Franska socialister har fattat

De franska socialisterna må vara sönderslitna av inre stridigheter och försvagade av oenighet, men mot hadopi-lagen står de enade.

Därmed bryter Parti Socialiste med den konsensus som i snart 50 år mer eller mindre enat den franska högern och vänstern på kulturpolitikens område. De väljer sida - och de väljer medborgarrätt på internet framför en ohållbar, djupt orättfärdig upphovsrättslagstiftning och repression.

Parti Socialiste, som nu håller stämma i La Rochelle, slår fast att internetpolitiken är en ny politisk skiljelinje och att "internet har blivit en politisk fråga", av samma dignitet som arbete och miljö.

I Sveriges enas dock även fortsättningsvis (S) och (M) av en gemensam, korporativistisk konsensuspolitik.

Det individualistiska kollektivet II

Redan år 1994 publicerade den fransk-kanadensiske filosofen Pierre Lévy sin "cyber-antropologiska" framtidsvision: L'intelligence collective. Pour une anthropologie du cyberespace - i vilken han försöker karaktärisera de nya förutsättningar för mänskligt tänkande som uppstår då individer kopplar samman sig själva i ett finmaskigt, globalt nätverk.

Pierre Lévy (Wikipedia, eng.) är en världsledande tänkare på området "cyberkultur" och kollektiv intelligens, och för Lévy innebär den nya tekniken en möjlighet att förverkliga en utopi.
Denna kollektiva intelligens skulle, enligt Lévy, innebära ett nytt utvecklingsstadium för mänskligheten, i vilket hela den mänskliga diversiteten skulle kunna komma till uttryck. Återigen; genom det individualistiska kollektivet.

Internet, cyberspace, skapar något helt nytt: ett flytande universum utan fasta gränser där ett kollektivt medvetande kan ta form, oupphörligt alstrat av dem som befinner sig där, som kommunicerar samtidigt som sändare och mottagare.

"Med cyberkulturen uppstår lusten att skapa sociala band som inte grundas på geografisk eller institutionell tillhörighet, inte heller på maktförhållanden, utan på gemensamma intressen.", konstaterar Lévy.

Och denna kategoriernas upplösning skapar nomader, i ett expanderande digitalt universum, där individen blir alltings mått - och där individen kan ingå i stora, kollektiva sammanhang utan att berövas sin individualitet.

En grupp, resonerar Lévy, är inte nödvändigtvis "intelligent" för att de ingående individerna är intelligenta - resutatet blir snarast det motsatta. En byråkrati, exempelvis, borgar för samarbete och koordination, men gör detta genom att undertrycka personliga initiativ. Den lilla gruppens dynamik går inte att reproducera i stora sammanslutningar som istället kräver organisation och en (hierarkisk) struktur.
På Nätet blir dock detta möjligt. Stora kollektiva rörelser kan uppstå utan de bieffekter som uppstår genom kollektivets organisation.

Nätet hjälper oss övervinna vår arts brister och tillkortakommanden - som det mäktigaste hjälpmedlet hittills - och därmed frigöra vår kollektiva intelligens.

Det individualistiska kollektivet I

När Bill Gates i en intervju sade: "There are some new modern-day sort of communists who want to get rid of the incentive for musicians and moviemakers and software makers under various guises.", då använde han det mest förolämpande uttryck en amerikansk kapitalist kan dra till med, konstaterar Kevin Kelly i en artikel publicerad i Wired.

Kevin Kelly, som har sin bakgrund i kretsen kring Whole Earth Catalogue, ser istället en ny kollektivism - en ny definition av socialism - komma till uttryck på Nätet: En egentligen förbluffande kultur av osjälviskt samarbete, utan hirearkier eller ledare - och utan de "incentives", den drivkraft Gates anser oundgänglig.

"Digital socialism är socialism utan stat", säger Kelly eftersom "den nya socialismen tar form på ett Internet utan gränser, genom en starkt integrerad global ekonomi. Den är gjord för att förstärka individens autonomi och kväsa all centralisering. Den är en extrem variant av decentralisering."

Wiki-fenomenet är ett exempel, Open Source ett annat. Exemplen från Nätet är många, på människor som samlas i digitala världar för att lösa ett problem, utan personlig kompensation för en ofta betydande arbetsinsats.
Kelly är medveten om problemet med 1800-talstermen men slår fast: "Då människomassor som äger sina produktionsmedel arbetar mot ett gemensamt mål och delar produkten med varandra, när de erbjuder sitt arbete utan lön och njuter frukterna utan kostnad, är det inte omotiverat att kalla detta socialism."

Drivkraften är samarbetet, delandet och det egna lärandet - och den intellektuella nyfikenhet som, i huvudsak, driver den akademiska världen.

Den antikapitalistiske filosofen och samhällsdebattören Noam Chomsky säger i en intervju i Le Monde Diplomatique's engelska utgåva:

"A decent, ethical society would pay only marginal attention to profits. Take my university department [at the Massachusetts Institute of Technology]: a few scientists work very hard to earn lots of money, but they are considered a little odd and slightly deranged, almost pathological cases. Most of the academic community is more concerned about trying to break new ground, out of intellectual interest and for the general good."

Nytt bottennapp från The Economist

Mikael på MiNimaliteter visar hur The Economist ännu en gång misslyckas med att förstå grundläggande värderingar.
The Economist applåderar den franska och engelska regeringens ansträngningar, helt i linje med underhållningsindustrins nya, djupa analyser:

John Kennedy, who runs the International Federation of the Phonographic Industry, a trade group, reckons file-sharers are much more likely to be deterred by actions taken against their friends than by high-profile prosecutions of people they have never heard of.

Orden som förlamar

Idag publicerar Le Monde en debattartikel skriven av Jeremie Zimmermann och Philippe Aigrain - båda medgrundare till La Quadrature du Net - som svar på presidentens rådigivare Franck Louvrier's debattartikel, skriven till Hadopi-lagens försvar.

Att Sarkozys rådgivare i kommunikations- och it-frågor producerar en sådan artikel är både förväntat och förståeligt, enligt artikelförfattarna, som gärna sett ett förvar baserat på reella argument.
Istället, konstaterar Zimmermann och Aigrain, ägnar sig Louvrier åt det retoriska och betydligt mer problematiska knepet att definiera om själva orden och fylla dem med nytt innehåll med hjälp av associationer.
Franck Louvrier ägnar sig kort sagt åt språklig illusionism - och detta utgör ett allvarligt problem.

Dock gläder sig artikelförfattarna åt att Élyseepalatset tycks ha insett den stora betydelsen av sociala medier (twitter) för en fungerande demokrati: Iran står som exempel. Men, konstaterar de, "det är då det verkliga skälet till Monsieur Louvriers debattartikel avslöjas: att presentera hadopi-lagen som ett skydd för det demokratiska offentliga rummet." De forsätter:
"Man skulle kunna förvänta sig mer blygsamhet efter Författningsdomstolens beslut den 10 juni, som förkastade en betydande del av den första versionen av lagen, just därför att den var ett angrepp på oskuldspresumptionen och grundläggande rättigheter till yttrande- och kommunikationfrihet, som utgör villkoren för en demokrati."

Istället drar Louvrier en märklig parallell mellan det demokratiska försvaret av det offentliga rummet och repression av icke-kommersiell fildelning. Det är enligt rådgivaren samma kamp för samma värden. Vilket i sin tur är en lek med ord, inte mer.

Zimmerman och Aigrain avslutar med att refererera till den italienske politiske filosofen Gustavo Zagrebelsky och hans "lektion i demokrati" vid demokratibiennalen i Turin:

"Il y souligne que les dangers qui menacent la démocratie, bien visibles en Italie, émanent de son propre développement. Au premier rang de ces dangers, il place le développement de rhétoriques qui entendent frapper la pensée de stupeur en portant atteinte au sens même des mots. C'est exactement ce qui nous choque dans la tribune de M. Louvrier. Qu'il défende la loi Hadopi 2 et ses suites point par point sur leur réalité, mais qu'il laisse en paix le sens des mots, dont a besoin la démocratie."

"Han betonade där att de faror som hotar demokratin, väl synliga i italien, kommer ur dess egen utveckling. Som den främsta av dessa faror placerar han utvecklingen av en retorik som syftar till att förlama tänkandet genom att angripa själva orden. Det är precis detta som chockar oss i Monsieur Louvriers debattartikel. Han må försvara Hadopi 2 och dess följder i realiteten, punkt för punkt, men han bör lämna ordens betydelser ifred, då demokratin behöver dem."

