Sokrates - skriftmotståndaren

Sokrates levde i en brytningstid. Han bevittnade övergången från talspråklig till skriftlig kultur i antikens Grekland.
Och han tog ställning - mot skriftspråket.

Skälen var flera, och Platon låter i sitt verk Faidros Sokrates framlägga dessa skäl i samtal med sin lärjunge.

Enligt Sokrates var den talade traditionen varm, mänsklig, levande, pågående och "interaktiv". Den djupare kunskapen kunde, enligt Sokrates, endast förmedlas muntligt, genom en pågående dialog mellan mästare och lärjunge.
Det skrivna ordet var däremot statiskt, sterilt och avslutat. Ett dött ting.
Skriften, menade Sokrates, försämrade dessutom minnet. Den gav illusionen av att förmedla vetande, men var i själva verket inkapabel till att ge några som helst insikter, eftersom den inte kunde anpassa sig till läsarens själ.
Den var herrelös, stum och utan försvar, då den kunde hamna i händerna på vem som helst och inte värja sig mot missuppfattningar.
Det skrivna ordet var följaktligen en onaturlig skuggvärld och en så gott som meningslös envägskommunikation.
Dock fungerade skriften bra som minnesanteckningar, för den som redan ägde kunskapen.

Kunskap kan bara förmedlas av en levande människa, fastslog Sokrates.

Hade vi gått direkt till Nätet från den muntliga traditionen kanske Sokrates inte hade haft något att opponera sig mot.
Egentligen är vi tillbaka hos Sokrates i och med den digitla revolutionen. På Nätet återuppstår den levande interaktionen och det ständigt pågående samtalet. Nätet har alla de kvaliteter Sokrates efterlyser.
Men vi var tvungna att utforska skriftspråket i närmare 3000 år innan vi kunde ta steget till den digitala värld som återskapar alla den talspråkliga kulturens förutsättningar - och förbättrar dem tusenfalt.

Man brukar jämföra den digitala revolutionen med boktryckarkonstens genombrott. Kanske bör vi gå ännu längre tillbaka - till antikens Grekland; varken mer eller mindre - för att hitta ett lika stort skifte.

Från den dynamiska, muntliga traditionen till det statiska skriftspråket till det dynamiska skriftspråket.
Kanske är dessa tusentals år av statisk, skriven text bara en historisk parentes, en kort övergångsfas, en prolog. En övning.

Nu är vi tillbaka i en värld vi behärskar.

Nu kör vi


Utdrag ur Platon's Faidros:

SOKRATES. Den som således tror, att han kan lämna efter sig en lära i skrift, och den som tar emot den ur en bok såsom vore det ett tydligt och säkert ord, han är mycket enfaldig och är okunnig om det profetiska ordet till Ammon; han inbillar sig, att det skrivna ordet har annan uppgift än att utgöra en påminnelse om något för den, som redan känner det.

FAIDROS. Du har alldeles rätt.

SOKRATES. Ja, Faidros, det kan inte hjälpas, det är sannerligen samma egendomliga fel med skrifter som med en målning. Tavlorna stå framför oss som levande, men om man riktar en fråga till dem, iakttaga de en högst allvarlig tystnad. På samma sätt är det med skrifter. Du tycker, att de tala som förnuftiga väsen men om du vill fråga dem till råds om något, upprepa de alltid ett och detsamma. Är något väl en gång nedskrivet, rusar det åstad både till dem som begripa det och till dem som ej alls ha därmed att skaffa; det har ingen uppfattning om vem det bör vända sig till eller ej. Och om det misshandlas eller försmädas, behöver det alltid sin faders hjälp; ty på egen hand kan det ej försvara eller hjälpa sig.

FAIDROS. Även häri har du alldeles rätt.

SOKRATES. Nå, vad tycker du - skola vi ej tänka på ett annat tal, äktfödd broder till det förra, och se efter huru det kommer till, och huru mycket bättre och mäktigare det är än detta?

FAIDROS. Vad för ett tal tänker du på? Och varifrån kommer det?

SOKRATES. Det är det tal, som insiktsfullt inskrivas i lärjungens själ och som vet att försvara sig själv och förstår inför vem det bör tala eller tiga.

FAIDROS. Du menar den kunniges ord, fullt av liv och anda, detta ord, av vilket man med all rätt kan kalla det skrivna ordet en skuggbild.

(...)
SOKRATES. "...intet tal i vare sig bunden eller obunden form [har] varit värt mödan som det kostar att skriva det, ja ej ens att läsa upp det, om de läsas såsom av rapsoderna, utan omdöme och utan insikt, blott i syfte att övertala; som vidare menar, att i själva verket även de bästa av dessa tal blott tjäna till erinring för de insiktsfulla om vad de veta förut, och att klarhet, fulländning och allvar endast finnes i det muntliga föredraget och i de i själen inristade muntliga lärdomarna om det rätta, goda och sanna; som förstår, att endast sådana ord förtjäna att kallas hans egna äkta barn."

Hur som helst; we're back on track