Feodalherren Sarkozy

Man skulle kunna säga att Nicolas Sarkozy regerar ett Frankrike med starkt korporativistiska drag.
Men om man ser till Sarkozy's person och ledarstil så är det något medeltida över honom: Nicolas Sarkozy är en medeltida feodalherre.

För hans politiska motståndare är restaurangen Le Fouquet's i Paris en stark symbol för hans personlighet och för hans politik.

Där samlade Sarkozy i maj 2007, 56 speciellt inbjudna gäster, för att fira segern i presidentvalet. De var alla framgångsrika och tongivande inom sitt fält. Flera, som företagsledarna Bouygues och Dassault, tillhörde (och tillhör) de allra mäktigaste inom det franska näringslivet.

Sexton av dem har tilldelats Hederslegionen de senaste två åren, en upplysning ur den Fouquetwiki som upprättats för att hålla reda på dem. Detta visar att Sarkozy väljer sina vänner bland de allra mest framstående och/eller att det lönar sig att vara trogen presidenten personligen.

Vad har då detta för relevans för Sarkozys politik i allmänhet och hans internetpolitik i synnerhet ?
Ingen av de då närvarande makthavarna kan sägas vara intresserade av ett fritt Internet - tvärtom. Jeremie Zimmermann på La Quadrature du Net konstaterar, på tal om Sarkozys repressiva nätpolitik:
"Il s'agit à la fois pour le président Sarkozy de faire plaisir à ses amis du Fouquet's et de transformer l'espace critique d'Internet en une machine à distributer les seuls contenus approuvés. C'est une politique qui tourne le dos à la création et à la démocratie"
"Det handlar, för president Sarkozy, dels om att tillfredställa vännerna från Fouquet's, dels om att omvandla det kritiska rummet Internet till en distributionsmaskin för godkänt innehåll. Det är en politik som vänder ryggen åt skapandet och åt demokratin."

Detta drag framträder om och om igen: Presidenten styr, eller försöker styra, genom att upprätta personliga allianser. Han gör makthavare till sina vasaller eller placerar ut sina egna på inflytelserika poster.
Hans brev till José Manuel Barroso, då ordförande för Europakommissionen, i syfte att förmå denne att stryka den eviga 138an, är talande. Barroso hade givetvis ingen formell rätt till den typen av ingrepp, men Sarkozy vädjade personligen till Barrosos personliga insatser i frågan.
Personliga uppgörelser, vid sidan av den demokratiska processen, kan försätta berg. Det har Sarkozy för länge sedan insett.

En synnerligen elak artikel i Le Post belyser en annan sida av presidentens personlighet: hans smak för det extravaganta, hans öppna demonstration av makt och rikedom, hans "vulgäritet". Han är inte ens trovärdig i Le Fouquet's omgivning, menar tidningen; däremot på en yacht med raybans, rolex och T-shirt märkt NYPD - "vulgärt, utan elegans och till och med chockerande" - det passar president "bling-bling" som "handen i handsken".
Även dessa "icke önskvärda" personliga egenskaper hos presidenten gör honom helt naturligt till en förkämpe för den tjusiga värld som bebos av kända artister och rika skivbolagsdirektörer. En värld ur vilken han dessutom hämtat sin hustru.

En feodalherre har inget till övers för frihet på Nätet. Glöm, liksom.