fredag 4 december 2009

Krambjörnar och troll kommunicerar

Högerpartiet UMP har fortsatta och påfallande problem med att kommunicera på ett sätt som inte omedelbart kan avfärdas och förlöjligas; företrädesvis på Nätet, partiets hatobjekt.

Den pågående offentliga debatten om den franska nationella identiteten har blivit hårt kritiserad för att vara nationalromantisk och bereda vägen för extremhögern. Eric Besson, minister för immigration och nationell identitet lanserade häromdagen en debattsajt vars moderatorer, visade det sig dock snabbt, systematiskt raderar regeringskritiska kommentarer, om än aldrig så artiga.

Och nu har UMP, inför stundande regionalval, producerat reklamfilmen "La France qui change" - Frankrike som förändras, underförstått, tack vare Nicolas Sarkozy - som visar idylliska bilder av välmående människor och leende barn av olika hudfärg.
Dessvärre, avslöjar Canal+, så var bilderna hämtade från den amerikanska bildbyrån Getty Images och visade följaktligen amerikaner, företrädesvis från Californien. "UMPs Frankrike får en verkligen att drömma", ironiserade programledaren, och Libération konstaterar att "För UMP är idealet krambjörnar made in USA".
"Elaka tungor inom UMP
", tillägger Libération, antyder att partiet "sedan det träffade avtal med det kinesiska kommunistpartiet" (om "ömsesidig respekt för inre angelägenheter") "också har tvingats använda sig av samma kommunikationsbyrå".

UMPs talesman, det ökända politiska trollet Frédéric Lefevbre, är dock långt ifrån en krambjörn.
Det vanligaste epitetet är "Sarkozys vakthund" eller "porte-flingue" - torped. Denne man antas inte desto mindre snart utnämnas till statsekreterare med ansvar för kommunikation, något som företrädare för den franska televisionen, utan att bry sig om några nyanser, kallar en krigsförklaring och en provokation.

onsdag 2 december 2009

Ingenting Har Hänt

Så har man då funnit en lämplig uppgift för Sarkozys kasserade frontsoldat, förra kulturministern Christine Albanel, som timme ut och timme in försvarade den anti-kontitutionella första versionen av hadopi-lagen inför Nationalförsamlingen - tills presidenten fann det för gott att ersätta henne med Frédéric Mitterrand.

Nu skall hon, på uppdrag av premiärminister François Fillon, och i "förebyggande syfte", utreda hur bokmarknaden skall skyddas mot piratverksamhet när böcker digitaliseras i stor skala. Valet av Albanel garanterar att inga nya idéer tillförs utredningen, på samma sätt som den av Mitterrand tillsatta Zelnik-kommissionen uteslutande tilläts bestå av upphovsrättslobbyister.

Ur Christine Albanel's uppdragsbeskrivning (pdf.), undertecknad av premiärminister Fillon:

"Madame le Ministre,

Dès son élection, le Président de la République a entendu faire une priorité du développement de l'économie numérique. Par ailleurs, le Chef de l'Etat a également montré qu'il considérait le respect du droit d'auteur comme l'un des fondements du développement de cette nouvelle économie, car il permet seul de garantir un partage équitable de la valeur créée, entre les créateurs des contenus culturels et les entreprises qui en assurent la mise à disposition sur les réseaux."(...)

"Republikens president har sedan han blev vald haft för avsikt att prioritera utvecklingen av den digitala ekonomin. För övrigt har statschefen visat att han anser att respekten för upphovsrätten är grunden för den nya ekonomins utveckling, därför att endast den garanterar en rättvis fördelning av det skapade värdet, mellan skaparen av det kulturella innehållet och de företag som tillgängliggör det på nätet."(...)

"Le gouvernement ne peut accepter de voir une nouvelle industrie culturelle menacée par le pillage (...) Il conviendra notamment d'inciter les éditeurs et leurs organisations professionnelles, sous une forme que vous jugerez appropriée,à faire des propositions concrètes pour que les téléchargements illégaux de livres soient repérés et fassent l 'objet du même traitement par l'HADOPI que les fichiers portant des oeuvres musicales ou cinématographiques."(...)

"Regeringen kan inte acceptera att se ännu en kulturindustri hotad av plundring (...) Det åligger er att, på det sätt ni önskar, förmå förläggare och deras organisationer att framställa konkreta förslag på hur illegal nedladdning av böcker skall kunna upptäckas och bli föremål för samma åtgärder från HADOPI som filer innehållande musik eller film." (...)

Premiärministern önskar även att Albanel, med hänvisning till hennes expertis (sic!), åtar sig frågan om den framtida digitaliseringen av den franska litteraturen. Men det intressanta är följande: Absolut ingenting har hänt. Detta politiska kotteri har inte tagit något som helst intryck av debatten. Man har inte omprövat en enda ståndpunkt. Man är, kort sagt, oemottaglig för argument.

Plockepinn

Det är glädjande att akademiker och jurister vid amerikanska law schools äntligen tycks inse att de måste ge sig in i striden om upphovsrätten för att bringa litet rim och reson - detta enligt en artikel i The New York Times. Alltför länge har juridikens intellektuella företrädare lämnat fältet fritt för representanter för upphovsrättsindustrin att agera ordningsmakt och kapa rättssystemet för att bedriva utpressningsverksamhet med dess hjälp.

Men från Frankrike intet nytt. Samma artikel låter en fransk professor i juridik och expert på upphovsrätt, Frédéric Pollaud-Dulian från Paris I Panthéon-Sorbonne komma till tals, och han ger klart besked: Den franska synen på upphovsrättslagstiftningen är att den inte skall behöva ta någon som helst hänsyn vare sig till ny teknik eller till nya seder och bruk, oavsett hur vanliga dessa är.

Professorn fortsätter: “When you violate driving laws, your car is taken away. If you do not abide by hunting rules, your rifle is taken away. To say that depriving a user of Internet access infringes on a fundamental right is pure fantasy.”

Debatten om den digitala världens regelverk flödar över av mer eller mindre bisarra liknelser och metaforer som i sig själva tydligt markerar upphovsmannens syfte. Just "trafikregler" är till exempel en typisk fransk pro-hadopimetafor. Den avslöjar synen på Internet som en sak. Internet är en sak som används för att begå brott. Ett adekvat svar blir då att kapa tillgången till Internet. En hand är en en sak som används för att begå stöld - den bör därför huggas av. Professor Pollaud-Dulian anser att en allmän avgift skulle vara "problematisk" men tycks inte se något som helst problem i att beröva människor tillgång till Internet.

Problemet illustreras med följande enkla mot-metafor: spelet plockepinn. En trafikförseelse är t ex en pinne som ligger vid sidan av högen. Att ingripa mot den orsakar ingen rörelse bland de andra pinnarna. "Fildelning" är en pinne som ligger mitt inne i högen. Den går inte att komma åt utan att andra pinnar rubbas och förskjuts. The french way är total likgiltighet för att hela högen rasar.

The New York Times konstaterar: "Others view the loss of Internet access rights as an excessively punitive measure that violates a basic right, and a trademark of repressive regimes."

I slutet av januari väntas nästa franska strid om Internet. Då inleds, enligt inrikesminister Hortefeux's önskan, debatten om LOPPSI - lagen om inrikes säkerhet - som innehåller en imponerande panopli av repressiva åtgärder, försvarade med den vanliga retoriken:
"Internet har blivit en verkligt farlig plats", säger inrikesministern i Nationalförsamlingen, och räknar upp hoten: "bedrägeri, falska e-mails, stöld av kortnummer, narkotikahandel, rasism, barnpornografi och, i vissa fall, terrorism."

Frankrike i händerna på Sarkozy och hans följe börjar bli en verkligt obehaglig plats

tisdag 24 november 2009

"Självgodhetens safter"

William von Pamp tömmer sin vredes bägare över det franska språket - och det är inte en dag för tidigt.

(...)

"Farhågorna om fransmännen i Sverige är inte obefogade. Antalet invandrare från Frankrike stiger snabbt. År 2000 var de 5.602 för att 2007 ha stigit till 6.946 stycken.

Och redan har de sedan många år en egen skola – Franska skolan, med ”fransk profil”. Där börjar det, där sväller de franska päronen av självgodhetens safter och indoktrinerar våra barn i detta minst sagt idiotiska språk.

