söndag 14 februari 2010

Burqa, helighet och anorexia II

Sociologen Dounia Bouzar, medförfattare till La Republique ou La Burqa (Republiken eller burqan) påtalar att de burqabärande kvinnorna är unga; hälften är under 30. Hon konstaterar vidare att: "Certaines se laissent séduire par la culture clanique : les salafistes se présentent comme un groupe purifié, supérieur au reste du monde. Cela leur confère une sorte de toute-puissance : derrière leur drap noir, elles sont les Jeanne d’Arc d’aujourd’hui."

"Vissa förförs av klankulturen: salafisterna framställer sig som rena, överlägsna resten av världen. Detta ger dem en känsla av allsmäktighet: bakom sina svarta skynken kan de vara en modern Jeanne D'Arc."


Unga kvinnor som söker helighet, renhet, en högre verklighet bortom den begränsande och prosiaska vardagen. Kvinnor som återtar makten över sina kroppar, här; genom att beröva världen åsynen av dem. Maktåtertagandet, den berusande känslan av styrka, känslan av att överskrida sina villkor, bli ande istället för kvinnokropp. De här kvinnorna är mina systrar. Jag känner dem. Men inte som anhängare av salafismen, utan som före detta anorektiker.

För en ung kvinna som växer upp i ett av dessa "eftersatta" områden utanför Paris, med en social misär vi ännu inte har i Sverige och en starkt islamistisk kultur, måste anläggandet av burqa innebära en lättnad. Framför allt: en ny respekt. Den respekt som även i den mest manschauvinistiska omgivning visas den heligt upphöjda aspekten av kvinnligheten, i vår kultur Madonnan, och som symboliseras av den nunnelika utstyrseln: "Jag är ren."
Detta måste även innebära en känsla av att vara mer, större, än vad den torftiga och begränsande omgivningen tillåter: "Jag är helig, stark och självdiciplinerad." Burqan sätter gränser för omgivningen: "Hit men inte längre. Jag är inte tillgänglig. Jag undviker omgivningens besmittelse."
Psykologin hos en anorektiktisk kvinna är närmast identisk, liksom den inledande bekräftelsen och respekten, eftersom en mager kropp har hög status i vår kultur. Men anorexia representerar så mycket mer än anpassning till rådande ideal.

I en omfattande artikel om anorexia, publicerad i Läkartidningen (pdf) redogör professorn i psykiatri Tore Hällström, för de olika förklaringsmodeller som avlöst varandra under 1500 år. Under medeltiden ansågs svältande kvinnor heliga och svälten som ett uttryck för andens seger över materien. Historien är full av självsvältande helgon.
Man kan således få intrycket av att det är i grunden samma basala behov av kvinnligt maktåtertagande och gränsöverskridande som helt enkelt uttrycks genom de olika sociokulturella fenomen som står till buds.

Burqa, helighet och anorexia I

Jean-François Copé är inte bara en nitisk, sarkozytrogen politiker och bottenlöst enfaldig - han vill även bli president.
Copé
vill därför stiga ur sina ambitiösa partikamraters skugga och söker systematiskt uppmärksamhet genom att ta sig an debattämnen med stor demagogisk potetial och göra kategoriska uttalanden om dem i medierna.

Nu har Copé bestämt sig för att driva burqafrågan och personligen se till att Frankrike i lag förbjuder detta klädesplagg. Han stödjer sig därvid på sin president, som inför ledamöterna av Nationalförsamlingen och senatorerna, den 22 juni 2009 i Versailles, deklarerade att "La burqa ne sera pas la bienvenue sur le territoire de la République française.", "Burqan kommer inte att vara välkommen på den franska republikens territorium"

Tack vare detta så har det ytterst marginella fenomenet burqabärande blivit en fråga av stor symbolisk betydelse och ett stort politiskt diskussionsämne. Copé anför givetvis "kvinnans värdighet" som skäl, men undrar också hur man kan tro det vara tillåtet att gå omkring "fullständigt maskerad, nu när vi håller på att utveckla möjligheterna till kameraövervakning?".

