måndag 23 november 2009

Kontrarevolutionen II

Den Revolution efter vilken ingenting förblev sig likt - den franska av år 1789 - har följts av motreaktioner. Ett exempel var Restaurationen - en period mellan 1814 och 1830, då den franska monarkin och dess konservativa ideal återupprättades - en period som även den avbröts av en revolution, då den reaktionäre kung Charles X gick för långt.

Men det som sker nu i Frankrike och Europa skulle kunna vara Kontrarevolutionen - efter mer än 200 år av starka idéströmningar som hyllar avskaffade privilegier, meritokrati, rationalism, sekularisering och social rättvisa. De kontrarevolutionära tendenserna är fullt synliga i det franska samhället: makten centraliseras och koncentreras till presidenten personligen, balanserande krafter försvagas systematiskt och maktdelningsprincipen urholkas. Runt Sarkozy finns en hovkultur och en ny aristokrati, äntligen "utan komplex".

I EU-parlamentet sker samma sak: maktkoncentration, bristfällig demokrati, personliga uppgörelser - som i ett feodalt rike med starka vasaller, som nu dessutom sett till att välja sig en mycket svag kung. För vem är han, egentligen, denne President av Europa, belgaren Herman Van Rompuy?

"Man valde den minsta gemensamma nämnaren", säger Eva Joly från EU-parlamentets Gröna Grupp, "en person som varken ställer Gordon Brown eller Nicolas Sarkozy i skuggan."

"Vi bevittnar
karikatyren av en demokrati", konstaterar Daniel Cohn-Bendit från samma grupp, som menar att man i Van Rompuy främst söker någon som kan "organisera frukostar och luncher" på det att medlemsstaterna (och särskilt Sarkozy och Merkel) får sköta sitt.

Verkligheten är förändrad, men upplysningens och den franska revolutionens ideer om rättvisa och medborgerliga rättigheter hyllas dock fortfarande allmänt - och de består i språket i mer eller mindre fossilerad form. Språket döljer därmed plötsligt mer än det beskriver.

Journalisten Håkan Lindgren presenterar ett flagrant exempel på det sistnämnda, i en mycket skarpsynt artikel.