För det är något grundläggande fel med franskan som språk. Det finns en slags intellektuell ryggradslös kutryggighet i franskan som får den att svassa omkring som en trånsjuk homosexuell katt. Katten är djävulens djur. Och som djävulen gör den ofta saker baklänges eller i en löjlig omkastad ordning."

(...)


Ett ord i rättan tid, kallar jag det.

måndag 23 november 2009

Kontrarevolutionen III

Journalisten Håkan Lindgren tycker sig urskilja ett pågående försök att omintetgöra de smärtsamt vunna erfarenheterna från 1900-talet, i skydd av samma språk som skulle värna och vidarebefodra dem. Han konstaterar, efter att ha läst ett kommentatorsfält dominerat av sympatisörer till Sanningsrörelsen:

"Det som fångar mig är den bristande överensstämmelsen mellan kommentatorernas formuleringar och deras fördomsfulla världsuppfattning. Genom dem får vi kanske en föraning om hur framtidens debattklimat kommer att låta. Kommentatorerna har lärt sig de formuleringar vi utvecklat för att försvara det kritiska tänkandet mot dess fiender, och de använder nu samma formuleringar för att försvara fördomar, kunskapsförakt och sårad stolthet.
(...)
Det ordförråd som skulle göra diskussionen intelligentare har blivit ett allmängods som har kapats av konspirationsteoretiker och populister. Det maktkritiska språket har nu devalverats så långt att det kan användas för att sälja spikmattor på Expressens debattsida. 'Makten' är 'rädd' för spikmattan, skriver Li Södermark (3/8)
"

Om den politiska eliten i Europa idag tycks arbeta för att förskingra arvet från den Franska Revolutionen - men hylla dess begrepp - finns samtidigt strömningar hos "folket" som uppenbarligen vill sopa undan motsvarande landvinningar från Upplysningen, till förmån för irrationalitet och anti-intellektualism.

Och som Lindgren konstaterar: "Konspirationsteorier utmanar inte makten. Tvärtom, de garanterar att man förblir styrd av sämsta sortens elit - en Putin, Berlusconi eller Bush - om de inte rent av ingår i en fungerande symbios med sådana personers maktutövning."


Tillbaka till maktfullkomligheten och okunnigheten! - reclaima 1600-talet!

Kontrarevolutionen II

Den Revolution efter vilken ingenting förblev sig likt - den franska av år 1789 - har följts av motreaktioner. Ett exempel var Restaurationen - en period mellan 1814 och 1830, då den franska monarkin och dess konservativa ideal återupprättades - en period som även den avbröts av en revolution, då den reaktionäre kung Charles X gick för långt.

Men det som sker nu i Frankrike och Europa skulle kunna vara Kontrarevolutionen - efter mer än 200 år av starka idéströmningar som hyllar avskaffade privilegier, meritokrati, rationalism, sekularisering och social rättvisa. De kontrarevolutionära tendenserna är fullt synliga i det franska samhället: makten centraliseras och koncentreras till presidenten personligen, balanserande krafter försvagas systematiskt och maktdelningsprincipen urholkas. Runt Sarkozy finns en hovkultur och en ny aristokrati, äntligen "utan komplex".

I EU-parlamentet sker samma sak: maktkoncentration, bristfällig demokrati, personliga uppgörelser - som i ett feodalt rike med starka vasaller, som nu dessutom sett till att välja sig en mycket svag kung. För vem är han, egentligen, denne President av Europa, belgaren Herman Van Rompuy?

"Man valde den minsta gemensamma nämnaren", säger Eva Joly från EU-parlamentets Gröna Grupp, "en person som varken ställer Gordon Brown eller Nicolas Sarkozy i skuggan."

"Vi bevittnar
karikatyren av en demokrati", konstaterar Daniel Cohn-Bendit från samma grupp, som menar att man i Van Rompuy främst söker någon som kan "organisera frukostar och luncher" på det att medlemsstaterna (och särskilt Sarkozy och Merkel) får sköta sitt.

Verkligheten är förändrad, men upplysningens och den franska revolutionens ideer om rättvisa och medborgerliga rättigheter hyllas dock fortfarande allmänt - och de består i språket i mer eller mindre fossilerad form. Språket döljer därmed plötsligt mer än det beskriver.

Journalisten Håkan Lindgren presenterar ett flagrant exempel på det sistnämnda, i en mycket skarpsynt artikel.

Kontrarevolutionen I

Elegante, vältalige Jean-Pierre Brard (Parti Communiste Français) - en av Nationalförsamlingens "internautmusketörer" från Hadopi-debatten - framställer president Sarkozy som en man i färd med att omintetgöra arvet från 1789 års revolution.

Presidenten, påpekar Brard, "tvekar inte att låta parlamentet rösta om" ifall utslaget blir ett annat än det man tänkt sig i Élyséepalatset - för övrigt en praktik som spridit sig till Europaparlamentet och som kraftigt devalverar demokratin - och parlamentet har, menar Brard, reducerats till "ett föremål", på en gång "bandspelare och högtalare", var uppgift endast består i att rekapitulera presidentens åsikter.
Uppstudsiga ledamöter återförs till ordningen - och ministrarna liknas av Brard vid "Faraos skrivare", helt i avsaknad av personlig initiativförmåga.

Och han fortsätter, apropå demokratins nuvarande tillstånd: "Si l’on continue à vouloir faire taire la vox populi et le Parlement, on court un danger. Il faut savoir que ce qui ne se réglera pas au Parlement d’une façon civilisée risque de se régler dans la rue. N’oublions jamais que nous sommes un « peuple d’émotions » comme on l’affirmait au Moyen-âge. Les révoltes paysannes se terminaient alors souvent par l’incendie du château et la pendaison du châtelain. Nicolas Sarkozy, si ignorant de notre Histoire, tirerait profit à méditer sur ces leçons."

"Om man fortsätter att vilja tysta folkets röst och tillika parlamentets, så löper man en fara. Man måste ha klart för sig att det som inte regleras i parlamentet regleras på gatan. Låt oss inte glömma att vi är ett 'känslans folk' som man hävdade på Medeltiden. Bondeupproren slutade ofta med att slottet brändes och slottsherren hängdes. Nicolas Sarkozy, hur okunnig han än är om vår historia, skulle behöva meditera över dessa exempel."

Det förrevolutionära Frankrike lydde under den Gamla Ordningen, l'Ancien Régime. Det var en monarki sammanvuxen med den katolska kyrkan, med stark centralmakt och en dominerande och privilegierad adel. Den franska revolutionen och Upplysningen introducerade idéer som ändrade den europeiska historiens gång och som inkorporerades i den europeiska självbilden. Den franska Republikens Frihet, Jämlikhet, Broderskap är en del av Europas identitet. Dock eroderar nu, i snabb takt, de republikanska värderingarna i Frankrike under Sarkozy.

söndag 22 november 2009

Ny teknisk lösning..!

Sedan ungefär 20 minuter finns jag på twitter, som EsterAnais. Just nu är min förståelse mycket begränsad, men jag har insett hur man uppdaterar. Skall därför försöka göra det då och då, i detta betydligt mindre krävande format, så länge.


/EsterAnais :)

fredag 20 november 2009

Kära läsare...

...och kära vänner....

Blogginnehavaren måste nu av tvingande skäl ägna sig åt uttrycket av en viss gen i hjärnan hos möss och människor, schimpanser och makaker. Ingen tid finns därför över för franska politiker.

Bloggen kommer därför dras ner på liten, flämtande sparlåga. I alla fall tillfälligt.

Beaucoup d'amour

/Anaïs

onsdag 18 november 2009

Härliga tider, strålande tider

Höga Myndigheten HADOPI kommer att inhysas i ett 1107 kvm stort kontor i Paris' 14e arrondissement, med den årliga bashyran 487.080 euro, meddelar PCInpact. 4, Rue de Texel, kommer alltså att bli den framtida adressen för Frankrikes officiella Internetpolis, tillhörande kulturministeriet.

Det finns givetvis ingen anledning till sparsamhet: detta är antipiratverksamhetens flaggskeppsbutik och här skall man ansvara för en av den franska regeringen mest högprioriterade aktiviteter; tillika en hjärtefråga för presidenten personligen.

