måndag 9 november 2009

Yttrandefrihetsfail

Det mest prestigefyllda franska litteraturpriset, Prix Goncourt, har nyligen tilldelats den fransk-senegalesiska författaren Marie NDiaye, för romanen Trois femmes puissantes.

Nu har dock Eric Raoult (UMP), borgmästare i Le Raincy, valt att under pågående debatt om den nationella identiteten vända sig till kulturministern för att protestera mot NDiaye och be ministern påminna henne om hennes "plikt att visa återhållsamhet" med hänsyn till "den nationella sammanhållningen och bilden av vårt land".

Elaka Bibliobs tillåter sig betvivla att borgmästaren läst författarens prisade bok, men anser det nu klarlagt att denne åtminstone läser "Inrockuptibles". Raoult syftar nämligen på en intervju, publicerad i magasinet den 30 augusti, där NDiaye - då hon tillfrågas om hon trivs i Sarkozys Frankrike - tar bladet från munnen:

"Je trouve cette France-là monstrueuse. Le fait que nous (avec son compagnon, l’écrivain Jean-Yves Cendrey, et leurs trois enfants – ndlr) ayons choisi de vivre à Berlin depuis deux ans est loin d’être étranger à ça. Nous sommes partis juste après les élections, en grande partie à cause de Sarkozy, même si j’ai bien conscience que dire ça peut paraître snob. Je trouve détestable cette atmosphère de flicage, de vulgarité… Besson, Hortefeux, tous ces gens-là, je les trouve monstrueux. Je me souviens d’une phrase de Marguerite Duras, qui est au fond un peu bête, mais que j’aime même si je ne la reprendrais pas à mon compte, elle avait dit : 'la droite, c’est la mort.' Pour moi, ces gens-là, ils représentent une forme de mort, d’abêtissement de la réflexion, un refus d’une différence possible. Et même si Angela Merkel est une femme de droite, elle n’a rien à voir avec la droite de Sarkozy : elle a une morale que la droite française n’a plus."

"Jag finner detta Frankrike monstruöst. Det faktum att vi [sambon, författaren Jean-Yves Cendrey och deras tre barn] valt att bo i Berlin sedan två år beror till stor del på det. Vi gav oss iväg precis efter valet, huvudsakligen på grund av Sarkozy, även om jag inser att det kan verka snobbigt. Jag finner denna atmosfär av snutmentalitet och vulgäritet avskyvärd... Besson, Hortefeux, alla de där människorna, jag finner dem monstruösa. Jag minns en fras av Marguerite Duras, som egentligen är litet fånig, men som jag tycker om även om jag inte gör den till min, hon sade: 'Högern är döden'. För mig representerar de där människorna en sorts död, en tankens fäaktighet, en vägran att tänka sig en möjlig förändring. Även om Angela Merkel är en högerkvinna har hon ingenting gemensamt med Sarkozys höger: Hon har en moral som den franska högern inte längre har."

Eric Raoult skriver till kulturministern: Marie NDiayes uttalanden är "oacceptabla"; de är "sällsynt våldsamma och respektlösa, för att inte säga förolämpande, mot republikens ministrar och än mer mot statschefen."

Och han fortsätter, på ett sätt som börjar bli utmärkande för den franska högern: "Jag anser att yttrandefriheten inte får bli till en rättighet att förolämpa eller göra upp personliga räkningar. En person som försvarar den franska litteraturens färger måste visa tillbörlig respekt för våra institutioner, och dessutom visa respekt mot den roll och den symbol som hon representerar. Därför anser jag det nödvändigt att påminna dessa pristagare om den nödvändiga plikten att visa återhållsamhet (...)."

"Måste vi nu upplösa Académie Goncourt?" ironiserar Bibliobs; "Eller återkalla Marie NDiayes franska medborgarskap?".

Eric Raoult vill tysta Marie NDiaye, sammanfattar L'Express.