"So, to Ralph Lauren, GreenbergTraurig, and PRL Holdings, Inc: sue and be damned. Copyright law doesn't give you the right to threaten your critics for pointing out the problems with your offerings. You should know better. And every time you threaten to sue us over stuff like this, we will:
a) Reproduce the original criticism, making damned sure that all our readers get a good, long look at it, and;
b) Publish your spurious legal threat along with copious mockery, so that it becomes highly ranked in search engines where other people you threaten can find it and take heart; and
c) Offer nourishing soup and sandwiches to your models."
(Det sistnämnda är dock något som den lilla rultiga Filippa verkligen inte behöver.)
Men att få skrattarna på sin sida blir ett allt viktigare inslag i internetaktivismen. Två av internets filosofer, Copyriot och Intensifier, har nyligen ägnat flera inlägg åt att beskriva begrepp som "lulz" (motsatsen till "serious business") och "trollande".
Intensifier om"lulz" som politisk vapen:
"Att genomföra en politisk manifestation, det vill säga att manifestera sin egen existens som politisk kraft, kan göras for the lulz. Många skulle invända att det är oseriöst att svara ”I did it for the lulz” på frågan ”why do you do it?”. En sådan slutsats gör man endast om man är serious business.
Att göra det för lulz behöver inte innebära att det är mindre seriöst. Man kan till exempel aktivera sig mot FRA for the lulz just för att det är en mycket viktigt fråga.
Det finns två fördelar med att lulza. För det första kan man inte misslyckas. Varje motangrepp ”adds moar lulz”. (...) För det andra är lulz så snabbt att det kan slå till direkt."
Ett näraliggande exempel hämtas från Frankrike: Presidentens son Jean, 23, blev inte ledare för ett enormt affärsdistrikt – det var för löjligt: folket skrattade åt makten. Protesterna mot den alltför uppenbara nepotismen växte lavinartat på Nätet, men var helt driven av “lulz”: skratt, ironi och parodi. Det var oemotståndligt, och så mycket svårare att bekämpa än vrede och konfrontation.
Skrattets subversiva kraft är central i Umberto Eco's mästerverk "Rosens namn". Vad skulle hända om folket skrattade åt Gud? I kampen för att skrattet skall förbli föraktat och förbehållet de berusade - som i sin tillfälliga dåraktighet kan få glömma sin gudsfruktan ett ögonblick - skyr en nitisk munk inga medel.
För pretentiöst fåfänga och maktfullkomliga personer är skrattet något mycket hotfullt. Skrattet och löjet undergräver all auktoritet.
