Att försvära sig

Det hela är egentligen mycket märkligt.

Kreatörer, kulturarbetare, de som skapar något av värde, har traditionellt fått nöja sig med smulor från den industri, de förlag, den bransch som lever av deras arbete.
Lagar som syftar till att stärka detta statarsystem har fått den exploaterade gruppens fulla stöd. Man har hävdat sin rätt att få betalt för sitt arbete (vilket ingen anser är orimligt) sin rätt att kunna leva på detta arbete (även 70 år efter sin död) och man har med dessa argument agerat barnsoldater i debatten för att försvara upphovsrättskrämarnas rätt att berika sig i fred, obesvärade av teknisk utveckling. Det är irrationellt och beklämmande.

Nu har dock denna kultursektorns mesallians fått sin önskan uppfylld: Hadopi-lagen har röstats igenom definitivt i det franska parlamentet. Och nu, börjar artister oroa sig för hur inkomsterna från den digitala försäljningen skall fördelas. Hadopi-lagen, som den antogs i Nationalförsamlingen i eftermiddags, syftar endast till att öka köplusten med hjälp av repression och rädsla för straff.

Kulturarbetare börjar inse att deras inkomster på intet vis garanteras av lagen - som däremot utgör ett tydligt hot mot medborgerliga fri- och rättigheter, sätter oskuldspresumptionen ur spel och fodrar installationen av en statlig spyware som skydd mot anklagelser.

Tvärtom så har artisters och kreatörers inkomster från den digitala försäljningen hittills förblivit "fullständigt marginella". Dessutom har siffrorna från denna försäljning visat sig praktiskt taget omöjliga att kontrollera. Någon omfördelning av inkomsterna till artisternas fördel har det inte varit tal om.

A deal with the devil går man helt enkelt inte vinnande ur