Pappersnätet, 1968 II

Nätverket som skapades kring, och via, Whole Earth Catalogue förenade alternativa communities - hippies, akademiker, teknologer - och sammansmälte deras tankevärldar.

För denna rörelse var information en dyrbart grundämne, konstaterar en av dess tidigare medlemmar, Kevin Kelly, medgrundare av tidningen Wired.
"På 60-talet fanns inte Internet eller 500 kabeltvkanaler. WEC var ett genialt exempel på innehåll skapat av användarna, utan reklam, före Internet".

Kelly fortsätter: "Under det tidiga 60-talet var datorerna 'big brother'; de var i händerna på fienden, storföretagen och regeringen, men Brand visade vad dessa verktyg kunde möjliggöra. Han förstod att om datorerna blev personliga skulle det kunna omstörta världen, på en plats där människor är gudar".
I det första numrets förord skriver Brand: "We are gods and might as well get used to it".

WEC ville tillhandahålla verktyg för individens utbildning och utveckling vid sidan av dem det konformistiska samhället påbjöd. Under rubriken Access to tools gjordes läsekretsen medveten om informationens och teknikens möjliga potential som befriare - och närde den kultur av "garageuppfinningar", som var kännetecknande för Silicon Valley.

Steve Jobs, grundare av Apple, kallar WEC "ett slags Googe i fickformat 35 år före sin tid; den var idealistisk, och överfull av smarta verktyg och geniala koncept".

Nätverkskulturen, med sina rötter i flower power och alternativa livsstilar, började växa fram redan innan Nätet gjorde det i början på 1990-talet. "Brand uppfann bloggosfären innan sådant existerade", konstaterar Kevin Kelly.

Pappersbloggosfären - en startpunkt för de digitala utopierna

Via Écrans/Libération

Pappersnätet, 1968 I

År 1968 gav Stewart Brand, biolog från universitetet i Stanford och medlem av The Merry Pranksters, ut det första numret av Whole Earth Catalogue - en publikation som inte liknade någonting som tidigare utgivits: En "intruktionsbok för västkust-hippies", vinnaren av National Book Award 1972 - och ett första forum för en gryende cyberkultur.

The Merry Pranksters var en excentrisk grupp av originella och utagerande personligheter som samlats kring författaren Ken Kesey, i vad som kan beskrivas som en förtrupp till hippierörelsen och den psykedeliska kulturen. De experimenterade med LSD (som var lagligt) och excellerade i turbulent och okonventionellt leverne.
De ville lämna staden och återvända till jorden - och kollektivet lanserade Whole Earth Catalogue, som innehöll praktiska instruktioner till en, med dagens termer, hållbar och ekologisk livsstil med hjälp av lågteknologiska lösningar.

Publikationen växte i omfattning och betydelse: "Gör-det-själv", ritningar till hus och enkla maskiner, ekologiskt lantbruk, vetenskap och datorgenererad musik - ett ytterst svårdefinierat sammelsurium av läsargenererat material, i text och visuell design.

Fred Turner beskriver i boken From Counterculture to Cyberculture - Stewart Brand, the Whole Earth Network, and the Rise of Digital Utopianism hur grundandet av Whole Earth Catalogue gav annars vitt skilda communities ett gemensamt forum.

Stewart Brand lyckades förena idéströmningar från San Fransisco Bay's flower power-rörelse med konstscenen i Manhattan och det nya teknologiska centret i Silicon Valley. Brand skapade därmed förutsättningen för en sammanflätning av motkulturen och cyberkulturen; ett långtgående samarbete och ett kontinuerligt utbyte av ideer.

Visionärer i dessa olika läger kom att dela samma utopi; persondatorer som verktyg för byggandet och utforskandet av alternativa världar; av kollektivt samarbete och personlig frihet.

Fransk kulturelitism och amerikanska högafflar

"Restons calmes. Dominons la colère devant un acte insensé. Surmontons le chagrin de voir la politique culturelle de la France ridiculisée. Dépassons la surprise de découvrir le dirigeant d'une entreprise nationale qui a fait carrière dans les eaux d'un parti prétendument néogaulliste songer à rompre si violemment avec l'héritage du Général."

"Låt oss förbli lugna. Låt oss övervinna vreden inför en dåraktig handling. Låt oss övervinna sorgen över att se Frankrikes kulturpolitik förlöjligad. Låt oss se bortom den förbluffande upptäckten att en ledare för en statlig organisation, som gjort karriär inom ett påstått ny-gaullistiskt parti, ens funderar på att så våldsamt bryta med Generalens [Charles de Gaulle]arv. "

Detta är inledningen till gårdagens debattartikel i Le Figaro - med anledning av att Biblioteque National de France förhandlar med Google om att digitalisera sin boksamling med företagets hjälp.

För artikelförfattaren, Jean-Noël Jeanneney, tidigare högsta ansvarige för det franska nationalbiblioteket, är detta att låta den äldsta av franska kulturinstitutioner utstå "fourches caudines" - en av de största förödmjukelser det Romerska imperiet någonsin tvingats utstå.

Uttrycket härrör från följande händelse: År 321 f. Kr., under kriget mot samniterna, lyckades dessa avskära en 40 000 man stark romersk arme i ett trångt bergspass. Den romerska armen tvingades kapitulera och erkänna sig besegrade, vilket symboliserades av att varje man fick passera under ett "ok" - en skog av högafflar, framåtböjd och med händerna bundna på ryggen; en ofattbar skam för Rom. (The Battle of the Caudine Forks, Wikipedia)

Således; en stor skam för Frankrike om den amerikanska sökjätten fick digitalisera de franska kulturskatterna.

Anledningen till Jeanneney's upprördhet är en stort uppslagen artikel i finanstidningen La Tribune (18/8-09), där den nuvarande ledningen för Biblioteque National de France låtit meddela att deras förhandligar med Google var långt framskridna.

För Jeanneney är frågan politisk, kulturell och moralisk. Det har för denne franske tjänsteman ett egenvärde att motstå "amerikanisering" oavsett den möjliga amerikanska irritation detta kan skapa, genom att använda sig av alternativ utvecklade på "vår kontinent". Frankrike har därvidlag, konstaterar han, varit ett föredöme för Europa. Dessutom, poängterar han, är Google på grund av sin bristande respekt för upphovsrätten nu föremål för den amerikanska rättvisans utredning - de saknar därför moral.

Förutom upphovsrättskramande, allmän googlefientlighet och nationell chauvinism så har den arge franske kulturförsvararen en uppfriskande syn på behovet att begränsa det amerikanska inflytandet på den europeiska kontinenten. Så olikt Sverige.

Dessvärre har både Sverige och Frankrike en ledning som prioriterar amerikanska särintressen framför allmänintresset - och framför sina egna medborgare

Nedstängningen uppmärksammas

Franska nyhetsbyrån AFP rapporterar nu om nedstängningen av The Pirate Bay och Le Figaro verkar vara den första bland mainstreammedia att skriva om det. Nättidningar som PCInpact och Numerama har rapporterat sedan det hände.

PCInpact konstaterar idag att problemen kvarstår, och frågar sig om piratskeppet nu tar in vatten. De citerar Computer Sweden, som talar om detta som ett juridiskt unikum och Rick Falkvinge som menar att man nu öppnat Pandoras ask för censur på marknadens villkor.

Prinsessan de Clèves - igen

Den uppmärksammade författaren Marie Darrieussecq skriver om sin läsning av romanen Prinsessan de Clèves i Bibliobs, Le Nouvel Observateur's litterära magasin, med anledning av att hon själv snart kommer att ge ut en moderniserad version av den franska klassikern.

Prinsessan de Clèves, skriven av Madame de la Fayette år 1678 befann sig nyligen i stormens öga sedan president Sarkozy offentligt utalat sin avsky för detta emblematiska verk i den franska litteraturhistorien - och därmed, enligt många, exponerat sitt bildningsförakt. Han gav uttryck, ansåg man, för synen på kulturen som något kortsiktigt och underkastat krav på lönsamhet.
I Frankrike innebär detta fortfarande en skandal.

Darrieussecq beordrades läsa den i skolan, vid 13 års ålder, som andra franska skolbarn.
De första sidorna fann hon oläsbara, med "tio egennamn per rad, 25 äktenskap och 50 politiska allianser" - tills hon hoppade fram till formuleringen "Il parut alors une beauté à la cour." "Då uppenbarade sig en skönhet vid hovet." - en mening som etsade sig fast i hennes minne.