Möjligtvis kan man, liksom Numerama, undra varför verksamheten bedöms vara så utrymmeskrävande och med hur många agenter man egentligen tänker fylla detta vidsträckta kontorslandskap. HADOPI skall i stort sett bara skicka mail, brev och i största allmänhet spamma internauts. Möjligtvis har man redan planer på att utöka sitt intresseområde.

tisdag 17 november 2009

Den virtuella katedralen och de nya världarna

"Såsom de första generationerna kristna gjorde stora ansträngningar för att förstå den hedniska miljön i den grekiska och romerska världen" för att kunna "röra hjärtat och sinnet" hos dess innevånare - så måste nu även kyrkan, för att sprida Evangeliet, söka förstå "den nya teknologiska kulturen".
Så förklarar statssekreteraren Kardinal Tarcisio Bertone, i ett brev, den angelägna uppgift som anförtrotts deltagarna vid det katolska biskopsmötet i Vatikanen, på temat Internetkulturen och kyrkan. Påven, som uttrycker stor tillfredställelse över kyrkans ökande närvaro på Nätet, välkomnade och uppmuntrade de biskopar med ansvar för media och kommunikation, som samlats för att utforska denna nya värld.

Vatikanen fruktar för övrigt inte längre någonting när det gäller utforskandet av nya världar. Nyligen hölls en astrobiologisk konferens, som samlade ett trettiotal vetenskapsmän från hela världen - astronomer, fysiker och biologer från USA, Frankrike, Schweiz, Italien och Chile - för att diskutera möjligheterna för liv på andra planeter och betydelsen av en eventuell sådan upptäckt för den katolska kyrkan.

Den ansvarige för konferensen, Fader José Gabriel Funes, astronom och direktör för Vatikanens observatorium, tillhör Jesuiterna - traditionellt den katolska kyrkans naturvetenskapliga gren, som ser vetenskapen som en väg till förståelse av Guds verk.
Jesuitprästen konstaterar: "På samma sätt som det finns en mångfald varelser på Jorden, skulle det kunna finnas andra livsformer, även begåvade med intelligens, skapade av Gud. Detta skulle inte på något sätt motsäga vår tro, eftersom det inte finns några gränser för friheten i Guds skapelse." Skulle sådana varelser upptäckas, skulle de betraktas som "delar av skapelsen".
Inte heller Chris Impey, professor i astronomi vid universitetet i Arizona, ser någon motsättning i detta: "Både vetenskapen och religionen har som postulat att livet är en unik företeelse i ett stort och mycket ogästvänligt universum. Det finns en gemensam plattform för dialog mellan de som ägnar sig åt astrobiologi och de som försöker förstå meningen med vår existens i ett biologiskt universum."

Historiskt så har jesuiterna varit framträdande inom ett flertal vetenskapliga områden, men särskilt inom astronomi, matematik och seismologi, även om fler och fler som söker sig till denna orden nu har humanistisk bakgrund.

Organistionen Jesuits in Science samlar jesuiter verksamma inom olika vetenskapliga grenar. De föreslår nu en ökad betoning på naturvetenskap, för samtliga medlemmar av Jesuiterorden: "We propose that formation be adapted so that that all Jesuits have a basic understanding of the particular topics of Physics, including the basics of relativity, quantum mechanics, and physical cosmology; and Biology, including genetics and evolution, reproduction, neurosciences, anthropology, and mental and physical health."

Jesuiterna i Storbritannien erbjuder för övrigt tjänsten Pray as you go - dagliga böner att ladda ner till din MP3.

Det skall f-n vara kulturminister II

Kulturminister Frédéric Mitterrand fick djupt ångra sitt känslostyrda och oreserverade stöd för filmregissören Roman Polanski, som han förklarade med att det var hans plikt som minister att försvara franska konstnärer.

I Raoult/NDiaye-affären meddelar han dock att han vägrar agera domare mellan en privatperson "som säger vad hon vill och en parlamentariker som säger vad han har på hjärtat. Det angår mig som medborgare", fastslår Mitterrand, "men inte i min roll som minister."
Kulturministern har blivit mycket mer försiktig efter att han fått se sitt tidigare liv och leverne granskat och fördömt, och han tvingats försvara sig mot anklagelser för köp av sex från minderåriga, till följd av Polanski-affären - och, enligt ministerns egna spekulationer, som "hämnd" för Hadopi-lagen.

Men denna försiktighet uppskattas inte av kulturvärlden. I gårdagens Le Monde publicerades ett upprop till stöd för författaren Marie NDiaye, undertecknat av 40 författare som är djupt upprörda av kulturministerns attityd:

(...)
Nous sommes choqués que le député Raoult considère que Marie NDiaye ne respecte pas "la cohésion nationale et l'image de notre pays" alors qu'elle fait usage de sa liberté d'expression. Nous sommes choqués que la cohésion nationale tienne donc à l'absence de critique des intellectuels sur le pouvoir. Nous sommes choqués de la prudence ponce-pilatienne du ministre de la culture qui qualifie de "ridicule" et d'"anecdotique" cette polémique pour mieux s'en savonner les mains. Nous sommes choqués de son impuissance et de sa façon de reléguer cette affaire à la sphère privée et de la réduire à une controverse hystérique. Et nous tenions à ne pas nous indigner en silence, étranglés par notre devoir de réserve."

(...)
"Vi är chockade över att ledamoten Raoult anser att Marie NDiaye inte tar hänsyn till 'landets sammanhållning och bilden av vårt land' då hon använder sig av sin yttrandefrihet. Vi är chockade över att landets sammanhållning förutsätter att de intellektuella inte kritiserar makten. Vi är chockade över kulturministerns försiktiga Pontius Pilatus-attityd då han kallar denna polemik 'obetydlig' och 'löjlig' för att lättare kunna två sina händer. Vi är chockade över hans maktlöshet och hans sätt att hänvisa denna affär till den privata sfären och reducera den till en hysterisk kontrovers. Och vi tänker inte fyllas av indignation i tysthet, strypta av vår påbjudna återhållsamhet."

Frédéric Mitterrand har därmed på kort tid lyckats alienera både Frankrikes internauts och Frankrikes författare.

Det skall f-n vara kulturminister I

Man måste ändå beklaga den regerande franska högermajoritetens politiker. I vissa fall bör man känna uppriktigt medlidande med personer som, trots att de borde veta bättre, öppnar sin mun. En sådan person är Eric Raoult, borgmästaren från Paris ytterområden, som skriftligt krävde att kulturminister Mitterrand skulle tillrättavisa den fransk-senegalesiska författaren Marie NDiaye, som uppenbarligen inte gillar Sarkozy, och som säger det.

Eric Raoult, som inte insett att han förgått sig ens efter en storm av vrede från Frankrikes kulturelit - som raljerat över att borgmästaren tydligen förväxlar en Goncourt-pristagare med "Miss France"- försvarade sig i Le Monde med att jämföra NDiaye med en tennisspelare/sångare och en fotbollsspelare: "Inte ens Yannick Noah och Lilian Thuram" har framfört så stark kritik mot Frankrike!
Och vad har då dessa personer gemensamt, mer än att de är svarta?

Nu blev det plötsligt ännu värre. Paris' borgmästare Bertrand Delanoë (Parti Socialiste) går i taket: Grundade sig Raoults kritik mot NDiayes frispråkighet från början på hennes hudfärg? Han är en hårsmån från att anklaga Raoult för öppen rasism och skriver, på sin blogg: "Sentiment de dégoût. Envie de demander à une certaine droite qu’on arrête là. A l’heure où un ministre ressent le besoin urgent de lancer un débat sur l’identité nationale, un député de la même majorité suggère que certains Français seraient avisés de se taire. Peut-être parce que leur « identité » déplaît. (...) Indifférence du gouvernement… Absurde et malsain."

"En känsla av avsmak. Lust att säga en viss höger att nu får det räcka. Samtidigt som en minister ser nödvändigheten av att lansera en debatt om den nationella identiteten, säger en ledamot av samma regeringsmajoritet att vissa fransmän gör bäst i att tiga. Kanske för att deras 'identitet' inte faller i smaken. Denna idé om Frankrike är inte min (...) Regeringens likgiltighet...Absurd och osund."

Givetvis har Mitterrand ombetts att ta kraftfullt parti för den franska författaren, mot den självgode, eventuellt smygrastistiske, borgmästaren och partikamraten. Det har han dock valt att inte göra.

måndag 16 november 2009

Kritik mot censur förbjuden

Just nu hålls ett möte, Internet Governance Forum, i Egypten med 1400 deltagare som samlats för att diskutera den internationella regleringen av Internet. Den franska statssekreteraren Nathalie Kosciusko-Morizet kommer att ta upp den viktiga frågan om hur personuppgifter skall kunna skyddas eller raderas på Internet. Och eftersom det i detta fall mest handlar om hur oförnuftiga tonåringar skall kunna skyddas från sig själva och sina handlingar, måste detta ämne anses vara okontroversiellt.

