Kulturfiender

Den svenska regeringen visar återigen vilken sorts kultur man är intresserad av att stödja - exempelvis med Ipred-lagen - och vilken kultur man anser vara oviktig.
Utrikesdepartementet har meddelat att man nu överväger att stänga det svenska kulturhuset i Paris, enligt Svenska institutets hemsida.

"– Kulturhuset i Paris är ett skyltfönster för svensk kultur. Det är Sveriges enda kulturhus utomlands. Att stänga det vore en signal om kulturellt ointresse som jag inte tror att regeringen vill sända, säger Olle Wästberg, generaldirektör för Svenska institutet."

Och han fortsätter:

"– Det finns två svenska utlandsverksamheter som huvudsakligen arbetar med kultur – generalkonsulatet i New York och kulturhuset i Paris. Att det är just dessa två som står på besparingslistan är märkligt. Utrikesdepartementet har ett förvaltningsanslag på 2100 miljoner kr. Besparingen av att lägga ner kulturhuset i Paris skulle bli 10 miljoner kr."

"Ett slag i ansiktet på Frankrike", konstaterar Wästberg: ett land där kulturen hålls mycket högt - samt en dålig start på det svenska ordförandeskapet i EU.

Lars Gustafsson skriver på sin blogg, efter en inledande hyllning till "Huset i Marais":

"När Sverige fick ett kulturhus i le Marais kändes det som om en gammal och livgivande nerv, den som förbinder oss med den franska kulturen, hade fått nytt liv. (...)
Det ligger något konstigt i att försöka kapa våra förbindelser med Frankrike. (...)
Konsekvensen blir ju att kulturkontakterna i fortsättningen blir en angelägenhet för populärmusikens och kiosklitteraturens kommersiella agenter. Den verkliga svenska kulturen har inte längre ett ansikte i Paris den dag kulturinstitutet läggs ner.
Ekonomiska skäl kan inte vara annat än svepskäl. Jämfört med de summor som subventionerar olika totalitära regimer i Tredje Världen är det taxipengar vi talar om."

Förklaringen måste helt enkelt vara att vi har en i grunden kulturfientlig regering som endast är intresserad av att bevara sådan kultur som utövas i industriell skala och innebär stadiga inkomster för en alltmer överflöding och närmast ofattbart girig bransch - som prioriterar lobbyistlöner framför teknisk utveckling.