Förtroendet för den franska demokratin...

...håller på att krackelera i spåren av hadopi-debatten - och nu i allt snabbare takt efter affären Bourreau-Guggenheim.

ElectronLibre, en sajt för nätnyheter, uppger utan att ange källa, att den sistnämnda affären kommer lösas genom att en av Albanels medarbetare, Christophe Tardieu, avgår. Något som med all sannolikhet inte kommer blidka opinionen.

Exemplen på privatföretags och etablerade mediers intima relationer med makten har nu nått en kritisk massa och utlöst vad som kan kallas ett folkligt uppror på Nätet.
Men även journalister som bloggar för stora tidningar stämmer in, även om dessa inte officiellt gör det. Claude Soula, på Le Novel Observateur, är en hårsmån från att öppet kräva kulturminister Albanels avgång:
"Et que doivent dire tous les citoyens français qui découvrent ainsi qu'ils ne peuvent pas avoir confiance dans leu Etat ? Que leur vie privée peut être révélée à leur employeur ? Aux Etats-Unis, le ministre en question aurait déjà démissionné, et son cabinet avec. Cette collusion entre un gouvernement et une entreprise me semble plus inquiétante que bien des dérèglements qu'on a vus ces derniers temps, parce qu'elle touche à un principe : un citoyen fait confiance à un député, il est trahi par ce député, puis par un ministre. Même si ce n'est pas le ministre en personne, mais un de ses conseillers, le problème est le même : c'est la ministre Albanel qui doit assumer." "Vad skall de säga sig, de franska medborgarna, när de upptäcker att de inte kan ha förtroende för staten? När deras privatliv kan avslöjas för deras arbetsgivare? I USA hade ministern i fråga redan avgått med hela sitt kabinett. Detta hemliga samförstånd mellan regeringen och ett privat företag tycks mig mer oroande än andra missförhållanden som avslöjats på sistone, eftersom det berör en princip: en medborgare anförtror sig åt en ledamot av Nationalförsamlingen, han förråds av denna ledamot, därefter av en minister. Om inte av ministern personligen, så av en medarbetare: och det är ministern som måste ta på sig ansvaret."

Anmärkningsvärt - och glädjande - är att en journalist på detta sätt fortfarande helt kan bryta med inställningen hos sin egen chefredaktör. Denis Oliviennes, chefredaktör på Le Nouvel Obeservateur, är personligen ansvarig för utredningen som ledde fram till hadopi-lagen och var tidigare chef för Fnac - ett storföretag inom multimediabranschen.
För övrigt är han även författare till "La gratuité, c'est le vol : Quand le piratage tue la culture" "Gratis är stöld: när piratverksamhet dödar kulturen", från 2007.

Det är sämre ställt med yttrandefriheten inom andra massmedier. På Nätet listas exempel efter exempel på större eller mindre manipulationer av sanningen. TF1s censur av kritiska kommentarer har blivit föremål för mycket uppmärksamhet och löje, och Le Figaro anklagas för att ha "gömt undan" det obekväma resultatet av deras egen enkät "Är tillgång till Internet en fundamental rättighet?" - eftersom 75% svarade "ja".

Man kan notera att Le Figaro (wikipedia, på engelska) ägs av Serge Dassault - en av Sarkozys Fouquet-vänner - som också äger flygplansfabriken Dassault, och som har sagt, på tal om tidningar, att dessa måste "sprida hälsosamma idéer, och vänsteridéer är inte hälsosamma.".
Sonen Olivier Dassault är ledamot för UMP i Nationalförsamlingen.