Lord Cornwall: Done!
Excalibur (1981)
Går det till så när Sarkozy tillsätter ministerposter? Återigen visar Sarkozy prov på sin strategi för "öppenhet" - genom att plocka en kandidat bland sina politiska motståndare och placera denne högt i sin hierarki. Denna gång väljer han Paul Giacobbi från Korsika, ledamot i Nationalförsamlingen och känd profil i Radicaux de gauche (Vänsterradikalerna).
Eller är det enklare än i inledningens exempel? Kanske är det bara fåfänga och kryperi som får politiker ur motsatta politiska läger att släppa allt och komma när Sarkozy kallar.
Hur som helst; Sarkozy försvagar framgångsrikt motståndet genom att uppsluka det.
Parti Socialiste (PS) är redan så försvagat att socialistpartier från övriga Europa uttrycker viss oro. Enligt Le Figaro anser man från tyskt håll att det franska socialistpartiets stora problem är den klyfta som finns mellan traditionella socialister och socialdemokrater och att de två personer som finns i ledningen, Martine Aubry och förra presidentkandidaten Ségolène Royal splittrar partiet mer än de enar det.
Parti Socialiste har inte förnyat sig i tid, poängterar en brittisk politiker; de har inte accepterat marknadsekonomin. Dessutom, menar man från brittiskt håll, tyder det på ett stort problem när ett parti i oppositionsställning saknar idéer.
De spanska socialisterna konstaterar att det franska partiets inbördes stridigheter, som försigår inför öppen ridå, leder till minskat förtroende.
De italienska socialisterna "tröstar sig", enligt Le Figaro, med att de franska socialisterna har det värre än de själva. De befinner sig dock i en liknande situation, med starka ledare som Sarkozy och Berlusconi att kämpa mot - och borde därför, enligt politiska analytiker, skapa breda allianser. En sådan allians borde, i Frankrike, inkludera både centern och De Gröna.
Men tills vidare vilar Excalibur i Sarkozys hand, utan att någon har kraft att utmana honom.
Går det till så när Sarkozy tillsätter ministerposter? Återigen visar Sarkozy prov på sin strategi för "öppenhet" - genom att plocka en kandidat bland sina politiska motståndare och placera denne högt i sin hierarki. Denna gång väljer han Paul Giacobbi från Korsika, ledamot i Nationalförsamlingen och känd profil i Radicaux de gauche (Vänsterradikalerna).
Eller är det enklare än i inledningens exempel? Kanske är det bara fåfänga och kryperi som får politiker ur motsatta politiska läger att släppa allt och komma när Sarkozy kallar.
Hur som helst; Sarkozy försvagar framgångsrikt motståndet genom att uppsluka det.
Parti Socialiste (PS) är redan så försvagat att socialistpartier från övriga Europa uttrycker viss oro. Enligt Le Figaro anser man från tyskt håll att det franska socialistpartiets stora problem är den klyfta som finns mellan traditionella socialister och socialdemokrater och att de två personer som finns i ledningen, Martine Aubry och förra presidentkandidaten Ségolène Royal splittrar partiet mer än de enar det.
Parti Socialiste har inte förnyat sig i tid, poängterar en brittisk politiker; de har inte accepterat marknadsekonomin. Dessutom, menar man från brittiskt håll, tyder det på ett stort problem när ett parti i oppositionsställning saknar idéer.
De spanska socialisterna konstaterar att det franska partiets inbördes stridigheter, som försigår inför öppen ridå, leder till minskat förtroende.
De italienska socialisterna "tröstar sig", enligt Le Figaro, med att de franska socialisterna har det värre än de själva. De befinner sig dock i en liknande situation, med starka ledare som Sarkozy och Berlusconi att kämpa mot - och borde därför, enligt politiska analytiker, skapa breda allianser. En sådan allians borde, i Frankrike, inkludera både centern och De Gröna.
Men tills vidare vilar Excalibur i Sarkozys hand, utan att någon har kraft att utmana honom.
