Sentimentalitet

Norra Frankrike, mon amour. Ett platt landskap, tunga skyar, katedraler, enkelhet, en historia fylld av fattigdom.

Pierre Bachelets oerhört sentimentala lovsång till Le Nord får mig alltid att gråta. Ohygglig smärta! Texten är så ofattbart sorglig, trots att ingen sorg finns i orden.
Gammalt franskt tv-klipp

Au nord, c'étaient les corons
La terre c'était le charbon
Le ciel c'était l'horizon
Les hommes des mineurs de fond

I norr fanns gruvstäderna
Jorden var kol
himlen var horisonten
männen kolgruvearbetare

Nos fenêtres donnaient sur des f'nêtres semblables
Et la pluie mouillait mon cartable
Et mon père en rentrant avait les yeux si bleus
Que je croyais voir le ciel bleu
J'apprenais mes leçons, la joue contre son bras
Je crois qu'il était fier de moi
Il était généreux comme ceux du pays
Et je lui dois ce que je suis

Vårt fönster vätte mot liknande fönster
regnet blötte min skolväska
Min far kom hem, hans ögon var så blå
jag trodde mig se en blå himmel
jag lärde mig läxorna med kinden mot hans arm
jag tror han var stolt över mig
han var generös, som folket därifrån
Tack vare honom är jag den jag är

Au nord...