De första sidorna var nödvändiga, konstaterar hon nu, eftersom de placerar den lilla princessan i hennes klaustrofobiska sammanhang; ett hov där alla var övervakade: "en slags föregångare till Big Brother".
Som 13-åring läste hon verket som en kärleksroman, men som vuxen ser hon även en kriminalroman, en stor politisk roman, en historia om krig och strategi:
"Le propre des grands livres est de nous accompagner à chaque âge de notre vie. A 15 ans, à 25 ans, à 45 ans et 85 ans, on ne lit pas la même «Princesse de Clèves». C'est un roman à suspense, parce que la lecture qu'on en fera est imprévisible. «Je ne me souvenais pas de cela», «je n avais pas compris cela»... Ce livre de 200 pages en a des milliers.
"Det är kännetecknande för stora verk att följa oss vid varje ålder i vårt liv. Vid 15 år, 25 år, 45 år eller 85 år läser man inte samma 'Prinsessan de Clèves' Det är en spänningsroman eftersom läsningen varje gång är oförutsägbar. 'Jag mindes inte det här', 'det här hade jag inte förstått'...denna bok på 200 sidor har i själva verket tusentals."

Prinsessan själv, berättar Darrieussecq, är heroiskt asocial och förbli trogen endast sig själv. Men hon är egoistisk och rebellisk i huvudsak genom att inte handla. Och eftersom hon lovat sin mor att "inte falla som andra kvinnor" ligger hon heller inte med mannen som älskar henne.

Men, avslutar författaren, på tal om sin egen roman: "ma princesse, elle couchera. Je ne vous dis que ça" "min prinsessa, hon kommer att ligga. Mer säger jag inte."

Marie Darrieussecq hyllades i Sverige för sin roman "Truismes", på svenska "Suggestioner" - om en kvinna som förvandlas till gris. Om författaren, på svenska.

Paris befrielsedag

Den 22 augusti fick general Leclerc den efterlängtade ordern att befria huvudstaden. Det tog tre dagar för Andra Pansardivisionen att nå fram.

Den 25 augusti 1944 befriades Paris, under parisarnas jubel: Bildspel och filmsnutt hos Le Figaro - med Charles de Gaulle in person.

Medborgare, Internaut

I övergången från "medborgare" till "internaut" sker en oroväckande förlust av rättigheter, konstaterar signaturen C.M - advokat specialiserad inom området internetlagstiftning - i en skarpt formulerad debattartikel publicerad idag i Écrans/Libération.

Den medborgare som definieras som internaut innehar plötsligt vad C.M ser liknar ett andra klassens medborgarskap. Följaktligen: Det man inte kan göra mot en medborgare kan man göra mot en internaut - för att inte tala om; mot en "pirat".

C.M nämner exemplet Åh-den-lögnerskan!-fallet, då ett flertal internauts åtalades för sina kritiska kommentarer mot en minister, antingen hos YouTube eller DailyMotion.

De meddelanden som postades i kommentatorsfälten skilde sig inte på något sätt från de vanliga politiska diskussioner som varje morgon försigår i tusentals bistros över hela Frankrike. Diskussioner som spårar ur, som leder till övertramp. Ingen skulle ändå komma på tanken att inskränka den rättigheten. På Internet sker plötsligt detta ändå, därtill motiverat av befintliga lagar.
"Om vi inte tar oss i akt nu, kommer utvecklingen mot den digtala verklighten att ske på bekostnad av våra mest fundamentala rättigheter", varnar C.M.

Sammanfattningsvis så har, enligt artikelförfattaren, Internet inte inneburit nya rättigheter, utan endast att befintliga rättigheter utövas i ett nytt medium - och detta innebär i sin tur att de inskränks; alltmedan man talar om Internet som ett "laglös land", eller ett "juridiskt tomrum". Ett språkbruk ägnat att motivera repressiv lagstiftning.

Hadopi-lagen är på det sättet en milstolpe, menar C.M, genom sin "extremism och sin närmast ideologiska brist på förståelse" för Nätets villkor - förutom, tillägger advokaten, att den tillkommit genom korruption och dessutom är meningslös:
"La loi Création et Internet est la première loi réellement liberticide", "Lagen om 'Skapande och Internet' [lagens officiella namn] är den första verkligt frihetsmördande lagen".

Angreppet på våra fri- och rättigheter är alltså trefaldigt, sammanfattar artikelförfattaren: dels förlorar vi friheter bara genom övergången till den digitala världen, dels ställs ny teknik till statens och privata intressens förfogande och dels stiftas nu lagar som endast är frihetsinskränkande.

Och hans slutsats blir att rättigheterna på Nätet snarast, i sin tur, måste skyddas med lagstiftning - samt att situationen kräver ett massivt personligt ansvarstagande:

"Il faut donc nous éduquer nous-mêmes, éduquer les représentants du peuple et lutter contre la corruption structurelle qui accompagne, dans tous les États du monde, le pouvoir. Car Internet ôte aux citoyens leurs dernières excuses : celles consistant à dire 'je ne savais pas' ou 'je ne peux rien faire' ".

"Vi måste utbilda oss själva, utbilda representanter för folket och bekämpa den strukturella korruption som i all världens stater går hand i hand med makten. Eftersom att Internet berövar medborgaren dennes sista ursäkter: de som består i att säga 'jag visste inget' eller 'jag kan inget göra'."

C.M kostaterar slutligen: "Faisons-le avant que notre seule alternative soit la servitude volontaire ou la révolution", "Låt oss göra det innan våra enda alternativ är frivillig lydnad eller revolution."

Franska pirat-affischer

Om den franska piratrörelsen och partibildningen kan man tyvärr endast i bästa fall säga - It' s complicated. Men det finns uppmuntrande tecken på vissa försök till organisation.

Däremot har man producerat vackra affischer för att väcka uppmärksamhet:

hadopi - loppsi: Vissa hade ett val. Det kommer inte ni att få.
Hadopi och Loppsi - de två frihetsmördande (liberticide) lagarna

Yttrandefrihet: Därför att yttrandefriheten är essentiell. Låt oss beskydda den.

Upplysning: Vissa drömmer om att se er frihet utsläckas. Låt oss upplysa dem.

Upptäckt: Allt som är skrämmande är inte nödvändigtvis fientligt. Våga upptäcka det.
Fortfarande finns problem med själva ordet "pirat", och dess tvetydiga innebörd.


Allt under Creative Commons

The Sword of Power

Uther Pendragon: The land from here to the sea shall be yours if you enforce the King's will!
Lord Cornwall: Done!

Excalibur (1981)

Går det till så när Sarkozy tillsätter ministerposter? Återigen visar Sarkozy prov på sin strategi för "öppenhet" - genom att plocka en kandidat bland sina politiska motståndare och placera denne högt i sin hierarki. Denna gång väljer han Paul Giacobbi från Korsika, ledamot i Nationalförsamlingen och känd profil i Radicaux de gauche (Vänsterradikalerna).

Eller är det enklare än i inledningens exempel? Kanske är det bara fåfänga och kryperi som får politiker ur motsatta politiska läger att släppa allt och komma när Sarkozy kallar.
Hur som helst; Sarkozy försvagar framgångsrikt motståndet genom att uppsluka det.

Parti Socialiste (PS) är redan så försvagat att socialistpartier från övriga Europa uttrycker viss oro. Enligt Le Figaro anser man från tyskt håll att det franska socialistpartiets stora problem är den klyfta som finns mellan traditionella socialister och socialdemokrater och att de två personer som finns i ledningen, Martine Aubry och förra presidentkandidaten Ségolène Royal splittrar partiet mer än de enar det.

Parti Socialiste har inte förnyat sig i tid, poängterar en brittisk politiker; de har inte accepterat marknadsekonomin. Dessutom, menar man från brittiskt håll, tyder det på ett stort problem när ett parti i oppositionsställning saknar idéer.
De spanska socialisterna konstaterar att det franska partiets inbördes stridigheter, som försigår inför öppen ridå, leder till minskat förtroende.

De italienska socialisterna "tröstar sig", enligt Le Figaro, med att de franska socialisterna har det värre än de själva. De befinner sig dock i en liknande situation, med starka ledare som Sarkozy och Berlusconi att kämpa mot - och borde därför, enligt politiska analytiker, skapa breda allianser. En sådan allians borde, i Frankrike, inkludera både centern och De Gröna.

Men tills vidare vilar Excalibur i Sarkozys hand, utan att någon har kraft att utmana honom.

Ett oundvikligt intellektuellt haveri

Det hör till ovanligheterna att någon utanför kretsen kring Sarkozy eller underhållningsindustrin offentligt uttrycker stöd för hadopi-lagen. Ingen tidning överhuvudtaget tycks stödja regeringens linje. Den förklaring som ligger närmast till hands är att lagförslaget helt enkelt inte går att försvara intellektuellt.

