Misstrons Rike II

Ekonomiprofessorerna Pierre Cahuc och Yann Algan spårar förklaringen till det franska samhällets misstro och ständiga konflikter tillbaka till efterkrigstiden.

Det franska samhälle som då växte fram var sönderslitet av ockupationen och präglat av den fascistiska Vichy-regimen - och kom att utmärkas av en stark korporativism.
Konkret så skapades ett segmenterat samhälle där sociala rättigheter tillerkändes medborgarna i enlighet med deras ställning och yrkestillhörighet; i skarp kontrast till de skandinaviska ländernas socialdemokratiska ideologi.

Reslutatet blev ett slags social stratifiering; ett samhälle fullt av klasser, grupper och kaster, med olika rättigheter, olika villkor och olika privilegier - en grogrund, enligt artikelförfattarna, för social splittring.

De sociala intressegruppernas åtgärder inriktades snabbt på att bevara och gärna utöka de egna fördelarna, vilket gjort Frankrike till ett socialt konservativt land, ökänt för sina konflikter.

Det franska samhällets mäktiga särintressen lamslår effektivt alla försök till sociala reformer så snart dessa hotar någon avgränsad grupps aldrig så föråldrade, aldrig så omotiverade, privilegier. Paradexemplet kan tyckas vara de allmänna transporterna och den statliga järnvägen, som är ständigt utsatta för strejker.

Här finns också en förklaring till många av rösterna på Sarkozy: Frankrike behöver en orädd och handlingskraftig president som kan reformera ett samhälle där alla aktörer verkar dra åt olika håll, motarbeta varandra och reflexmässigt motsätta sig all förändring.

Sarkozy uppfyller dessa kriterier, men har visat sig tillföra samhället andra problem, som en oroande koncentration av makt och inflytande till sin person.

Och Hadopi