Värre är det med frågor som berör staters blockering, filtrering och övervakning, riktade mot de egna medborgarna. Detta fick OpenNet Initiative (ONI) erfara, när deras poster skandaliserade vissa av deltagarna genom att ta upp ämnen som internetcensur och nämna Kinas Great Firewall. Tydligen togs postern ner och släpptes på golvet, där den fick ligga tills en säkerhetsvakt från FN plockade upp den.

"No UN official was involved in throwing the poster on the floor", säger en talesperson från FN. Det var dock representanter från FN som beordrade att den togs ner, meddelar ONI.

"If we are not allowed to discuss topics such as internet censorship, surveillance and privacy at a forum on internet governance, then what is the point of the IGF?" säger Ron Deibert, medgrundare till OpenNet Initiative, till BBC News.

Om franska Lidl-lökar och rätten att ge barn stryk

"Man vill kapa internetuppkopplingen av PE-DA-GO-GISKA skäl men förbjuda smisk? Vilken logik! #hadopi" (sett på twitter)

Detta är givetvis inte logiskt. Högerpartiet UMP är ett klassiskt, konservativt parti. Man vill uppfostra alla med stryk, bokstavligt eller bildligt. Inte desto mindre är Edwige Antier, välkänd barnläkare och författare till böcker om graviditet, spädbarnsvård och småbarns utveckling, en av partiets ledamöter i Nationalförsamlingen.

Nu vill hon lägga fram en proposition i syfte att förbjuda kroppsbestraffning som uppfostringsmetod eftersom hon, efter 38 års praktik, kan konstatera att barn "som aldrig blivit smiskade är de bäst uppfostrade och mest hörsamma mot vuxna och deras auktoritet", att det enda man lär barn med stryk är att "en konflikt kan lösas med våld", och att "den starkare har rätt att slå den svagare".

Hon vill, kort sagt, inte längre tvingas höra att det "inte är så allvarligt, eller värre: att det är en föredömlig metod, då det är dess raka motsats".

Men förmodligen kommer inte ens denna proposition att lyftas upp på dagordningen. Detta är ett impopulärt ämne. Franska föräldrar slår sina barn och vill fortsätta göra det. Då det Europeiska Rådet genomförde en kampanj mot barnaga år 2008 protesterade familjeorganisationer i Frankrike livligt mot detta "intrång" i den privata sfären:

"Europa skall inte lägga sig i det de inte har med att göra", förargade sig talesmannen för l'Union des familles en Europe, Dominique Marcilhacy, "De franska familjerna önskar uppfostra sina barn som de vill, vare sig de använder sig av smisk eller inte (...) Varför vill man att allt skall följa 'normen'? Låt varje land ha sin kultur."

Att läsa kommentatorsfälten idag har varit en säregen upplevelse. De har svämmat över av muterade Lidl-lökar, som påpekat att lärarna minsann var respekterade förr, när barnen blev slagna med linjal! och att ungdomarna i förorterna har inte fått tillräckligt med stryk!

Den franska verklighetens folk rasar. Och generalsekreteraren för UMP, Xavier Bertrand säger: "Att Edwige Antier uttalar sig, i sin roll som barnläkare, är hennes rätt. Hon har sin uppfattning om saker och ting. Men lagar, om allt, överallt, det räcker nu...".

söndag 15 november 2009

Att arbeta för evigheten

Den franska akademiens ordlista; le Dictionnaire de l'Académie française är inget hastverk. Efter 17 års idogt arbete på den nionde utgåvan har man kommit fram till ordet plébéien, (plebej).

"La Commission du Dictionnaire"
samlas en gång i veckan. De 14 medlemmarna går då igenom de ord som förberetts av det dussintalet medarbetare som arbetar i det fördolda i akademiens kulisser; "le service du Dictionnaire" - akademiker med en passion för språket och som långsamt och metodiskt definierar ordens betydelser och kartlägger deras ursprung. Ett ålderdomligt hantverk, ett arbete för evigheten: Modeord göre sig icke besvär. Detta är språkets Haute Couture.

"Ils travaillent pour la gloire de la langue française!", "De arbetar för det franska språkets ära!", säger den ständiga sekreteraren Mme Hélène Carrère d’Encausse om dessa språkvetare, lexikografer, filosofer, historiker, grammatiker och litteraturvetare. Deras uppdrag - att formalisera, reglera, utkristallisera och begripliggöra det franska språket -
definierades redan år 1635, under kung Louis XIII's regeringstid, då franska akademien grundades av kardinal de Richelieu.

Den första utgåvan av le Dictionnaire de l'Académie française kom år 1694, de efterföljande utgåvorna år 1718, 1740, 1762, 1798, 1835, 1878, och 1932-1935. Arbetet med den senaste utgåvan inleddes 1992. Man avancerar långsamt. Varje ord och dess betydelser dissekeras. Man går tillbaka till källorna, söker fastslå när ett ord kom i bruk, när det nedskrevs första gången. Ett nytt ord måste ha motstått tidens tand - åtminstone ett decennium - och inkorporerats på ett bestående vis i språket för att komma på fråga.
Diskussioner om vilka ord som slutligen skall inkluderas kan vara livliga och engagerade: detta är språkmänniskor with a mission - och de har ingen deadline. Men så kallas också de 40 medlemmarna av den franska akademien för "Les immortels", "De odödliga".

lördag 14 november 2009

Moulinsart, Tintin och den onde engelske upphovsrättsinnehavaren

Moulinsart, som förutom slottet i seriealbumen om Tintin även är namnet på det företag som äger rättigheterna till Hergé's verk, är numera ökänt för sin vana att angripa och låta åtala tintinofiler som man anser gör intrång i upphovsrätten. Ledaren för detta aggressiva korståg mot trogna beundrare är engelsmannen Nick Rodwell, som erövrade rättigheterna genom att gifta sig med Hergés änka. Nyligen dömdes författaren till en bok som hyllade Tintin till dryga böter, på 40 000 euro.

Rodwells metoder har utlöst ett krig mellan å ena sidan tintinologer och tintinofiler, som vill använda material inom ramen för "fair use" - som detta definieras av Bernkonventionen - och å andra sidan Rodwell som uteslutande vill tillåta användning i för Molinsart lukrativa sammanhang.
Fyra journalister har vid upprepade tillfällen angripit rättighetsinnehavaren i pressen för hans sätt att förvalta Hergé's arv, något som resulterat i de mest rabiata och osmakliga personangreppRodwells nu stängda blogg.

Exempelvis anser sig denne se förklaringen till två av journalisternas "hat" mot hans person i deras "familjetragedier" - vilka han dock inte vill sänka sig ner till att avslöja (skrivet på franska), för att några rader ner göra just detta, på engelska; "Both go home every evening to be confronted by a child who is autistic". Och så på franska, den psykoanalytiska tolkningen: "Si on se passionne pour un sujet -Tintin, en l'occurrence- et que l'on ne peut partager cela avec votre fils, on doit se retrouver immensément frustré… et on se cherche un bouc émissaire.", "Om man har ett passionerat intresse för något - Tintin, till exempel - och man inte kan dela detta med sin son, måste man bli enormt frustrerad...och man söker en syndabock."

En fransk medarbetare försökte mildra intrycket: "N'oublions pas qu'il est anglais, et que la perception anglophone des libertés de presse et d'expression est sensiblement différente de celle du continent.", "Låt oss inte glömma att han är engelsman, och att den engelskspråkiga världens syn på yttrandefrihet och pressfrihet skiljer sig mycket från den på kontinenten."

"Om han med det menar att den hänger sig åt våldsamheter i namn av det kommersiella imperativet, är vi eniga med honom"
, avslutar BibliObs, med tydlig avsmak.