Följaktligen ingriper nu Franck Louvrier, Sarkozys rådgivare i it- och kommunikationsfrågor, för att låta maktens syn på saken komma till uttryck åtminstone i Le Monde - och han låter publicera ett långt debattinlägg under den filosofiskt intressanta rubriken: Internet och dess demokratiska potential.

Regeringen Sarkozy anser följaktligen att Internet har en potential. Särskilt förstår man att uppskatta Twitter. Twitter används av medborgare som kämpar för demokrati. Kämpar för demokrati, det gör man i Iran.

Hur kan nu detta bli till ett försvar för hadopi-lagen? Det det är sannerligen inte lätt: Louvrier går en lång omväg genom att först mångordigt prisa Twitter - som verktyg för empati och deltagande - samt varna för censur av detsamma. Sedan tar han uppenbarligen ett djupt andetag och fortsätter:

"Ce qui menace cette valeur est beaucoup plus sournois que la simple censure : c'est la manipulation. Le faux témoignage (écrit, photo ou vidéo) qui viendrait d'une source déguisée, d'une source officielle et politique qui ne dirait pas son nom pour mieux instrumentaliser l'émotion de ses effets. Ce qui menace Twitter, c'est moins la censure que la contrefaçon, la copie, en somme, le faux. Ainsi, face à l'émergence de ces nouveaux outils de communication, l'enjeu central pour nos démocraties est de savoir protéger l'authenticité de ce lien numérique entre les citoyens du monde. L'enjeu est la vérification des sources, dont la responsabilité repose sur la vigilance des professionnels de l'information. Cette grande menace nous concerne tous. Et si c'est grâce aux actualités américaine et iranienne que nous sommes sensibilisés au potentiel démocratique de ces nouveaux médias, c'est bien la France qui est à l'avant-garde. Plus que tout autre débat sur la planète, c'est le cas Hadopi qui pose aujourd'hui les questions auxquelles nos sociétés devront répondre demain sur le terrain de la démocratie."

"Det som hotar detta värde [Twitter] är betydligt lömskare än enkel censur; det är manipulation. Det falska vittnesmålet (text, foto, video) som kommer från en förklädd källa, en officiell politisk källa som inte uppger sitt namn för att bättre kunna instrumentalisera känslorna och dess effekter. Det som hotar Twitter är mindre censuren än förfalskningen, kopian; kort sagt det oäkta. Följaktligen är det viktigaste för våra demokratier, inför uppkomsten av ett nytt verktyg för kommunikation, att kunna beskydda autenciteten hos denna digitala länk mellan världens medborgare. Utmaningen gäller att kunna bekräfta källorna, och ansvaret ligger i de professionella mediernas uppmärksamhet. Detta stora hot angår oss alla.
Och även om det är via amerikanska och iranska medier som vi gjorts medvetna om den demokratiska potentialen hos dessa nya medier är det i sanning Frankrike som utgör avant-gardet.
Mer än all annan debatt på planteten så är det fallet Hadopi som idag ställer de frågor som våra samhällen imorgon måste besvara på demokratins område."

Louvrier ser sedan en parallell mellan de två frågorna - Twitter och hadopi.
Han ser till och med "märkliga likheter": Både ett skapat konstverk och ett meddelande på Twitter "uttrycker synen på världen med en individuell originalitet".
För den "revolterande studenten i Teheran och den artist som spelar in ett musikstycke i Paris" gäller följaktligen samma sak: "att det massiva spridandet av budskapet inte kväver bandet som förenar denne med mottagarna."

Vårt samhälle måste alltså visa erkänsla, fortsätter Louvrier, för den som generöst väljer att dela med sig av sin skapelse, sitt "värdefulla vittnesmål", oavsett dess natur. Detta ligger i det konstnärliga uttryckets såväl som i demokratins hjärta.

Och han avslutar:
"Reconnaître le caractère inaliénable d'un témoignage personnel, tel est le sens profond de la réflexion en cours dans Hadopi, qui rayonne bien au-delà de l'industrie du disque, jusqu'au sens de notre vie en commun dans une démocratie."

"Att erkänna det personliga vittnesmålets oantastliga karaktär, detta är den djupa innebörden i den reflektion som pågår kring hadopi, och som går långt utöver skivindustrin, ända till meningen med vårt gemensamma liv i en demokrati."

Franck Louvrier är mycket beklagansvärd man

Den förunderliga igelkotten

HERISSON - franska för igelkott - är en av dessa fantastiska akronymer som förekommer i den digitala övervakningens historia.

Den första var SAFARI - Système Automatisé pour les Fichiers Administratifs et le Répertoire des Individus“: "Automatiskt system för administrativa register och individers uppgifter" - ett ambitiöst projekt som drogs igång på 70-talet och som syftade till att digitalisera och samköra uppgifter ur Frankrikes alla pappersregister, med hjälp av inrikesministeriets nya superdator.

Men 21 mars 1974 publicerade Le Monde en artikel som skapade skandal. Under rubriken Jakten på fransmännen fäste tidningen uppmärksamheten på SAFARI-projektet och den debatt som följde resulterade i ny lagstiftning - bland den första i världen på området personlig integritet i den digitala eran - samt bildandet av myndigheten CNIL som har som uppgift att vaka över efterlevnaden.
Fransmän är dock, trots flera efterföljande skandaler, relativt ointresserade av frihet och integritet på Nätet, enligt EUs attitydundersökningar. De facto: bland de mest ointresserade i Europa. Men Hadopi-debatten har helt uppenbart ändrat på det: Övervaknings- och internetfrågor uppmärksammas, och från övervakarnas håll är den bekymmerslösa attityden borta.

Man bemödar sig t ex med att förklara att HERISSON inte är ett system för övervakning.

HERISSON står för "Habile Extraction du Renseignement d'Intérêt Stratégique à partir de Sources Ouvertes Numérisées" dvs. "Kvalificerad extraktion av strategiskt intressant information ur öppna digitala källor" och är ett avancerat mjukvaruverktyg, beställt av Försvarsministeriet och DGA (Délégation Générale pour l’Armement), för att samla information till den franska armén ur samtliga digitala källor utan urskiljning - radio- och tv-sändningar, P2P, IRC, tidningar, sökmotorer, sociala medier, RSS, mailinglistor etc.

Mjukvaran kan uppfånga källor som nämner exempelvis Nicolas Sarkozy, men även alla tänkbara derivat, som "den nye franske presidenten", "Monsieur Sarkozy", "presidenten", eller hänsyftande ord som "han"", "denne" och öknamn, som "Sarko".
Den kan kalibreras till att söka på text, bild och ljud och oberoende av programmeringsspråk (HTML, PHP, ASP, javascript, Flash…). Den kan även känna igen förvrängda bilder - alltså följaktligen även karikatyrer av Sarkozy.

Men det är bara fråga om en prototyp som inte skall tas i bruk, försäkrar en talesman för DGA, intervjuad i Écrans.
HERISSON är ett test av en teknik, som framför allt inte har någonting gemensamt med amerikanska Echelon, eftersom den bara använder sig av "öppna källor".
"Det ingår till och med i namnet", framhåller talesmannen.

Sources Ouvertes Numerisées - Öppna digitala källor. HERISSON.

Ja, då så

Larry Lessig talar

Här finns en video med ett briljant och underhållande föredrag av Larry Lessig, professor vid Stanford University.

Lider fortfarande av det Marcin de Kaminski kallar "digital baksmälla"
I let Larry Lessig do the talking ;)

Dagens event

Juliagruppen anordnar seminariet Nät & Samtal den 19e Augusti på tekniska museet i Stockholm.

13.00 - 19.00

Juliagruppen

Alla Upphovsrättsstriders Moder III

Kung Dermaid avgjorde tvisten mellan de två munkarna Columcille och Finnian genom att ta bruk av en Vansinnig Analogi: Den som äger en ko äger dess kalv - därför äger den som äger en bok även kopian av boken, eftersom kopian är ett bok-barn.

Den hetlevrade piratmunken Columcille stormade ut, chockad av det orättfärdiga domslutet, efter att ha nedkallat en förbannelse över kungen.
Kungen blev orolig: En öppen schism mellan inflytelserika personer ur olika läger var riskfyllt. Samhället var instabilt, med en kokande lavaström av intressekonflikter och slitningar strax under ytan. Förr eller senare skulle dessa utmynna i en kamp om makten - en kamp som skulle involvera rivaliserande klaner, kungen, den kristna kyrkan och de förkristna druiderna. Den bisarra striden om boken fungerade som utlösande faktor och situationen urartade snabbt.

