Klasskamp à la Sarkozy

Sarkozysmen innebär en genomgripande omdaning av det franska samhället, som uttrycks genom en slags klasskamp mellan det högsta sociala skiktet och medelklassen - eller snarare medelklassens högsta skikt - och den är ingalunda smärtfri. Frankrikes elit vrider sig under presidentens försök att beröva den dess ställning inom politiken, statsapparaten och kultur- och universitetsvärlden.

Sarkozy leder, enligt professor Stéphane Rials vid universitetet Panthéon-Assas, en sorts social, politisk och kulturell revolution.

För professor Rials har denna pågående revolution mycket gemensamt med den jacksonian democracy som omdanade det amerikanska samhället under president Andrew Jackson (1767-1845).
Det franska samhället är, ur svensk synvinkel, extremt elitistiskt. Det Andrew Jackson gjorde och Sarkozy nu gör är att bekämpa sitt lands informella aristokrati, som talesman för "the common man" - den vanlige, enkle medborgaren.

"Sarkozy veut en finir avec plusieurs traits de l’exception française, notamment les restes d’un certain aristocratisme républicain qui trouve le marché vulgaire et lui préfère le service public et la véritable culture." "Sarkozy vill göra slut på flera egenskaper hos det franska undantaget, särskilt den speciella, republikanskt aristokratiska attityden att marknaden är vulgär, till skillnad från den offentliga sektorn och den verkliga kulturen." konstaterar Rials.

Sarkozy vill också beröva de höga statstjänstemännen deras makt.
2008 klargjorde presidenten att han ville avskaffa den föråldrade rangordningen bland avgångseleverna från ENA (École Nationale d'Administration) - ett förslag som nyligen förkastades. Ett bakslag för Sarkozy, som i stort sett förbigåtts med tystnad.

Men att visa en reell vilja att reformera ENA (Wikipedia, eng.) har stort symbolvärde.

ENA är en av Frankrikes absoluta elitskolor och dess avgångselever - les énarques - befolkar den franska statsapparaten och besitter många av samhällets främsta poster, även inom näringslivet. En republikansk adel, rekryterad ur samhällets högsta skikt.

Syftet, när Charles de Gaulle grundade skolan 1945, var dock det motsatta: att rekrytera de bästa och dugligaste, oavsett bakgrund, för att lojalt administera den franska staten.

Skolan har sedan dess producerat två presidenter: Giscard-d'Éstaing och Chirac. Även Ségolène Royal, den socialistiska preidentkandidaten som förlorade mot Sarkozy, var en énarque.

Det märkliga är att Sarkozy, som Professor Stéphane Rials påpekar, vill göra upp med det franska undantaget. Sarkozy hyllar marknadsliberalismen. Enligt Rials har presidenten skapat lidande genom att visa öppet förakt för litteratur, humaniora och vetenskaplig forskning. Klassisk borgarbracka och krämarnatur, ur den franska elitens synvinkel.

Ändå kommer han undan med att säga sig försvara det franska kulturella undantaget, som om landets kultur står och faller med presidentens kamp mot Internet. Han försvarar de stora skivbolagens inkomster - och han får med sig samma elit som han vill krossa.

Skickligt