Dum och Dummare

"La droite, c’est la mort", "Högern är döden", sade Marguerite Duras, citerad av författaren och Goncourtpristagaren Marie NDiaye - som dessutom nyligen konfronterats med den. (Högern, inte döden i bokstavlig bemärkelse).
Och det står åtminstone klart att den svenska högern ägnat en stor del av sin mandatperiod åt att fylla liksäck efter liksäck med klassiska liberala värden. Kvar finns en konservativ, kälkborgerlig höger som i sin iver att framstå som "regeringsduglig" och "statsbärande" är lika statskramande och fientlig mot individens frihet som någonsin det socialdemokratiska arbetarparti man alltid kritiserat. I själva verket är man givetvis värre, eftersom man samtidigt som sitt ideologiska förräderi fråntagit människor allt hopp om ett alternativ.

Johan Norberg skriver, i ett debattinlägg som handlar om liberalernas nya dragning till Miljöpartiet:
"Men framför allt är det i frågan om övervakningssamhället som alliansen har svikit. De partier som så vältaligt brukade tala om individuell frihet och begränsad statsmakt röstade plötsligt för mer övervakning, mer avlyssning och mindre frihet på nätet. Det är inte bara sakfrågorna som har förskräckt många liberaler, det har även metoderna gjort. Det sätt som flera fritänkande och uttalat FRA-skeptiska riksdagsledamöter piskades in i leden och tvingades att offentligt förödmjuka sig har satt djupa spår. Det var ett sätt att döda hoppet om en växande sfär av liberala ledamöter som tänkte och röstade fritt, som tillhörde partierna utan att tjäna dem, och som vi därför kunde rösta på utan att hysa särskilt varma känslor för partierna själva."

(hittat via isobelsverkstad)

Frankrike kan av tradition hävda att de har "La droite la plus bête du monde", dvs "den dummaste högern i världen", och det är sant att den är svårslagen och dessutom ägnar mycket tid och kraft åt att bevisa det.

Men om den franska högern vinner på walk over vad gäller dumhet, kan Sverige dessvärre uppvisa världens dummaste vänster. Och detta är just nu mycket beklagansvärt. Mycket. Beklagansvärt.

fredag 13 november 2009

Till stöd för skaparna av den Parisiska Natten

Paris, City of Lights, håller på att släckas ner av nitiska tjänstemän och ordningspoliser som kväver nattlivet under ett skred av normer och regler. Paris nattliv upplevs alltmer som störande av dess välbeställda innerstadsbefolkning, vilket leder till att reglerna stramas upp och efterlevnaden övervakas.

Nu protesterar nattens professionella, den kader av artister, underhållare och innehavare av barer, restauranger och nattklubbar som illuminerar Paris by night med föreställningar, konserter och fester. De varnar, i ett öppet brev till inrikesministern och kulturministern, för att Paris kommer att släckas ner och dö, att huvudstaden kommer att bli en sovstad, i takt med att alltfler böter utfärdas för störande av nattsömnen och etablissemang stängs i den allmänna ordningens namn.
Detta hotar, poängterar man Facebook - gruppen har nu mer än 15 000 medlemmar - "inte bara våra företag och våra arbeten, men också Paris' lyskraft på den internationella kulturella scenen och dess attraktion som turiststad."

Nättidningen Slate skriver:
"Paris souffre en fait d'un phénomène sociétal plus global : l'application permanente du principe de précaution au nom du bien être collectif. A côté de cet aspect hyper-sécuritaire qui entraine des fermetures à la chaine d'établissements nocturnes, le seuil de tolérance des individus face au bruit - que ce soit les fumeurs qui discutent sur le trottoir comme la musique - semblent atteindre des niveaux plus que jamais proches de zéro. La transformation des centres-villes en vitrines commerciales géantes n'est pas non plus en reste."

"Paris har drabbats av ett större och globalt fenomen: den ständiga försiktigheten i förebyggande syfte och i namn av allmänintresset. Förutom denna extrema säkerhet, som leder till att etablissemang stängs på löpande band, så sjunker individens tolerans för oväsen - om det nu gäller rökare som pratar på trottoaren eller musik - allt närmare noll. Stadskärnor förvandlas nu till gigantiska inglasade kommersiella centra."

Öppet brev och petition här.

Äntligen en värdig kamp för kulturen, kulturarbetarna och företag i underhållningsbranschen

EU-upplysning

Badlands Hyena förklarar bättre än någon annan meningen med EU :

"Meningen är att med EU skapa en opåverkbar maktapparat där tjänstemän och lobbyister för producenterna tar de riktiga besluten i oöverskådliga processer. Valdeltagandet sjunker, vilket betyder att populistiska människomassor inte nyckfullt kan påverka de marknadsmässigt korrekta besluten.

Det kan ju verka som att varje medborgare får allt mindre frihet, allt mindre möjlighet att påverka politiken när partierna slås ihop till ett och makten flyttas över till EU.

Betänk då detta: medborgarkunden i marknadsstaten får större möjlighet att välja vilka produkter och tjänster som helst. Det innebär en enorm frihetsökning."

torsdag 12 november 2009

Mjukvarumystik

Hadopi 2 introducerade det nya brottet "négligence caracterisée", "särskild oaktsamhet".
Det innebär att när en illegal nedladdning har kunnat genomföras från ett visst IP-nummer är därmed innehavaren av detta IP-nummer skyldig till brottet att inte ha skyddat uppkopplingen. Detta resulterar i ett varningsbrev från myndigheten HADOPI med uppmaning att snarast installera denna mystiska men okända säkerhetsmjukvara, vilket man uppenbarligen ännu inte gjort, eftersom man blivit anklagad.

Kulturminister Frédéric Mitterrand anmodas nu att precisera hur denna säkerhetsmjukvara, som skall skydda mot anklagelser för illegal nedladdning, egentligen skall se ut. "Anser ni inte att det vore önskvärt att snarast möjligt reda ut denna situation som generar oss alla?" undrar ledamoten av Nationalförsamlingen François Loos (UMP).

Frågan är dock vad man vill uppnå med sin tekniska lösning. Filtrering av all p2p i största allmänhet? Blockering av vissa sajter, till exempel The Pirate Bay, även om domen mot den inte vunnit laga kraft? Under Christine Albanels tid som kulturminister ansåg man att denna mjukvara, eller spyware, även skulle stå i kontakt med en utomstående server som skulle övervaka den uppkopplades förehavanden på Nätet.
Återstår att se vad Mitterrand har att föreslå. Besked utlovas i slutet av året.

Den digitala glömskan II

Institut National de Recherche en Informatique et Automatique (INRIA, det franska nationella institutet för datavetenskaplig forskning) vill rita om Nätets arkitektur för att ge bättre skydd för integriteten; Microsoft uppmuntrar anonyma transaktioner, medan man vid universitetet George Washington i Seattle försöker utveckla självförstörande data.
Affärstidningen Les Echos uppmuntrar sina läsare att surfa anonymt med hjälp av Tor (www.torproject.org) - samt att systematiskt ljuga och lämna felaktiga uppgifter överallt där detta inte är olagligt.

Båda forsknings- och affärsvärlden engagerar sig alltmer i problemet med att personlig information tillgängliggörs på Nätet. Politiker som Nathalie Kosciusko-Morizet och Yves Détraigne vill se en rätt att utplåna egna uppgifter, en rätt till glömska - vilket är en mycket bra princip, enligt Peter Fleischer, privacy council, Google, men som dock är svår att genomföra i praktiken.

Diskussionen tyder på ett växande motstånd mot politikernas lust att genomlysa sina medborgare. Men om företag och universitet möjliggör anonymitet och osynliga transaktioner - och massmedier uppmuntrar till det - innebär det tydligt att vissa delar av samhället (det civila) sätter sig till motvärn mot andra (staten och rättsväsendet). Istället för att efterleva lagar och regler skyddar man sig från dem, eftersom man upplever att de saknar legitimitet.

- Och hur bra är det, egentligen, på en skala?

Den digitala glömskan I

Det finns oförenliga krafter som drar åt motsatt håll i debatten om personlig integritet på Internet. Dels finns en stävan mot större övervakning, vilket exemplifieras av hadopi-lagen och datalagringsdirektivet, dels så reses nu allt fler krav på "rätten till digital glömska" både bland politiker och akademiker.

Idag samlar statsekreteraren för Frankrikes digitala ekonomi, Nathalie Kosciusko-Morizet, aktörer från Nätet, forskningsvärlden och politiken för att diskutera hur information om privatpersoner, som finns tillgänglig på Nätet med eller utan den berördes tillstånd, skall hanteras.

