Monique Dagnaud är forskningsledare på Centre National de la Recherche Scientifique (CNRS, eng.) och verksam vid Centre d'Études des Mouvements Sociaux, ett centrum för samhällsvetenskapliga studier.
Hon har skrivit ett flertal böcker och producerat en mängd artiklar i ämnet ungdomars mediavanor och det nya digitala samhället.
Nu försöker hon förklara den passion och de, som det kan tyckas, "opropotionerliga" reaktioner som driver hadopi-motståndet.
Först konstaterar Dagnaud att de idéer som frambärs av lagen i sig inte är revolutionerande. Åtgärder för att stoppa illegal fildelning föreslås av en mängd regeringar. Inte heller går den på tvärs med de franska myndigheternas vanliga logik.
Man kan alltså inte använda uteslutande vare sig politiska eller ekonomiska förklaringar - som missnöje med affärsmodeller - för att förstå själva våldsamheten i känslorna, obegripliga för en utomstående.
Monique Dagnaud drar slutsatsen att dessa känslor emanerar från en politisk utopi, ett känslomässigt engagemang för en idé, en Sak - som de traditionella partierna negligerat; en deltagarkultur, byggd på osjälviskt utbyte och samarbete.
Nätet är för många, fastslår Dagnaud, en dynamisk scen där man iscensätter sitt jag, uttrycker sin kreativitet, umgås med likasinnade och söker bekräftelse.
"Certains surfeurs du net, en France comme dans d’autres pays européens (voir l’exemple de la Suède), prêtent quasiment une âme à ce média."
"Vissa nätsurfare, i Frankrike såväl som i andra länder (se exemplet Sverige) tillerkänner nästan detta medium en själ." konstaterar Dagnaud.
Nya medier och sociala utopier hör samman, menar Dagnaud - men avvisar tanken på att Nätets "essens" skulle vara "gudomlig".
