Isobel Hadley-Kamptz beskriver sitt dilemma på sin blogg: 'Att sälja sin digitala själ' - ja eller nej?
Det handlar om Bonniers önskan att äga rättigheterna till sina författares e-boksutgivning. Äga rättigheterna, inte nödvändigtvis ge ut boken; och ger man ut den är villkoren för författarna usla.
Eller som Theodor Kalifatides - författare knuten till Bonniers de senaste 40 åren - uttrycker det: – Ett: Jag får inga pengar. Två: De åtar sig ingenting. Det är per definition inget avtal, det är att bli påsatt, som vi skulle säga på mitt språk.
Det är visserligen ingen nyhet att kulturindustrin exploaterar sina "arbetare" genom villkor som får statarsystemet att framstå som ett under av rättvis fördelningspolitik.
Jean-Pierre Brard (Parti Communiste Français) är ledamot av Nationalförsamlingen och en av de "musketörer" som utmärkte sig under debatten om hadopi-lagen som en av det fria Nätets mest övertygade - och briljanta - försvarare.
I en intervju på franska Parti Pirates hemsida redogör han för de franska artisternas villkor inom musikbranschen:
En fransk artist erhåller i allra bästa fall, dvs vid stjärnstatus, 10% av försäljningspriset på en CD. Om musiken nedladdas till ett värde av 0,99 euro tillfaller 0,60 euro skivbolaget, 0,05 (!) euro tillfaller artisten och 0,07 tillfaller Sacem, upphovsrättsorganisationen som skall skydda artistens intressen. Hadopi-lagen förutser dessutom inga åtgärder för att förbättra kreatörernas villkor.
Det är obegripligt. Dessa villkor är ett hån. Ändå har man, från industrins sida, lyckats få artister att kalla sina egna fans för tjuvar. Ändå har man lyckats övertyga politiker att man vill skydda kulturen, själva skapandet.
Eller också har man inte det. Man har i alla händelser försett politikerna med en retorik för att kunna motivera nedmonteringen av rättssamhället.
Hatten av för dessa enastående illusionister.
#6 (oktober 2024): mest om böcker
1 månad sedan