
SvaraRaderaHan är fortfarande deras underdog och de ser honom som i grunden ärlig, spom en antites till Chirac, Mitterrand och Giscard (dessutom är han faktiskt en väldigt bra talare; även om jag är emot honom politiskt finner jag honom imponerande på den punkten). Så vi får nog dras med honom ett tag till. Berlusconi däremot hoppas jag åker ut relativt snart.
Jag inser att jag också tänker på Sarkozy som i grunden ärlig; inte som en korrupt politiker. Han får mig att tänka på Tony Montana i Scarface - "I never fucked anybody over in my life didn't have it coming to them. You got that? All I have in this world is my balls and my word and I don't break them for no one" - men som inte kan motstå bristerna i sin karaktär, vilket drar honom i fördärvet...typ. Sarkozys karaktärsbrister är helt uppenbart makthunger, kontrollbegär, dragningen till "bling-bling" och en vilja att omge sig med rika och kända. Dessutom är han omgiven av möjliggörare, som däremot verkar svårt korrumperade och som inte är intresserade av att kalibrera verkligheten åt presidenten. Hans ledarskap öppnar för en klan av nyrika roffare.
SvaraRadera