Calico, protektionismen och Nätet II

Smaken för färgglada bomullstyger var inte ett hot mot nationella ekonomiska intressen endast i Frankrike, utan även i England. Skandaltyget calico, som importerades från Indien från och med senare delen av 1600-talet, hotade inte bara den engelska ullindustrin, utan angrep även samhällsmoralen.

I det här fallet stod det dessutom klart att det var kvinnornas fel, som i sitt lättsinne försmådde den engelska ullen till förmån för utrikiska, billiga och färggranna modetyger.

Regeringens svar: The Calico Act från 1721, som förbjöd det samhällsomstörande tyget. Lagens första paragraf slog fast att calico:

"...manifestly tend to the Great Detriment of the Woollen and Silk Manufactures of this Kingdom, and to the excessive Encrease of the Poor, and if not effectually prevented, may be the utter Ruin and Destruction of the said Manufactures, and of many Thousands of Your Majesties Subjects and their Families, whole Livelihoods do intirely depend thereupon."

Mellan 1719 och 1721, under "the calico crisis" överöstes den engelska allmänheten med propagandapamfletter från "pro-ull-lobbyn" som syftade till att göra kvinnors lust efter blommiga klänningar ansvarig för ullindustrins nedgång, som i sin tur ledde till fattigdom, manlig arbetslöshet och upplösning av ekonomiska och sociala strukturer.

Daniel Defoe var en flitig pro-ull-lobbyist och författare till en myckenhet aggressiva pamfletter som angrep kvinnliga konsumtionsvanor och det hot de utgjorde mot Nationen.
Defoe fastslog, angående handeln med calico:

'Tis a Disease in Trade; 'tis a Contagion, that if not stopp'd in the Beginning, will, like the Plague in Capital City, spread itself o'er the whole Nation."

När så ullindustrin fick en lag som kriminaliserade konkurrensen upphörde de värsta avarterna från krisen, som att grupper av ullarbetare gick till angrepp på gatan mot kvinnor som bar calico-klänningar och slet sönder dem.

Ingenting av detta fick dock kvinnor att sluta bära vackra kläder; smuggling och en svart marknad fyllde behovet:

"Although the Calico Act made it more difficult to obtain calicoes, the historical record reveals that women retrieved old folded calico gowns from their wardrobes and developed new sources for the contraband fabric, such as smuggled textiles, and that other fabrics, such as painted fustians and linen, served as substitutes for calico.The Act itself made an exception for fabric used in domestic furnishings prior to 1722, as long as it remained in household use. Bed-hangings, for instance, were not to be taken down and restyled as dresses; however, women defied the Act's restrictions by doing exactly that."

Men alla dessa pamfletter, som anklagade de engelska kvinnorna för att undergräva den engelska ekonomin med sina nya, irrationella och ansvarslösa konsumtionsvanor, tillerkände dem trots allt, genom denna retorik, en enorm makt.

Med dessa kvinnor stod och föll den engelska ullindustrin och därmed de manliga ullarbetarnas arbetstillfällen. Pro-ull-lobbyn var dock bara intresserad av att brännmärka dem som omoraliska, smaklösa och slampaktiga.

Ja, det är Nätet jag pratar om - egentligen