Minnesbilder

Ett seriealbum ligger just nu högst på multimediakedjan fnac's lista över mest sålda böcker.

Igår såg jag reklamen för albumet för första gången - och kände igen det, omedelbart och närmast chockartat. Eller rättare sagt: jag kände igen teckningarna, stilen och namnet på serien, trots att jag läste det för första gången på franska: Les Passagers du Vent - Resande med Vinden.

Ett starkt barndomsminne återvände, ett minne av ett märkligt seriealbum. Franskt 1700-tal. Segelfartyg. En kvinna med långt svart hår och oskönt ansikte: Isa. Oroväckande, expressiva bilder. Våldsamhet, på en osannolik och prosaisk plats; i en liten konsumbutik, i tidningshyllan - dit jag smög dag efter dag medan farmor handlade.

Så en scen som etsade sig fast: en kanon lösgör sig på ett fartygsdäck, rullar över en kvinna och krossar henne. I bildsviten som följer är hon vid medvetande, talar, men är dödsdömd - döende - och blod börjar sippra ur mungipan, växer till en rännil, som blir bredare. Blod rinner ur munnen, ur ena näsborren, en röd ström över halva hennes ansikte. Hennes ögon är öppna men hon är ögonblick från döden.
Jag var skakad, fängslad - och återvände till bilderna dag efter dag. Det var något med dödens oundviklighet och strömmen av blod som förebådade den, genom att växa obönhörligt.

Samma hisnande känsla, långt senare, inför bilderna på iranska Neda. Samma barndomsfasa, samma känsla av dödens obegriplighet. Ögonen som följer kameran, den plötsliga blödningen ur näsa och mun. Och jag mindes plötsligt kvinnan under kanonen, som präglat mig så starkt som barn.

Men jag kunde inte minnas varifrån bilderna kom. Sedan igår vet jag det. De skapades av glasmålaren och tecknaren François Bourgeon (Wikipedia, eng.) och förekom i serien Resande med Vinden's första del "Flickan i akterhytten". Bourgeon, som anses vara en av serievärldens allra största, ger nu alltså ut en sjätte del i serien, mer än 20 år efter del fem.