Det som främst bekymrar politiker som senatorerna Yves Détraigne och Anne-Marie Escoffier, författare till rapporten "La vie privée à l'heure des mémoires numériques", "Privatlivet i det digitala minnets tid" är dock sociala nätverk som MySpace, Facebook och Flickr - dvs arenor där unga lägger ut egen information frivilligt.

"Det som utlöst vår reflektion är utvecklingen av de sociala nätverken",
säger Détraigne, "Vi börjar se unga ramla i dessa nätverks fällor." Detta skulle exempelvis ha lett till att unga missat arbetstillfällen på grund av komprometterande bilder på Facebook.
Även Nathalie Kosciusko-Morizet tar fasta på denna aspekt. Enligt henne har 43% av amerikanska arbetsgivare stoppat en arbetssökande efter information funnen på Internet.

Détraigne, som även tidigare engagerat sig i privatlivet och den digitala tekniken, verkar dock inte ha någon känsla för att ungdomar förmodligen känner en än större reservation mot statlig övervakning. Exempelvis har han föreslagit att en myndighet skall upprätta ett register över pseudonymer och nick, i syfte att skydda internauts, givetvis.

Spåren vi lämnar på Internet, frivilligt eller ofrivilligt, kommer enligt statsekreteraren bli ett viktigt tema på Internet Governance Forum som hålls den 15 till 18 november i Charm-El-Sheikh, Egypten.

onsdag 11 november 2009

Den virtuella katedralen

Imorgon anländer representanter för YouTube, Wikipedia och Facebook till Vatikanen för att delta i ett biskopsmöte, som samlar 80 katolska biskopar från CCEE:s (Concilium Conferentiarum Episcoporum Europae) arbetsgrupp för sociala medier och kommunikation. Ämne: Internetkulturen och kyrkan.

Enligt beslut av Påven och under ledning av den franske biskopen Monseigneur Jean-Michel di Falco Léandri skall kyrkans män, mellan den 12 och 15 november, utbilda sig i och diskutera den nya värld som Nätet öppnar. För detta har man insett: Internet är en ny värld, en för kyrkan okänd kontinent, vars språk man inte talar och vars innevånare uppvisar märkliga seder och bruk. Men dessa innevånare är också delaktiga i en ny kultur som förändrar världen - därmed även kyrkans värld. Behovet av att förstå denna process är stor.

Vatikanens påvliga råd har redan konstaterat att Internet är att betrakta som en "gåva från Gud", och Vatikanen har i sina resonemang framstått som den mest nätpositiva staten i Europa (sic!). Däremot har man inte förstått att bruka dess potential, utan snarare utsatts för den - efter ett par uppmärksammade incidenter, som tycks ha öppnat Benedictus XIV's ögon för Internet som informationskälla. En informationskälla Påven nu ämnar ägna större uppmärksamhet.

Men det räcker inte att se Nätet som ett virtuellt bibliotek, fastslår den förnuftige Mgr. Jean-Michel di Falco Léandri: Nätet måste också ses som ett mäktigt verktyg för opinionsbildning; ett offentligt torg och en ny arena för kyrkan.

Dock, en oroande programpunkt:
"One of the crimes most committed by web users is violation of copyright. For the Church, too, this has consequences. Experts in the field of European copyright legislation and data protection will address the assembly about the current legislation in Europe and the legal tools available."

Följaktligen kommer även experter på copyright, vilket brukar vara en omskrivning för upphovsrättslobbyister, att invadera Vatikanen för kanske första gången på 2000 år - och sprida sina irrläror bland de i tanken ännu oanfäktade.

Vade retro!

11 november

Idag är det helgdag i Frankrike, till åminnelse av slutet på La Grande Guerre, (Det Stora Kriget) 1914-1918 - en dag som i år för första gången firas utan någon av de soldater som var med i skyttegravarna. Förra året dog den siste av de franska veteranerna, "de håriga" (les poilus); Lazare Ponticelli, vid en ålder av 110 år.

I dag träffas Sarkozy och Angela Merkel för en fransk-tysk ceremoni vid Triumfbågen i Paris.

tisdag 10 november 2009

Den franska högern prioriterar

Visa mig dina budgetprioriteringar och jag skall säga dig vem du är.

Ledamöter från Sarkozys högerparti UMP har inför Nationalförsamlingen framlagt en mängd propositioner som syftar till att kraftigt dra ner på anslagen till ett flertal oberoende myndigheter. "Det gäller att vädja till dessa administrativa myndigheters måttfullhet nu då landet genomgår verkliga svårigheter", förklarar Jean-Luc Warsmann (UMP), ordförande i lagutskottet.

Bland de oberoende myndigheter som får se sin budget beskäras märks Le Conseil supérieur de l'audiovisuel (CSA, som övervakar de audiovisuella mediernas frihet), La Haute Autorité de lutte contre les discriminations (HALDE, som arbetar mot diskriminering), la Commission nationale de l'informatique et des libertés (CNIL, som övervakar och skyddar individens rättigheter i den digitala eran) samt små myndigheter som le Comité consultatif national d'éthique (CCNE, en etisk kommitté), la Commission nationale consultative des droits de l'homme (CNCDH, som arbetar med mänskliga rättigheter), la Commission nationale de déontologie de la sécurité (CNDS, som övervakar polisens yrkesheder) och la Commission nationale de contrôle des interceptions de sécurité (CNCIS, som övervakar den lagliga avlyssningen).

Le Monde skriver i en skarpt formulerad ledare, att dessa myndigheters budget givetvis bör vara rigoröst kontrollerad och även kunna inskränkas i besparingstider - men, tillägger man, "...on ne peut s'empêcher d'éprouver un malaise face au débat parlementaire actuel, tant il apparaît évident que certains cherchent moins à économiser les deniers publics qu'à restreindre l'activité de ces autorités."

"...man kan inte låta bli att känna ett obehag inför den pågående debatten i parlamentet, då det framstår som så uppenbart att vissa är mer angelägna om att begränsa dessa myndigheters aktiviteter snarare än att spara in offentliga medel."

Man framhåller att det är väl känt att Sarkozy - och ibland även författningsdomstolen - har ett ont öga till dessa myndigheter som fattar beslut, i bästa fall grundade på expertis, oberoende av den den politiska makten. I ett försök att råda bot på denna inskränkning i exekutiv makt utnämnde Sarkozy t ex nyligen sig själv till högste chef över den statliga televisionen - vilket i praktiken var en skymf mot CSA. Nu får de dessutom se sin budget minska med 2,5 miljoner euro.

Men finns där någon vinnare bland dessa myndigheter? Ja, absolut: HADOPI, "Högsta Myndigheten för spridandet av verk och beskyddandet av rättigheter på Internet" som tilldelas 5,3 miljoner euro - närmare dubbelt så mycket som summan av dessa besparingar - för att möta en av de svåraste utmaningar mänskligheten står inför just nu: illegal fildelning av upphovsrättsskyddat material.

måndag 9 november 2009

Yttrandefrihetsfail

Det mest prestigefyllda franska litteraturpriset, Prix Goncourt, har nyligen tilldelats den fransk-senegalesiska författaren Marie NDiaye, för romanen Trois femmes puissantes.

Nu har dock Eric Raoult (UMP), borgmästare i Le Raincy, valt att under pågående debatt om den nationella identiteten vända sig till kulturministern för att protestera mot NDiaye och be ministern påminna henne om hennes "plikt att visa återhållsamhet" med hänsyn till "den nationella sammanhållningen och bilden av vårt land".

Elaka Bibliobs tillåter sig betvivla att borgmästaren läst författarens prisade bok, men anser det nu klarlagt att denne åtminstone läser "Inrockuptibles". Raoult syftar nämligen på en intervju, publicerad i magasinet den 30 augusti, där NDiaye - då hon tillfrågas om hon trivs i Sarkozys Frankrike - tar bladet från munnen:

"Je trouve cette France-là monstrueuse. Le fait que nous (avec son compagnon, l’écrivain Jean-Yves Cendrey, et leurs trois enfants – ndlr) ayons choisi de vivre à Berlin depuis deux ans est loin d’être étranger à ça. Nous sommes partis juste après les élections, en grande partie à cause de Sarkozy, même si j’ai bien conscience que dire ça peut paraître snob. Je trouve détestable cette atmosphère de flicage, de vulgarité… Besson, Hortefeux, tous ces gens-là, je les trouve monstrueux. Je me souviens d’une phrase de Marguerite Duras, qui est au fond un peu bête, mais que j’aime même si je ne la reprendrais pas à mon compte, elle avait dit : 'la droite, c’est la mort.' Pour moi, ces gens-là, ils représentent une forme de mort, d’abêtissement de la réflexion, un refus d’une différence possible. Et même si Angela Merkel est une femme de droite, elle n’a rien à voir avec la droite de Sarkozy : elle a une morale que la droite française n’a plus."