Slutligen stod ett slag vid Cooldrummon år 561, där 3000 man antas ha stupat. Kung Dairmaid led ett nederlag som var början till slutet på hans makt, och i och med det också på druidernas inflytande över kungamakten på Irland.

Ray Corrigan skriver om händelserna:

These decisions, whether they involve 6th century manuscripts, modern day identity cards or electronic music gadgets, are rarely as simple as a first look might make them appear. The technologies and their surrounding political, social, economic contexts constitute complex systems and will display all the characteristics of such systems, including chaos and emergence.

Och nu är vi tillbaka på Ruta Ett

Vackra illustrationer - och en utförlig berättelse - finns på den franskspråkiga bloggen tillhörande Lionel Maurel, konservator på Bibliothèque nationale de France.

Alla Upphovsrättsstriders Moder II

För 1400 år sedan höll munken, sedemera helgonet, S:t Columcille - en av "Irlands tolv apostlar" - ett anförande som är förbluffande, för att inte säga parodiskt, dagsaktuellt.

Detta anförande utgör slutpläderingen i den process där han ställdes till svars för att år 550 olovligen ha kopierat ett utdrag ur Psaltaren, det första exemplar som anlänt till Irland, i sin tur ett utdrag ur Vulgata, en latinsk bibelöversättning.

S:t Columcille blev sedd, sägs det, natten då han mirakulöst kopierade verket i sin helhet - ivrigt skrivande, belyst av ett ljus som strålade ut från den andra handens fingrar.

Han var starkt övertygad om rättfärdigheten i sin gärning, men han utförde den mot sin åldrade mentor Finnian's vilja. Finnian hade hemfört verket från Rom, och ville ha det för sig själv. Inte bara boken, utan själva texten.

Helgonet och piratkopieraren S:t Columcille (521 - 597) säger:

“My friend’s claim seeks to apply a worn out law to a new reality. Books are different to other chattels (possessions) and the law should recognise this. Learned men like us, who have received a new heritage of knowledge through books, have an obligation to spread that knowledge, by copying and distributing those books far and wide. I haven’t used up Finnian’s book by copying it. He still has the original and that original is none the worse for my having copied it. Nor has it decreased in value because I made a transcript of it. The knowledge in books should be available to anybody who wants to read them and has the skills or is worthy to do so; and it is wrong to hide such knowledge away or to attempt to extinguish the divine things that books contain. It is wrong to attempt to prevent me or anyone else from copying it or reading it or making multiple copies to disperse throughout the land. In conclusion I submit that it was permissible for me to copy the book because, although I benefited from the hard work involved in the transcription, I gained no worldly profit from the process, I acted for the good of society in general and neither Finnian nor his book were harmed.”

Colmcille and the Battle of the Book: Technology, Law and Access to Knowledge in 6th Century Ireland av Ray Corrigan, (2008) Edinburgh University, School of Law
Översättningen gjord av författaren efter manuskriptet Betha Colaim Chille (1532), återgivet och även översatt av A. O’ Kelleher and G. Schoepperle i Betha Colaim Chille/ Life of Columcille (University of Illinois Press, 1918), sid 78-179, samt Lucy Menzies, Saint Columba of Iona (J.F.M. Books, 1992, utgiven första gången 1920), sid 25 och slutligen Padraic Colum, The Legend of Saint Columba (Sheed and Ward, London, 1936), sid 76-81.

Fortsättning följer

Alla Upphovsrättsstriders Moder I

För 1400 år sedan kopierade den iriske munken Columcille (Wikipedia, eng.) ett utdrag ur Psaltaren, i en latinsk översättning som var en annan munks privata egendom, och spred innehållet olovligt.
Den förfördelade munken, Finnian, sökte i raseri upprättelse hos kungen vilket resulterade i ett processliknande förfarande, som beskrevs av Manus O' Donnell i manuskriptet Betha Collaim Chille (Life of Columcille) år 1532:

Ur upphovsrättsdiskussion på 500-talet. O’Donnell skriver:

Do inneis Finden a sceila art us don righ, ass ed adubhairt ris: “Do scrib C.C. mo leabhur gan fhis damh fen,”ar se, “aderim corub lim fen mac mo leabhur.”
“Aderim-se,” ar C.C., “nach mesde lebhur Findein ar scrib me ass, nach coir na neiche diadha do bi sa lebhur ud do muchadh no a bacudh dim fein no do duine eli a scribhadh no a leghadh no a siludh fan a cinedachaib; fos aderim ma do bi tarba dam-sa ina scribhadh, corb ail lium a chur a tarba do no poiplechaibh, gan dighbail Fhindein no a lebhair do techt ass, cor cedaigthe dam a scribudh.”
Is ansin ruc Diarmaid an breth oirrdearc .i. “le gach boin a boinin” .i. laugh “le gach lebhur a leabrán.”

(- till varje ko sin kalv, till varje bok dess bok-barn)

I engelsk översättning (Irish Foundation Series of America, 1918):

"Finnen first told the king his story and he said “Colmcille hath copied my book without my knowing,” saith he “and I contend that the son of the book belongs to me.”

“I contend,” saith Colmcille, “that the book of Finnen is none the worse for my copying it, and it is not right that the divine words in that book should perish, or that I or any other should be hindered from writing them or reading them or spreading them among the tribes. And further I declare that it was right for me to copy it, seeing the was profit to me from doing in this wise, and seeing it was my desire to give the profit thereof to all peoples, with no harm therefore to Finnen or his book.”

Then it was that Diarmaid gave the famous judgement: “To every cow her young cow, that is, her calf, and to every book its transcript. And therefore to Finnen belongeth the book thou hast written, O Colmcille.”"


Kung Diarmait mac Cerbaill (d. ca. 565) = Upphovsrättskramare


Källa:
Colmcille and the Battle of the Book: Technology, Law and Access to Knowledge in 6th Century Ireland av Ray Corrigan, (2008) Edinburgh University, School of Law

Hadopi, english edition

Storbrittannien förbereder nu en anti-piratlag som tycks vara en kopia av franska hadopi-lagen.

Lagförslaget har formulerats av Lord Mandelson, Secretary of State for Business, Enterprise and Regulatory Reform - tydligen, enligt The Sunday Times, efter en middag på Korfu tillsammans med Hollywoodmogulen David Geffen, tidigare involverad i Asylum Records och Geffen Records, nu i filmbolaget Dreamworks.

En drakonisk lag, konstaterar den engelska tidningen; till skillnad från den mer modesta åtgärden "bandwidth squeezing" - avsedd att omöjliggöra nedladdning av just film och musik - som föreslagits i The Digital Britain Bill.

Ett möjligt - och mycket obehagligt - scenario tar form: en person som inte är demokratiskt vald (Lord Mandelson) författar ett lagförslag, som skulle kriminalisera miljoner britter, i samarbete med en företrädare för underhållningsindustrin.

Den påtagliga skillnaden mot det franska förhållandet är att det är de konservativa i Storbrittannien som står för motståndet.

Ett välriktat skott

När ex-presidenten François Mitterrands tidigare rådgivare, samhällsdebattören och författaren Jacques Attali, avfyrar en salva mot hadopi-lagen i Libération (en tidning på vänsterkanten, som dock inte lagt ut materialet på Nätet) blir det en toppnyhet på den utpräglade högertidningen Le Figaro's nätsajt.
Och Attali skjuter för att döda, en månad innan lagen skall antas av Nationalförsamlingen, enligt regeringens planer.

Intressant nog tycks det inte finnas någon tidning som officiellt stöder regeringens linje. Ingen annan gör det heller, enligt Attali, annat än de stora skivbolagen och några "politiskt väl synliga primadonnor som inte representerar någonting".

Attali ser ingenting försonande med lagförslaget. Han uppmanar istället artister att engagera sig till förmån för en slags musiklicens (contribution créative), eller bredbandsavgift, som skulle legalisera den icke-kommersiella fildelningen och till skillnad från hadopi-lagen konkret tillföra medel till skapandet.

Det är bråttom, menar Attali, även för Frankrikes aggressiva upphovsrättsorganisationer, eftersom de annars, förutspår han, kommer att vara försvunna "inom tio år".

Det alternativa scenariot skulle då istället innebära att musikbranschen och internetleverantörerna delar vinsten mellan sig, till nackdel för konsumenterna och definitivt till nackdel för artisterna själva.

Copyriot tipsar om en intressant engelskspråkig genomgång av Jacques Attali's tänkande.

Att våga vägra vansinniga analogier

Nättidningen Slate.fr måste använda sig av Internets vokabulär för att kunna beskriva UMPs talesman Frédéric Lefebvre. Frédéric Lefebvre är ett troll, konstaterar man i rubriken till en artikel som slår fast att internettrollets personlighetsdrag även delas av talesmannen.