Burqan ses av dessa politiker som det yttersta uttrycket för ett kvinnoförtryck främmande för våra västerländska samhällen.

Men vilka är det som bär burqa och av vilket skäl? Enligt experten på islam Bernard Godard, sociolog, tidigare polis, regeringsrådgivare och författare till boken Les Musulmans en France, så bär en övervägande majoritet av kvinnorna detta plagg frivilligt. De är, enligt Godard, till största delen franska medborgare, många av dem konvertiter, som anammat salafismen, en sträng och "ursprunglig" tolkning av islam. Riktningens fundamentalism, påpekar Godard, drar till sig unga, däribland kvinnor, som söker Det Absoluta och som tillbringar sin tid med att nagelfara de heliga skrifterna och praktisera stränga regler.

Godards beskrivning av dessa kvinnor slår an en sträng. En känsla av igenkännande.

fredag 12 februari 2010

Den nitiska franska censuren

Uppdatering: Kulturminister Mitterrand har nu ingripit och beordrat konstskolan att hänga upp de två banderollerna på fasaden igen.


Fasaden på Konstskolan l'Ecole des Beaux Arts i Paris pryddes under några timmar igår av två svarta banderoller, var och en med två ord textade i vitt på vardera sidan: Travailler (arbeta), gagner (tjäna), plus (mer) och moins (mindre). Le Monde

För en fransman är kontexten klar. Orden minner om Sarkozy's välkända slogan under presidentvalskampanjen, "Travailler plus pour gagner plus", "Arbeta mer för att tjäna mer" - den franska arbetslinjen.
Banderollerna, däremot, kan tolkas som ett ironiskt politiskt budskap: "Arbeta mer för att tjäna mindre", vilket det också gjorde - och de togs snabbt ner.

Den kinesiske konstnären protesterar mot vad han med självklar rätt kallar statlig censur.
"Denna incident illustrerar väl det klimat av politisk rädsla som råder i Frankrike så snart något rör Sarkozy, och till vilken grad rätten att uttrycka sig fritt är inskränkt så fort ekonomiska intressen står på spel.", säger Ko Sui Lan och fortsätter: "Jag kommer från Kina. Jag kan knappt tro att detta hände mig i Frankrike. Det är en mycket brutal censur, utan diskussion."

Konstskolans direktör, Henry-Claude Cousseau, har låtit meddela att verket är "alltför explosivt" för att pryda fasaden och att personal på skolan och "personer på utbildningsdepartementet" redan tagit illa vid sig. Tidpunkten skall dessutom varit extra känslig, eftersom skolan just nu diskuterar sin finansiering.
Man bedömer således att konstnären använt sig av ett statligt etablissemang för att få ut ett politiskt budskap, vilket inte är förenligt med skolans uppdrag. Banderollerna får däremot ställas ut inne i byggnaden.

Detta väcker många frågor. En fråga är hur ett verktyg som omedelbar blockering av internetsajter på order av inrikesministeriet - ett verktyg som tillgängliggjordes av Nationalförsamlingen igår - skall kunna hanteras i detta politiska klimat utan att det missbrukas.

Eftersom kampen mot barnpornografi används som alibi så kunde medborgarrättsligt motiverade invändningar under debatten bemötas med indignerad avsky och indirekta anklagelser - vilket drabbade t ex Patrick Bloche (Parti Socialiste) som gjorde misstaget att hänvisa till Författningsdomstolen och behovet av juridisk kontroll. "Jag är chockad över att man åberopar Författningsdomstolen när det gäller barnpornografiska sajter!" rasade UMPs Chantal Brunel.

Men det är givetvis mer än barnpornografi som kan få Sarkozy personligen eller personer på valfritt departement att ta illa vid sig.