Social oro - och Revolution

Den förre premiärministern, UMPs Dominique de Villepin, gjorde för några dagar sedan ett uppmärksammat uttalande där han varnade för revolutionära tendenser i Frankrike. Orsak: den enorma sociala vrede som uppstått i finanskrisens spår. Han säger: "Oui, il y a une forte colère qui s'exprime dans notre pays, oui il y a un risque révolutionnaire en France (...) Les fermetures d'usines, l'augmentation du nombre de chômeurs donnent à un certain nombre de Français le sentiment de l'inégalité de traitement, l'inégalité de mobilisation." "Ja, en stor vrede kommer till uttryck i vårt land och ja, det finns en revolutionär risk (...) Stängningen av fabriker, den ökande arbetslösheten ger många fransmän känslan av att utsättas för en orättvis behandling, av en (samhällelig) mobilisering som är ojämlik."

Och han förtydligar: "... sentiment que l'on se mobilise beaucoup pour les banques, on se mobilise beaucoup pour aider les entreprises mais que les salariés, eux, font les frais de la crise, que ce sont toujours les mêmes qui souffrent..." "...känslan är att man mobiliserar sig fär att hjälpa banker, man mobiliserar sig för att hjälpa företag, men det är löntagarna som får betala för krisen och det är alltid samma människor som får lida...". Dominique de Villepin fruktar därför "kollektiva reaktioner man inte kommer att kunna bemästra" och efterlyser exceptionella sociala åtgärder med utgångspunkt i de drabbades oro och förtvivlan.
Faktum är att det blir allt vanligare i Frankrike att "normala" löntagare radikaliseras och tillfångatar sina chefer i protest mot nedläggningar - låser in dem på arbetsplatsen - eller till och med vandaliserar offentliga byggnader.

Martine Aubry, förste sekreterare i Parti Socialiste, beklagar detta förhållande, men säger sig ha förståelse för det: "...quand on a l'impression d'être méprisé, d'autres formes d'expression surgissent, plus violentes". "...när man känner sig föraktad kommer nya, mer våldsamma uttryck upp till ytan".

Hon tror däremot inte på någon "maj 2009"; en motsvarighet till revolutionsvåren 1968. Våldsamheterna, menar hon, blottar däremot en kris i ett samhällssystem som systematiskt erbjuder fallskärmar till chefer och avsked till anställda. Denna kris måste hanteras, men inte genom bestraffningar: "...en période normale, des poursuites seraient justifiées, mais aujourd'hui, il faut comprendre cela comme un geste de désespérance et calmer le jeu". "...i normala fall vore påföljder berättigade, men idag måste man förstå detta som ett uttryck för förtvivlan och lugna sinnena."

På Nätet fungerar människor givetvis likartat. Den upprördhet som möter t ex hadopi-lagen bottnar i mångt och mycket i känslan av att utsättas för orättvisa, orättfärdighet och en häpnadsväckande politisk maktfullkomlighet och arrogans.

Philippe Astor sammanfattar i sin artikel "The Google Bay": "Ce système, au demeurant, n'offre aucune perspective d'avenir aux jeunes, tout en leur faisant déjà mesurer le poids de la facture qu'ils auront à payer - climatique, environnementale, économique, etc. Il sauve la peau de banquiers dont l'irresponsabilité a fait partir des milliers de milliards de dollars en fumée, mais plonge leurs parents et des pans entiers de l'humanité dans la précarité. Il ne prévoit aucune sanction contre les financiers de haut vol qui ont mis l'économie mondiale à genoux par excès d'avidité, mais veut couper l'accès à Internet de ceux qui téléchargent des chansons sans payer."
"Det nuvarande systemet erbjuder inte de unga något framtidshopp samtidigt som de tyngs ned av räkningar de kommer att tvingas betala i framtiden - för klimatet, miljön, ekonomin, osv. Det räddar skinnet på bankirer som genom oansvarighet fått miljarder dollar att gå upp i rök, medan ungdomarnas föräldrar och stora delar av mänskligheten slungas ner i ekonomisk utsatthet. Det utdömer inga sanktioner mot finansspekulanter som fått världsekonomin på knä genom sin girighet, men vill stänga av människor från Nätet för att de laddar ner några sånger utan att betala."