Lefebvre - och internettrollen - upptar utrymme. På vilket sätt är mindre viktigt.
Enligt Slate. fr finns här förklaringen till talesmannens många polemiska, brutala eller till synes idiotiska uttalanden. Lefebvres formuleringar blir till nyheten; analysen omintetgörs och debatten förtvinar. Och han följer samma recept, enligt artikeln, som Sarkozy gjorde som inrikesminister under Chirac. Sysselsätt medierna, fyll medierna; syns i nyheterna på kvällen och tidningen på morgonen.

Sarkozy, med sin särpräglade hyperaktivitet, visade stor fallenhet för strategin - och han lyckades framstå som allerstädesnärvarande. Så till den grad att Rassemblement pour la Démocratie à la Télévision, Rörelsen för en demokratisk television bildades redan 2007 i syfte att arbeta för en "sarkozyfri dag" i medierna. Förslag: den 30 november.

Lefebvre har gjort sig känd för sin rabiata retorik till försvar för alla åtgärder som syftar till att kväsa Internet, inklusive hadopi-lagen, och har föreslagit egna, minst lika bisarra metoder.
Ofta använder han sig i sin argumentation av analogier, dvs en procedur som inte syftar till att "dekryptera en verklig situation utan att ersätta den med en annan och få detta ersättande att framstå som en analys." Följaktligen: - Internet är en tidningskiosk och nedladdning är stöld!

Advokaten och bloggaren Maître Eolas har i förargelse över detta oskick startat en Facebook-grupp, med namnet Association Contre les Analogies Foireuses (ACAF), Organisationen mot Vansinniga Analogier. Han skriver:

"...låt oss alla tillsammans vägra 'anafois', vansinniga analogier (les analogies foireuses), som när de försöker förklara ett problem istället gör problemet obegripligt."

Anka i kedjor

Den satiriska veckotidskriften Le Canard Enchainé - journal satirique paraissant le mercredi ("Den Fjättrade Ankan - satirisk tidning som utkommer på onsdagar"), grundad 1915, är en av Frankrikes äldsta nu existerande tidningar.
Den är unik i Frankrike och den övriga världen genom sin ésprit, sin kvalitet och sin fullständigt kompromisslösa oavhängighet. Inga annonser. Inga andra ägare än de som driver tidningen. Man återberättar inte nyheter från t ex franska nyhetsbyrån AFP (Agence France-Presse). Inga utmärkelser accepteras: sanningssökandet är en passion och sin egen belöning.

Ämnen: främst politik och samhällskritik - med mål såväl till höger som vänster - verkliga avslöjanden, fiktiva intervjuer, journalistiska scoop och högt skruvad satir, i en blandning som kräver sinnesnärvaro.

På Nätet; ingenting - förutom den sida där man redovisar sin avsikt att fortsätta med sin icke-närvaro, med undantag för eventuell framtida tillgång till tidningens arkiv.

"Mais notre métier, c' est d' informer et de distraire nos lecteurs, avec du papier journal et de l'encre. C'est un beau métier qui suffit à occuper notre équipe."
"Men vårt yrke är att informera och underhålla våra läsare, med tidningspapper och bläck. Det är ett vackert yrke som räcker till för att sysselsätta vårt arbetslag."

Den enda inkomsten är således försäljning av pappersutgåvan, som säljs där tidningar säljs, men som också köps i stor omfattning. Le Canard Enchainé har god ekonomi, och dess journalister bland de bäst betalda inom den franska tidningsvärlden.
På grund av sin hänsynslöshet när det gäller att avslöja politiska, ekonomiska och juridiska "affärer", är den fruktad i alla läger.

En tidning som inte drabbats av krisen. Ett unikum till priset av 1,20 euro.

Franska Wikipedia

Städpatrullen

En idog patrull av flitiga städare - busy little bees från franska myndigheter och departement drar fram genom franskspråkiga Wikipedia för att lägga dess verklighetsbeskrivning till rätta.

Sådan verksamhet upptäcks i regel av mjukvaruprogrammet Salebot, som klassar omredigeringsförsöken som "vandalism" och återställer texten i sitt ursprungliga skick. Vid återkommande ändringar i text öppnas ett diskussionsforum för problem av typen: "Raderingar utförda från en IP-adress tillhörande inrikesministeriet", vilket definitivt grusar hoppet om att kunna utföra diskreta ingrepp i misshagliga wikipediaartiklar.

Inrikesministeriet, Élyséepalatset och kulturdepartementet är alla flitiga städare. Ofta gäller ingreppen försök att få politiker eller en viss politik att framstå i bättre dager.

Internetjournalisten Jean-Marc Manach som bloggar om ämnen som rör Internet, frihet och övervakning på uppdrag av Le Monde, har nu börjat samla exempel på intressanta ingrepp i franskspråkiga Wikipedia - på WikiVala?.

Exempel: Någon på inrikesdepartementet ersätter om och om igen UMPs länk, i artikeln ägnad regeringspartiet, med en länk till antisarko.net. Någon i Élyséepalatset stryker passagen där Bernadette Chirac, född Chodron de Courcel inte sägs kunna hävda någon adelstitel, för att istället påstå motsatsen. Eller värre: någon på inrikesministeriet ersätter "president" med "clown" i en artikel ägnad Algeriets president Bouteflika.

Alla datorer tillhörande den parisiske borgmästarens administration blockerades på obestämd tid av Wikipedia på grund av alltför många försök till vandalism av artiklar om olika politiker. Straffet "avstängning 3-6 månader" har även drabbat kulturministeriet (!) som förutom ändringar i artiklar om hadopi-lagen tydligen även med frenesi försökt införa ändringar i en artikel om "Äktenskapet i den kristna traditionen".

De Arga

La Ligue ODEBI, en av det franska nätets argaste aktörer, har inlett ett informationskrig riktat mot hadopi-lagens förespråkare och anhängare. På organisationens blogg citerar man it-professorn Charles-Xavier Durand från l'université de technologie de Belfort-Montbéliard som skrivit en bok om desinformation, manipulation och det han kallar kriget mot vår intelligens. Han skriver:

"Nous sommes les témoins de l'émergence d'un nouveau type de guerre de nature furtive, une guerre de velours , dont le but est la conquête des intelligences et l'asservissement des esprits, ouvrant ainsi la voie aux nouveaux conquérants du XXIe siècle."
"Vi bevittnar uppkomsten av en ny typ av krig, flyktigt till sin natur; ett sammetskrig, vars mål är erövringen av det intelligenta tänkandet och underkuvandet av sinnena, i syfte att öppna vägen för det 21 århundradets erövrare."

La Ligue ODEBI har bestämt sig för att gå till motangrepp i denna anda: I gårkväll och natt fyllde de forum och facebook-sidor med anti-hadopi-argumentation.
De använder konsekvent ett språk fyllt med krigsmetaforer för att beskriva sig själva och sina aktioner. De ser sig som en digital armé, som attackerar specifika mål: den här gången postades tusentals inlägg på sajter knutna till UMP, Sarkozys regeringsparti, och sajter tillhörande musikindusrin samt vissa artister. De har även skapat mycket uppmärksamhet med sin plan att outa mindre fördelaktig information om de ledamöter i Nationalförsamlingen som röstat för hadopi-lagen.

Aggressiva aktioner som dessa är dock mycket kontroversiella bland franska internauts. Många anser att resultatet är kontraproduktivt och misskrediterande för de organisationer som bemödat sig med att föra en demokratisk dialog och framstå som seriösa samtalspartners - som t ex respekterade La Quadrature du Net som intagit en ställning som företrädare för internauts, hadopi-motståndare och "Nätet" i största allmänhet.

Dessa aktioner riskerar att förstärka intrycket av att Nätet är "ociviliserat" eller, enligt en av Sarkozys favoritmetaforer, "ett laglöst land".

Misstrons Rike III

Étatismen eller dirigismen - övertygelsen om nödvändigheten av en stark och styrande stat - är ännu ett karaktäristiskt drag som präglar den franska samhällsordningen.
Enligt Pierre Cahuc's och Yann Algan's artikel, publicerad av tankesmedjan Telos, bidrar statens detaljreglering av det franska samhällslivet till att döda den sociala dialogen.
De skriver:

"Le modèle social français entretient un véritable cercle vicieux. Le corporatisme et le dirigisme sapent les mécanismes de solidarité, ruinent le dialogue social et renforcent la défiance mutuelle, laquelle nourrit en retour les revendications catégorielles et l'appel permanent à la réglementation, favorisant ainsi l'expansion du corporatisme et du dirigisme"

"Den franska sociala modellen vidmakthåller en veritabel ond cirkel. Korporativismen och etatismen uttömmer solidaritetens mekanismer, ödelägger den sociala dialogen och förstärker den ömsesidiga misstron, vilken i sin tur när de kategoriska kraven och de ständiga ropen efter mer reglering, vilket gynnar ytterligare expansion av korporativismen och etatismen."

