Berlusconi, Nätet och Påven II

Vad gör då Italiens befolkning istället för att använda Internet? Och - i stor utsträcking - istället för att läsa tidningar?
Tydligen så ser de på tv. Och de ser underhållningsprogram producerade av Berlusconis tv-bolag. Självfallet är en man som Berlusconi motståndare till Nätet, vilket präglar Italiens repressiva, snarast avskräckande, internetpolitik.

Den 28 augusti hade Erik Gandinis Videocracy premiär: en film som visar upp ett samhälle där den glättade bilden tagit makten i det offentliga rummet, där underhållning upphöjts till ideologi och det banala utplånat reflektionen - berlusconismen. Underhållning som maktmedel. Känslans triumf över tänkandet. "Tv är inte ett opium för folket, det är dess dagliga bröd", skriver Expressens kulturchef Björn Wiman i sin artikel om filmen.

Misshagliga tidningar pressas till tystnad: I dagarna avgick chefredaktören för de katolska biskoparnas tidning Avvenire, Dino Boffo, efter att ha utsatts för en smutsig och våldsam kampanj - på grund av sina kritiska ledarartiklar - från den del av dagspressen som tillhör familjen Berlusconi.

Enligt chefredaktören för El Repubblica, Enzo Mauro, är detta ett exempel på något synnerligen allvarligt: ett utnyttjande av media för att skrämma någon till tystnad. Tidningen Il Giornale, som tillhör Berlusconis bror, bedrev denna kampanj i syfte att sända två tydliga meddelanden, fastslår Mauro; dels till Kyrkan - en uppmaning att sluta kritisera presidenten - och dels till andra chefredaktörer, att se åt ett annat håll och byta ämne.

"- Var inte rädda!" uppmanade Påven idag i det tal han höll i Viterbe, norr om Rom. Och han uppmanade katoliker att "leva evangeliet" - vilket fodrar både "socialt engagemang" och"politisk handling".

Till skillnad från Berlusconis konservativa regering så är katolska kyrkan och Vatikanen påtagligt nätpositiva och - som det verkar - en motkraft i ett för övrigt politiskt utarmat Italien.