Klaus Dieter Fliik förklarar varför endast fantasin nu sätter gränsen för de nya innovativa metoder som går ut på att pressa folk på pengar:
"Nu är det faktiskt så att verklig försäljning på en fri marknad inte längre räcker för att inbringa de vinster som företag kräver. Visst kan man avreglera allting, men vi stöter ändå mot en gräns – den som sätts av konsumentens ”lust” att konsumera.
Men fantasins värld är obegränsad. Och det är något musikindustrin insett. När förlusten på grund av tänkt illegal aktivitet är 30.000 gånger större än den summa som skivförsäljningen någonsin inbringat blir möjligheterna att kräva ersättning av konsumenterna så oerhört mycket större.
Affärsmodellen ”inbillad förlust” kan och bör övertas av alla företag. Gränsen sätts då endast av företags och branschers fantasi. Vinsten slutar vara beroende av den motsträvige och oberäknelige konsumenten och förs över dit där den hör hemma – till företaget."
Men, konstaterar Herr Fliik: "Ordet 'fantasi' har dock en negativ klang, då man tänker på konstnärer och andra psykotiker. Låt oss i stället utgå från ordet 'kreativ' när det gäller den nya ekonomin. Låt oss kalla den kreationistisk ekonomi."
Detta på tal om Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedts debattartikel i SvD, där hon frågar sig om hot och stämningar är musikförlagens nya affärsidé.
Det borde snart stå klart även för de mest misstrogna att underhållningsindustrin och dess branschorganisationer inte har några intressen gemensamma med kulturarbetare. Varje tillfälle då de låter sina masker falla är därför välkommet och glädjande; särskilt när de visar upp sig som de kulturfiender de egentligen är: när de stoppar teaterföreställningar eller påtvingar författare slavkontrakt.
Isobel Hadley-Kamptz skriver idag en krönika i vilken varje ord är en uppgörelse med den bransch inom vilken hon själv verkar som författare:
"De [Bonniers] vill, i strid med all svensk upphovsrättstradition, ta ifrån författaren rätten att själv bestämma över sitt verk och bakvägen införa producenträttigheter för litteratur, något som redan finns för skiv- och filmbolag. (...)
Här spricker ohjälpligt den korporativistiska illusionen att författare och förlag skulle ha samma intressen. Den bilden vill ju upphovsrättsindustrin gärna hålla fast vid, eftersom enskilda konstnärer är bättre omslagsflickor för vilken politisk linje som helst än skivbolagsdirektörer eller bokbaroner."
Den korporativistiska illusionen har stått i vägen för debatten länge nog