Hur ta sig ur denna onda cirkel? Enligt artikelförfattarna, genom att "liksom de skandinaviska länderna" införa en "universell modell som ger lika sociala rättigheter åt alla" och som begränsar de lagliga hinder som instiftats i syfte att minska konkurrensen.

Det är nödvändigt, avslutar de, för att återupprätta känslan av förtroende och delaktighet i en intressegemenskap.

Det är, slutligen och sammanfattningsvis, inte konstigt att Frankrike framstår som ett mycket internetfientligt land. Ett fritt Internet är på direkt kollisionskurs med den franska staten och allt vad den står för.

Misstrons Rike II

Ekonomiprofessorerna Pierre Cahuc och Yann Algan spårar förklaringen till det franska samhällets misstro och ständiga konflikter tillbaka till efterkrigstiden.

Det franska samhälle som då växte fram var sönderslitet av ockupationen och präglat av den fascistiska Vichy-regimen - och kom att utmärkas av en stark korporativism.
Konkret så skapades ett segmenterat samhälle där sociala rättigheter tillerkändes medborgarna i enlighet med deras ställning och yrkestillhörighet; i skarp kontrast till de skandinaviska ländernas socialdemokratiska ideologi.

Reslutatet blev ett slags social stratifiering; ett samhälle fullt av klasser, grupper och kaster, med olika rättigheter, olika villkor och olika privilegier - en grogrund, enligt artikelförfattarna, för social splittring.

De sociala intressegruppernas åtgärder inriktades snabbt på att bevara och gärna utöka de egna fördelarna, vilket gjort Frankrike till ett socialt konservativt land, ökänt för sina konflikter.

Det franska samhällets mäktiga särintressen lamslår effektivt alla försök till sociala reformer så snart dessa hotar någon avgränsad grupps aldrig så föråldrade, aldrig så omotiverade, privilegier. Paradexemplet kan tyckas vara de allmänna transporterna och den statliga järnvägen, som är ständigt utsatta för strejker.

Här finns också en förklaring till många av rösterna på Sarkozy: Frankrike behöver en orädd och handlingskraftig president som kan reformera ett samhälle där alla aktörer verkar dra åt olika håll, motarbeta varandra och reflexmässigt motsätta sig all förändring.

Sarkozy uppfyller dessa kriterier, men har visat sig tillföra samhället andra problem, som en oroande koncentration av makt och inflytande till sin person.

Och Hadopi

Misstrons Rike I

Ett minnesfragment från ett besök på en privat bostadsförmedling, en otrevlig replikväxling mellan två damer:

- Men jag är statsanställd! (Fonctionnaire)
- Och hur skall jag veta att ni talar sanning?

En upprörd bostadsökande har glömt något papper i den dossier, den personakt, varje medborgare måste upprätta inför varje mellanhavande med någon instans i det franska samhället. Frankrike har inte personnummer; allt måste bevisas igen och igen. Misstron är typisk. Det räcker inte att bevisa vem man själv är: man måste även knytas till andra - familjemedlemmar - och även bevisa vilka de är. Garantier måste finnas på bevittnade dokument.

En viss inkomstnivå erfodras för att få hyra någon av lägenheterna - men oavsett om detta villkor är uppfyllt eller inte så räcker det inte, varken här eller någon annanstans: föräldrarna måste ha en viss inkomstnivå eller någon måste gå i god för din betalningsförmåga. Ett socialt nätverk måste rekonstrueras och beläggas inför den misstrogna instansen, vilken det nu än må vara, till och med oavsett personlig inkomstnivå: Oavsett vem du är som individ eller vad du tror du har åstadkommit.

Och nu stod denna statsanställda dam där och krävde att bli trodd på sitt ord. Givetvis visste hon att om hon blev det skulle hennes problem vara lösta. Fonctionnaires tillhör en av de priviligierade grupperna i de franska samhället; deras sociala status är oantastlig. De utgör en kader på över 1,7 miljoner, som befolkar den franska statsapparaten ofta på livstid, och är underkastade ett helt eget system av lagar som reglerar deras ställning från början till slutet på deras yrkesliv; specifika rättigheter, specifika skyldigheter och specifika privilegier.

Nicolas Sarkozy har för övrigt som politisk målsättning att reducera antalet statsanställda för att minska de offenliga utgifterna, eftersom systemet är kostsamt.

Dock - dessa förhållanden är betecknande för det franska samhället i stort, konstaterar Pierre Cahuc, professor i ekonomi vid l'Ecole Polytechnique och Yann Algan, professor vid l'université de Paris-Est och l'Ecole d'économie de Paris i en artikel skriven för tankesmedjan Telos.

Enligt artikeln har flera av de drag som särskilt utmärker det franska samhället lett till att fransmän idag, enligt enkätundersökningar utförda under 20 år och i alla utvecklingsländer, är de som känner störst misstro mot staten, det juridiska systemet, det offentliga systemet, marknadsekonomin och varandra.

"En ond cirkel", konstaterar författarna, och en följd av extremt stark korporativism och etatism (av état, stat).

Damen blev givetvis inte trodd på sitt ord utan fick göra som alla andra: komma tillbaka senare med det felande papperet och hoppas att ingen skulle hitta någon annan formalitet att anmärka på.

Kvinnor och handväskor

Marknaden för feminina lyxvaror består, trots den ekonomiska krisen, meddelar Le Point.

Handväskor från Louis Vuitton och Hermès - flaggskepp för den franska lyxindustrin - säljs som under en högkonjunktur, medan lyxvaror avsedda för män, som klockor, säljs allt mindre.

Förklaringen anses vara att män oroas mer på ett personligt plan av en lågkonjunktur - eftersom den kan innebära ett hot mot det som främst befäster mannens identitet; hans yrkesroll.

"Les femmes aussi s'inquiètent pour leur emploi, mais pas au point d'avoir l'impression que leur existence toute entière est remise en question et cela explique qu'elles sont toujours d'humeur à acheter, même pendant la crise."
"Kvinnor oroar sig också för sina arbeten, men inte till den grad att de upplever hela sin existens ifrågasatt, och det förklarar att de fortfarande har lust att handla, även under krisen.", förklarar marknadsanalytikern Diana Jaffe.

Tag det inte så personligt

Sarkozy badar

Sarkozy är på badsemester i Cap Négre och parlamentet är skingrat för sommaren. Följaktligen står det politiska Frankrike relativt stilla. Alla förbereder sig för la rentrée - återkomsten till höstens vardag.
Nätsajten Marianne2 påpekar med bitter noggrannhet att vi nu gått in i den 118:onde veckan av Sarkozys regeringsperiod, och listar vad som komma skall vid la rentrée politique.

Det nätpolitiska diskussionerna kommer omedelbart ta fart då Hadopi 2 åter behandlas i Nationalförsamlingen den 14 september. Loppsi (loi d'orientation et de programmation pour la performance de la sécurité intérieure), lagen för inrikes säkerhet kommer att aktualiseras, även om den för tillfället försvunnit från dagordningen i hadopi-debattens spår.
Loppsi, som enligt Marianne2, kompletterar "den repressiva arsenalen" med blockering av sajter, geolokalisation av internauts, spionprogramvara och kriminalisering av "övertagande av identitet", utan närmare precision, på Internet.

Nu avslöjar dessutom kretsen kring Sarkozy ambitiösa planer på att öka presidentens närvaro på Nätet.
Sarkozys intresse för Nätet inskränker sig till att se det som ett "territorium att erövra", men hans rådgivare i frågor som rör kommunikation, Franck Louvrier, uttrycker sig mer nyanserat i en intervju i finanstidningen Les Echos: "Vi lägger in en högre växel", meddelar han, och förklarar att han vill se Élyséepalatsets sajt bli en "veritabel plattform för utbyte":

"Nous voulons qu'elysee.fr soit une source d'informations pour l'ensemble des Français, et nous voulons aussi en faire un média leader, qui produise de l'information."
"Vi vill att elysee.fr blir en källa till information för alla fransmän, och vi vill också göra den till en leader inom media, som producerar egen information."

Den sarkozykritiska bloggen Sarkofrance slår fast: Presidenten söker inte dialog - han eftersträvar kontroll.

