Det tigande hovet

Budgetminister Eric Woerth sade häromdagen apropå den unga statsekreteraren Rama Yade, att hon "...va dans le sens de l’opinion publique et de sa propre clientèle. Ce n’est pas très courageux.", "....stryker den allmänna opinionen och sina egna medhårs. Det är inte särskilt modigt". Det är ett intressant uttalande på flera sätt, och det avslöjar ett alternativt sätt att se på demokrati i kretsen kring presidenten.

Rama Yade (Wikipedia, eng.) statssekreterare med ansvar för sport, är populär just för att hon är bångstyrig och ibland uttrycker sig på tvärs mot regeringspartiet UMPs officiella linje. Hennes kollega, med ansvar för familj, Nadine Morano - som låtit åtala personer som fällt "förolämpande kommentarer" om henne på youtube - har nu varnat Yade skarpt: "- Antingen tiger man, eller så går man.". Och runt Sarkozy tiger man.

L'Express har nyligen, i vad som kan kallas ett skräckreportage, beskrivit stämningen i Sarkozys närhet, där ingen vill vara den som misshagar presidenten med en obekväm åsikt eller en besvärande sanning. Sarkozys ministrar kallas fram för att högt, i offentligheten, försvara vad de själva i tysthet har fördömt. En fullfjädrad hovkultur där kritiken uteblir eftersom den bestraffas med förlorade privilegier.

Affären Jean Sarkozy är ett typiskt exempel: Det ansågs viktigare att behaga presidenten än att framhålla det olämpliga i att placera en mycket ung son på en mycket hög post. UMP-politiker och ministrar valde istället att förvara det oförsvarliga som en man, med orimliga och bisarra argument, tills sanningen ändå nådde fram presidenten.
"Det är första gången jag sett honom skakad", avslöjar en person nära makten. "Han insåg att han begått ett misstag."
Tidigare hade presidenten vägrat backa, förbjudit sin omgivning att göra det, sagt att han "visste vad som dolde sig bakom motståndet" mot sonen - dvs lusten att komma åt fadern - medan hans rådgivare stod som förstenade och omvärlden häpnade. Ingen vågade längre berätta för kungen att han förlorat omdömet.

"Alla drömmer om att vara i den helige Johannes ställe", säger en av Élyseepalatsets rådgivare. "De frågar sig oavbrutet; 'Är jag den minister som är mest älskad av Herren?'".