"Jag finner detta Frankrike monstruöst. Det faktum att vi [sambon, författaren Jean-Yves Cendrey och deras tre barn] valt att bo i Berlin sedan två år beror till stor del på det. Vi gav oss iväg precis efter valet, huvudsakligen på grund av Sarkozy, även om jag inser att det kan verka snobbigt. Jag finner denna atmosfär av snutmentalitet och vulgäritet avskyvärd... Besson, Hortefeux, alla de där människorna, jag finner dem monstruösa. Jag minns en fras av Marguerite Duras, som egentligen är litet fånig, men som jag tycker om även om jag inte gör den till min, hon sade: 'Högern är döden'. För mig representerar de där människorna en sorts död, en tankens fäaktighet, en vägran att tänka sig en möjlig förändring. Även om Angela Merkel är en högerkvinna har hon ingenting gemensamt med Sarkozys höger: Hon har en moral som den franska högern inte längre har."

Eric Raoult skriver till kulturministern: Marie NDiayes uttalanden är "oacceptabla"; de är "sällsynt våldsamma och respektlösa, för att inte säga förolämpande, mot republikens ministrar och än mer mot statschefen."

Och han fortsätter, på ett sätt som börjar bli utmärkande för den franska högern: "Jag anser att yttrandefriheten inte får bli till en rättighet att förolämpa eller göra upp personliga räkningar. En person som försvarar den franska litteraturens färger måste visa tillbörlig respekt för våra institutioner, och dessutom visa respekt mot den roll och den symbol som hon representerar. Därför anser jag det nödvändigt att påminna dessa pristagare om den nödvändiga plikten att visa återhållsamhet (...)."

"Måste vi nu upplösa Académie Goncourt?" ironiserar Bibliobs; "Eller återkalla Marie NDiayes franska medborgarskap?".

Eric Raoult vill tysta Marie NDiaye, sammanfattar L'Express.

söndag 8 november 2009

Spanien - och marknadsdarwinism

Spaniens kulturminister Angeles González-Sinde klargjorde i fredags i spansk tv att hadopi-liknande "thee-strikes"-lagar inte är påtänkta i Spanien, och att regeringen inte ämnar införa straff för internetanvändare. Däremot, meddelade González-Sinde, önskar man angripa de som tillgängliggör materialet på Nätet och profiterar kommersiellt på detta i stor skala. Piratverksamhet är "en komplex fråga" enligt kulturministern, och den kommer med säkerhet att aktualiseras då Spanien tar över ordförandeskapet i EU efter Sverige.

Spanien, som utmärker sig bredvid sina internetstrypande grannländer i unionen, är dock redan ökänt hos den amerikanska upphovsrättsindustrin. Spanska domstolar har i uppmärksammade domslut som om och om igen fastslagit att fildelning med hjälp av p2p är laglig. Det står därmed klart att det spanska rättsväsendet - som till skillnad från det svenska har integritet - inte har lust att låta sig översvämmas av denna typ av fall eller agera verktyg åt den amerikanska eller inhemska upphovsrättsindustrin. Miguel Canalejo, ordföranden för organisationen Redtel, en sammanslutning av internetleverantörer, upprepar återigen det till leda återupprepade; att problemet är föråldrade affärsmodeller och att fildelning varken bör "bestraffas eller demoniseras".

Egentligen är det mycket intressant att bevittna hur kapitalistiska företag - som med näbbar och klor skulle försvara det kapitalistiska systemet - regredierar till att förorda en statskramande socialism av värsta sort då de själva upplever sig hotade. Man begär att få verka på en kapitalistisk marknad men vill omedelbart upphäva dess spelregler om verkligheten inte stämmer överens med den egna kalkylen. Man kräver regeringens beskydd mot utvecklingen, man vill vara kapitalist, men bara då det går bra, annars är marknaden dum och alla som tjänar pengar på nya sätt eller inte berikar de gamla företagen är dumma och borde förbjudas. Man har mage att vilja äta kakan och ha den kvar - och politiker har mage att anse detta vara rimligt.

Ett kapitalistiskt samhälle bör med kraft värna sina fåtaliga, verkligt sunda mekanismer. En sådan är att låta ett företag, som inte kan uppfylla kriterium 1A på en kapitalistisk marknad - sälja sina produkter, överleva av egen kraft - gå under. Detta gäller företag inom underhållningsindustrin såväl som bilindustrin, banker och finansinstitut - i synnerhet dessa. Staten bör i dessa fall vara skoningslös. Staten bör till och med, i dessa fall, statuera exempel.

fredag 6 november 2009

Det var bättre förr

Utdrag ur Nationalförsamlingens protokoll, måndagen den 11 juli 1791:

"Dekret angående den okränkbara brevhemligheten
(...)
Nationalförsamlingen, efter att ha hört sin kommitté, som anser att de försiktighetsåtgärder som beordrats med anledning av Statens säkerhet, genom dekretet av den 21 juni, har överdrivits på flera sätt; att administrativa organ och municipaliteter genom överdriven nit trott det vara tillåtet att underkasta enskilda personers korrespondens sin kontroll och övervakning (...) vilket utgör ett missbruk lika stort som det är angeläget att det upphör; att illegala metoder, som endast kan tolereras i samband med allmän och omedelbar fara, inte längre kan användas (...)."

Nationalförsamlingen gjordes redan för 200 år sedan uppmärksam på den skada som åsamkades affärsförbindelser och andra mellanmänskliga förehavanden genom diverse administrationers överdrivet nitiska övervakning i namn av rikets säkerhet - även i den turbulenta tid som följde på Revolutionen. Skillnaden är att Nationalförsamlingen då lyssnade.

Lulz!

Kulturdepartementets propagandasajt jaimelesartistes.fr (jagälskarartisterna.fr) som försökte sälja in Hadopi-lagen i sin första version, har fallit i pirathänder efter att domännamnets ägare uppenbarligen glömt förnya sitt avtal eller betala sin räkning.

Adressen går nu hit, till en sajt som försett devisen "Jag älskar artisterna" med underrubriken "men jag älskar fortfarande inte skivbolagen" - och länkar vidare till sajter för kritik, satir eller mördande parodi. Sajtens nuvarande innehavare har låtit meddela nättidningen PCInpact att alla IP-nummer tillhörande kulturministeriet av symboliska skäl är bortfiltrerade, men att innehavaren meddelas om någon från ministeriet på rue Valois försöker besöka sajten. Och det försökte man - omedelbart efter att "lulzet" blev känt på Nätet.

Domännamnets nuvarande ägare förklarar: "Denna sajt är ett blygsamt svar på propagandasajten 'jaimelesartistes', beställd av "kultur"ministern och musikindustrins lobbyister, som kämpar för att få folk att svälja det farliga pillret ¨Hadopi'. jaimelesartistes.info är inte knutet till något företag, organisation eller politiskt parti.

För alla klagomål, uppmuntranden, förslag på länkar, debila jämförelser med stöld av baguetter i bagerier, skrämseltaktik eller nedstängningsförsök, var vänlig kontakta christine@jaimelesartistes.info."

Kronans Upphovsrätt, censur och lulz II

Cory Doctorow skriver på tal om ett amerikanskt klädföretags missbruk av upphovsrätten:

"So, to Ralph Lauren, GreenbergTraurig, and PRL Holdings, Inc: sue and be damned. Copyright law doesn't give you the right to threaten your critics for pointing out the problems with your offerings. You should know better. And every time you threaten to sue us over stuff like this, we will:

a) Reproduce the original criticism, making damned sure that all our readers get a good, long look at it, and;

b) Publish your spurious legal threat along with copious mockery, so that it becomes highly ranked in search engines where other people you threaten can find it and take heart; and

c) Offer nourishing soup and sandwiches to your models."

(Det sistnämnda är dock något som den lilla rultiga Filippa verkligen inte behöver.)

Detta är alltså det värsta hot BoingBoing kan utslunga: mockery, löje. "Vi skall göra oss lustiga över er!", "Vi skall skratta åt er!"