CSA (Le Conseil Supérieur de l'Audiovisuel), som övervakar och reglerar fransk radio och tv, har nyligen, och högst välkommet, tagit beslutet att presidentens närvaro i media skall mätas - och att motsvarande programtid skall ges hans politiska motståndare. I praktiken en begränsning av presidentens "talartid".
"Men på Nätet finns ingen begränsning", konstaterar Sarkofrance.

Presidenten förbereder sig för valet 2012 och det står klart att han insett nödvändigheten av att kunna använda sig av det nya mediet. Enligt Sarkofrance föreligger här ett missförstånd: Sarkozy visar inte något reellt intresse för kommunikation.

Symptomatiskt kommer han inte heller att använda sig av Twitter, där kommunikation och utbyte är obligatoriskt - enligt Louvrier, därför att presidenten "inte har tid".

Detta kan tyckas märkligt, eftersom Sarkozy är uppseendeväckande oskiljaktig från sin mobiltelefon; så till den grad att det lett till diplomatiska förvecklingar.

Under ett halvtimmeslångt möte med den italienske presidenten ringde exempelvis Sarkozys telefon fyra gånger. Varje gång svarade han och inledde en konversation.
"Den österrikiske presidenten bör känna sig hedrad", ironiserar The Independent; "under hans möte med Sarkozy ringde bara telefonen två gånger."

Internet och havet II

Thierry Gaudin konstaterar att Internet kommer att reducera både nödvändigheten och betydelsen av staden - som befolkades under industrialismens era, och fortfarande rymmer människor som pga sitt arbete och industrialismens arbetsmoral måste befinna sig "alla på samma plats vid samma tidpunkt!". Internet möjliggör istället arbete och konsumtion på distans, vilket leder till en återbefolkning av landsbygden:

"La ville future serait alors faite ni d’hypermarchés, ni d’usines, ni de tours de bureaux, mais de pôles de recherche et de création artistique. Sa vocation serait culturelle."
"Framtidens stad kommer inte att bestå vare sig av stormarknader, fabriker eller kontorstorn utan kommer att vara en knutpunkt för vetenskaplig forskning och skapande. Dess syfte kommer att vara kulturellt."

Dagens städer kommer inte heller att vara hållbara pga den energi de konsumerar. Jordens befolkning kommer att öka och havsnivån stiga. Som en följd, spekulerar Gaudin, är det högst troligt att vi kommer befolka även haven. Faktum är, berättar han, att flytande hus och städer redan projekteras i stillahavsområdet och i Holland.

I ett historiskt perspektiv, fortsätter Gaudin, har människan övergått från att vara jägare/samlare till att bli jordbrukare. Haven är dock fortfarande hemvist för en jägar/samlarkultur. I framtiden ser därför Gaudin, enligt samma logik, en övergång till aquaculture, vattenbruk (agriculture; jordbruk) - och en sann erövring av världshaven.

A liquid world

Internet och havet I

Internet förändrar i grunden vår samhällsorganisation och vi kommer att erövra haven; bebo dem som jägare och samlare för att slutligen odla dem.

Det är de stora dragen i Thierry Gaudins framtidsversion, som sträcker sig århundraden framåt i tiden.

Gaudin har ett imponerande förflutet som rådgivare i framtidsfrågor. Han ledde under tio år Centre de Prospective et d’Evaluation (Centret för framtidsstudier och utvärdering) knutet till det franska ministeriet för forskning och teknik. Han är anlitad som expert av UNESCO, FN och Europakommissionen; han har skrivit ett flertal böcker, med fantasieggande titlar som 2100, Récit du prochain siècle (2100, Berättelsen om nästa sekel) och Introduction à l’économie cognitive (Introduktion till den kognitiva ekonomin) .

Thierry Gaudin har även grundat organisationen Prospective 2100 (fra/eng), en organisation för framtidsstudier i det längre perspektivet, vars mål är kollektiv, vetenskapligt baserad reflektion över framtiden och att delge beslutsfattare dessa reflektioner.

Denne man konstaterar nu: Den industriella eran är över. Och eftersom våra samhällen är organiserade i enlighet med industrialismens strukturer, utefter axeln energi (kol, olja) - material (betong, stål), kommer dessa obönhörligt att förändras i grunden.
Om Internet säger han (med en liten extra släng mot hadopi-lagen):

"Le système de communication rétroagit sur notre façon de penser et sur notre relation à l’environnement. Il n’y a qu’à observer à quel point Internet a complexifié les échanges. Les internautes adoptent des multitudes de pseudos, vivent à travers des avatars, participent à divers réseaux sociaux. Ils créent des tunnels d’information réservés. Ce sont autant de pratiques qui défient la discipline institutionnelle du XXe siècle. La célèbre loi Hadopi, censée faire la chasse aux téléchargements pirates, est dépassée avant même d’être votée : non seulement les autorités ne pourront pas détecter les canaux virtuels des virtuoses de l’Internet, mais cette loi, par les processus d’intimidation qu’elle crée dans le public non averti, ralentira la diffusion de la culture sur laquelle sont fondés les nouveaux modes de vie."

"Vårt sätt att kommunicera återverkar på vårt sätt att tänka och på vår relation med vår omgivning. Man kan bara observera i vilken grad Internet ökat komplexiteten i våra utbyten.
Internauts antar en mängd olika pseudonymer, lever genom avatarer, deltar i diverse sociala nätverk. De skapar tunnlar för information. Det är företeelser som utmanar 20-hundratalets institutionella disciplin.
Den berömda hadopi-lagen, avsedd för jakt på illegal nedladdning, är föråldrad innan den är framröstad: Inte bara är den helt oförmögen att spåra de virtuella kanaler använda av Internets virtuoser, utan dessutom fungerar den avskräckande på allmänheten och fördröjer spridningen av den kultur på vilken vår framtida livsstil kommer att vila."

Osynliga Kommittén och The Tarnac9

Julien Coupat, radikal filosofisk f d doktorand i sociologi vid en av Paris elitskolor, lämnar fängelset den 28 maj 2009 efter en sju månader lång häktningsperiod.

Några dagar tidigare har han låtit sig intervjuas i Le Monde (eng.) om sin förmodade tillhörighet till en autonom anarkistisk terroristorganisation som bl a skulle stå bakom samhällsomstörtande sabotage och - det mer fantastiska - "l'organisation des émeutes spontanées", "organisation av spontana upplopp".

Affären Coupat har utvecklats till en politisk skandal som fyllt de franska tidningarna:
Efter ett sabotage mot Frankrikes statliga järnvägar SNCF, ett dåd som en tysk anti-kärnkraftsgrupp för övrigt påtagit sig, riktades misstankarna mot ett kollektiv om nio personer i den lilla byn Tarnac, belägen i Frankrikes centralmassiv.

Gruppen hade ådragit sig säkerhetspolisens uppmärksamhet bland annat för att de - särskilt Coupat - misstänktes för att vara Comité Invisible "Osynliga kommittén", författare till en tunn skrift, utgiven av parisförlaget La Fabrique.

L' insurrection qui vient (pdf.), ung. "Revolten som kommer" konstaterar torrt att vi lever sista tiden av en civilisation tömd på innehåll, som utarmar och förslavar oss.
Boken är en instruktion till och uppmaning om att förkasta den bestående ordningen; skriven med avsky mot denna ordning, men samtidigt med ett kallt och analyserande språk som inte röjer några passioner. Den är filosofiskt skarp, mycket pragmatisk och mycket samhällsomstörtande.

28 november 2008 greps de nio i Tarnac (eng.), anklagade för terroristisk verksamhet i allmänhet och tågsabotaget mot SNCF i synnerhet. De viktigaste stödet för misstankarna: innehav av "L' insurrection qui vient" - samt dessutom en stege och en tågtidtabell.

Le Monde: Är ni författare till "L'insurrection qui vient"?

Julien Coupat: "Detta är det mest fantastiska i hela proceduren: en bok som i sin helhet infogas bland åẗalspunkterna, förhör där man försöker få en att säga att man lever som det beskrivs i "L'insurrection qui vient", att ni uppför er som det förordas i "L'insurrection qui vient", att ni saboterar tåglinjer till åminnelse av bolsjevikernas statskupp i oktober 1917 eftersom detta omnämns i "L'insurrection qui vient"; en förläggare som kallas till förhör av säkerhetspolisens antiterroristgrupp.

Man måste gå långt tillbaka i det kollektiva franska minnet för att se makten bli så rädd för en bok. Man brukar vanligtvis anse att så länge vänsteraktivisterna är upptagna med att skriva så gör de i alla fall inte revolution. Tiderna förändras. Det historiska allvaret kommer tillbaka."

Boken i sin helhet och i engelsk översättning: The Coming Insurrection