DC-3 - En historia av tystnad och lögner

Den 13 juni 1952 sköt sovjetiskt jaktflyg ner ett svensk spaningsflygplan, en DC-3, över internationellt vatten. Omständigheterna var länge en militär och politisk hemlighet. Men sanningen var den, att den svenska DC-3an utförde signalspaningsuppdrag för USAs räkning - om än inte på deras uppdrag.
Ombord på flygplanet fanns åtta besättningsmedlemmar; två piloter, en mekaniker och fem anställda på Försvarets radioanstalt (FRA).

En av de försvunna piloterna hette Alvar Älmeberg, och hans son Roger - vid händelsen tre och ett halvt år gammal - har tillbringat en livstid med att försöka reda ut vad som hände hans far. Planet återfanns först 50 år senare och bärgades 2003.
Journalisten Roger Älmeberg berättar i sin senaste bok Hemliga förbindelser om offentliga lögner och svårgenomtränglig tystnad.

"- Politiker, militärer och myndigheter hemlighöll sanningen om att pappa varit pilot på ett plan som spionerade på Sovjetunionen för västs räkning. Om det kommit ut hade Sverige hamnat i ett besvärligt läge." DN (19/01-06)

Alla inblandade, alla som visste något, valde att tiga. När uppgifter fördes fram, som tydde på ett omfattande och långtgående samarbete med USA och andra västmakter, förnekades de eftertryckligt av svenska politiker och militärer.
"- Tystnaden bland militärer, politiker eller ämbetsmän är anmärkningsvärd. Men än värre är att inte ens i efterhand kunna erkänna att folket faktiskt fördes bakom ljuset, modet saknades till eftertanke och reflektion."

"- Ansvariga ljög om uppdraget och inte minst om samarbetet med USA och Storbritannien. Jag vet inte vad som är värst, att komma med lögner eller att förbli tyst?"

Älmeberg gör också en mycket viktig iaktagelse:
"- Den offentliga lögnen var inte bara uttryck för en propaganda, som i diktaturer. De styrda och de styrande omfattades av samma lögn. Hela svenska folket var en del av samma tystnad. Ingen ville 'veta' att vi var så nära kopplade med väst."

Och här tycks ha skett ett tydligt trendbrott: De offentliga lögnerna kring allt som rör FRA verkar vara intakta, men det folkliga samförståndet är i stor utsträckning försvunnet. Världens hotbilder är annorlunda, men det är inte hela förklaringen.
Har politikerna helt enkelt gått för långt den här gången? Har de varit för arroganta? Har lögnerna förolämpat människors intelligens en liten aning för mycket? Eller är övertygelsen att politiker vet bäst och endast vill väl helt enkelt omöjlig att upprätthålla i ett informationssamhälle?