Men att få skrattarna på sin sida blir ett allt viktigare inslag i internetaktivismen. Två av internets filosofer, Copyriot och Intensifier, har nyligen ägnat flera inlägg åt att beskriva begrepp som "lulz" (motsatsen till "serious business") och "trollande".

Intensifier om"lulz" som politisk vapen:
"Att genomföra en politisk manifestation, det vill säga att manifestera sin egen existens som politisk kraft, kan göras for the lulz. Många skulle invända att det är oseriöst att svara ”I did it for the lulz” på frågan ”why do you do it?”. En sådan slutsats gör man endast om man är serious business.
Att göra det för lulz behöver inte innebära att det är mindre seriöst. Man kan till exempel aktivera sig mot FRA for the lulz just för att det är en mycket viktigt fråga.
Det finns två fördelar med att lulza. För det första kan man inte misslyckas. Varje motangrepp ”adds moar lulz”. (...)
För det andra är lulz så snabbt att det kan slå till direkt."

Ett näraliggande exempel hämtas från Frankrike: Presidentens son Jean, 23, blev inte ledare för ett enormt affärsdistrikt – det var för löjligt: folket skrattade åt makten. Protesterna mot den alltför uppenbara nepotismen växte lavinartat på Nätet, men var helt driven av “lulz”: skratt, ironi och parodi. Det var oemotståndligt, och så mycket svårare att bekämpa än vrede och konfrontation.

Skrattets subversiva kraft är central i Umberto Eco's mästerverk "Rosens namn". Vad skulle hända om folket skrattade åt Gud? I kampen för att skrattet skall förbli föraktat och förbehållet de berusade - som i sin tillfälliga dåraktighet kan få glömma sin gudsfruktan ett ögonblick - skyr en nitisk munk inga medel.

För pretentiöst fåfänga och maktfullkomliga personer är skrattet något mycket hotfullt. Skrattet och löjet undergräver all auktoritet.

Kronans Upphovsrätt, censur och lulz I

Numerama fäster uppmärksamheten på den kanadensiska staten, som tycks åberopa den godtyckliga skapelsen Kronans Upphovsrätt (Crown Copyright) i syfte att ta kontroll över information och censurera pressen. Systemet - ett arv från brittiska Commonwealth, som formellt gör drottning Elizabeth II till regent även i Kanada - innebär att den administration som tjänar Majestätet har exklusiv rätt att distribuera alla frukter av sitt arbete. I detta specifika fall en officiell rapport om den kanadensiska immigrationen.

När dagstidningen The Globe and Mail publicerade ett utdrag ur rapporten på sin nätsajt fick redaktionen ett brev från myndigheten Auditor General där den anmodades ta bort materialet av upphovsrättsskäl. Juridikprofessor Michael Geist konstaterar att detta exempel belyser problemet med statlig copyright, eftersom det förhindrar legitim nyhetsrapportering.

Syftet är möjligen lusten att i största allmänhet kunna gripa in i och kontrollera informationsflödet samt censurera det efter gottfinnande. Någon sådan statlig upphovsrätt för offentliga rapporter finns t ex inte i Frankrike, med vissa särskilda undantag, just för att underlätta spridningen av myndighetsinformation.

Upphovsrättsbegreppets godtycklighet öppnar för ett ökat användande av detta som universellt vapen mot oönskad informationsspridning och kritik. Ett uppmärksammat exempel är klädföretaget Ralph Lauren, som i en photoshop disaster gjorde modellen Filippa till en rymdvarelse. Tilltaget och dess följder upprörde alla, från Ebba von Sydow till Cory Doctorow, ur deras olika respektive synvinklar.

En bloggare, som påtalade att
"Dude, her head's bigger than her pelvis" publicerade också bildbeviset, men blev då föremål för en kreativ attack från företagets advokater och anklagad för brott mot upphovsrätten.
Doctorow skriver i BoingBoing:
So, instead of responding to their legal threat by suppressing our criticism of their marketing images, we're gonna mock them. Hence this post.
(via brokep)

Telekompaketet - och en sekelskiftesdiagnos

"Europaparlamentet börjar visa styrka. Det vill inte längre låta sig trampas på, eller åtminstone inte lika enkelt som tidigare. Europaparlamentets ledamöter höll stånd mot Rådet (representanter för medlemsstaterna) den 4 november, för att skydda medborgarnas rättigheter på Internet. På dagordningen: telekompaketet, en rad europeiska direktiv i syfte att reglera unionens telekommunikationer, och i synnerhet den del som berörde internauts' rättigheter, respekt för privatlivet och oskuldspresumtionen, samt förbudet att godtyckligt stänga ner internetuppkopplingar. Mot dem stod regeringsdelegationerna, anförda av Frankrike, som försökte tömma texten på allt innehåll. Det som stod på spel var de antipiratlagar som vissa medlemsstater redan antagit eller var på väg att anta, däribland den ökända Hadopi-lagen."
Le Point (5/11-09)

Corinne Lepage, parlamentsledamot och medlem av ITRE, vittnar - bland annat via twitter - om mycket hårda förhandlingar och om den näst intill omöjliga uppgift som fallit på Catherine Trautmann, att jämka samman två oförenliga ståndpunkter. Trautmann har också fått igenom skrivningar som i möjligaste mån garanterar rättssäkerheten för internauts - men utan att någonsin kunna nämna ordet "domstol".

Lepage
har även tidigare vittnat om den hårda press med vilken Frankrike, och Sarkozy personligen, genomdrivit sin vilja i Rådet och fått det att motsätta sig Europaparlamentet - som trots allt står under ett visst demokratiskt inflytande. Sarkozy har med alla medel velat undvika ännu ett förödmjukande bakslag för sin hadopi-lagstiftning även om detta inneburit att köra över parlamentet och blockera förhandlingar i månader. Man kan förundras över detta utslag av monomani.(*)

Europeiska unionens råd är i själva verket den perfekta arenan för politiker av Sarkozys typ. Församlingen är inte demokratiskt vald och politiska påtryckningar och personliga relationer kan få stort och ohejdat genomslag. Och, det är så Sarkozy jobbar.


(*)Monomani, Ur Nordisk familjebok (1913):
Monomani (af grek. mo’nos, enstaka, och mani’a, se
M a n i) 1. Vurm, fristående egenhet m. m. hos en i
öfrigt själsligt frisk människa. - 2. Psykiatr. Denna
term och motsvarande begrepp infördes i psykiatrien
af Esquirol (se d. o.). Med begreppet monomani
1. partiell sinnessjukdom förband man efter denne
den uppfattning om själslifvet, att detta kunde
bibehålla hälsa och i öfriga afseenden fungera
normalt, äfven om det i vissa delar eller inom vissa
områden af föreställningar, känslor m. m. vore
rubbadt.

torsdag 5 november 2009

Låt tolkningarna börja!

Den omstridda paragrafen 138 inkluderades igår i Telekompaketet, men i form av en kompromiss. Den nya skrivningen fastslår inte att endast en juridisk instans kan besluta om avstängning från internet vid förmodat upphovsrättsbrott. Däremot anger den villkoren för proceduren; vilket i stort sett innebär samma krav som vid ett domstolsförfarande - men utan att detta skrivs ut.

I Hadopi 2 ingår dock kravet på en juridisk process - efter den franska författningsdomstolens ingripande - men utan närmare precision, vilket har givit regeringen möjlighet att möta kravet från författningsdomstolen med ordonnance pénale, en summarisk fem-minutersprocedur utan möjlighet till försvar.

Men kombinationen är nu oförenlig med Hadopi 2 som regeringen tänkt sig den; åtminstone enligt ITRE-rapportören och ledamoten av Europaparlamentet, Catherine Trautmann. Bryssel har inte stoppat Hadopi 2, enligt denna tolkning, men väl vingklippt den.

Det som 138an återintroducerar är nämligen oskuldspresumtionen (en självklar utgångspunkt för rättsväsendet efter medeltiden), samt rätten för den anklagade att få en opartisk prövning och rimlig tid till sitt förfogande. Ordonnance pénale blir därmed otillräcklig och då faller också det summariska, industriella förfarandet man ville uppnå - och lagen riskerar att bli en ohållbar belastning på rättsväsendet.
Men kompromissen har lämnat utrymme för fullständigt oförutsägbara tolkningar.

Kontinuerlig rapportering och analys hos HAX och Christian Engström. Kritisk analys hos DOOM4 och La Quadrature du Net (eng.).