Nästa franska parlamentariska slag om internetreglering kommer att stå i Nationalförsamlingen på onsdag, den 7 oktober. Då debatteras föreslagna åtgärder för att via internetleverantörerna blockera illegala spelsajter; franska och utländska.
UMPs Lionel Tardy - en fransk motsvarighet till Karl Sigfrid - varnar för en "politisk legitimering" av åtgärder som blockerar eller filtrerar Nätet, eftersom de riskerar att spridas till andra områden, i enlighet med välkända mekanismer. Inte minst kommer det bana väg för hårt kritiserade LOPPSI (eng.), lagen för inrikes säkerhet, som tillfälligtvis skjutits på framtiden, men som väntas anlända till parlamentet under första delen av 2010.
En myndighet kommer att inrättas: ARJEL, Autorité de régulation des jeux en ligne "Myndigheten för reglering av on-linespel" och förslås ges befogenheten att beordra internetleverantörer att stänga ner vissa sajter på en "svart lista", utfärdad av myndigheten.
Kritiker skjuter in sig på det faktum att Författningsdomstolen förkastade den första versionen av Hadopi-lagen just på grund av att man anförtrodde en administrativ myndighet och inte en juridisk instans repressiva befogenheter. Nu gör lagförslagets utredare Jean-François Lamour samma misstag igen, och den här gången även mot regeringens vilja.
Ekonomiministern har konstaterat: "Le Gouvernement n’est pas favorable à cet amendement pour des raisons de sécurité juridique : il est plus sûr de passer par le juge." "Regeringen är inte positivt inställd till denna motion ur rättssäkerhetssynpunkt: det är säkrare att gå via en domare."
Lagens utredare väljer dock att fullständigt distansera sig från Hadopi, eftersom det nu inte handlar om att "internetleverantörerna, på ARJELs order, skall stänga av internetuppkopplingen för spelare; utan endast tillgången till illegala sajter i enlighet med fransk lag. Den av konstitutionen skyddade rätten till kommunikation och yttrandefrihet, vilken Författningsdomstolen nyligen påminde om, är alltså inte ifrågasatt."
Det kan vara glädjande att konstatera att man använder Italien som föregångsland i detta fall - och inte Sverige.
lördag 3 oktober 2009
fredag 2 oktober 2009
Kritik mot Zelnik-kommissionen
Creation, Public, Internet är ett initiativ som förenar organisationerna
ISOC (Internet Society France), våra vänner La Quadrature du Net, konsumentorganisationen UFC-Que choisir och SAMUP (Syndicat des artistes interprètes et enseignants de la musique et de la danse de Paris Ile de France - en fackförening för musiker och musik- och danslärare i parisregionen) i gemensam reflektion kring skapandet och Internet. (Le Monde)
Creation, Public, Internet är mycket kritisk till Zelnik-kommissionens arbete med "Hadopi 3" - bland annat för att den arbetar slutet och rådfrågar organisationer utan att redovisa vilka och på vilka grunder. De gör inte heller frågeformuläret offentligt (vilket dock Creation, Public, Internet gör; pdf.).
Givetvis är det även ett problem att kommissionen endast består av representanter för underhållningsindustrin, som dels förespråkar en bevarad eller utökad upphovsrätt och dels delar kulturministerns världsbild och åsikter.
Dock skall den kommande rapporten redigeras av Nicolas Colin, en finansinspektör som även är expert på telekommunikation. På så sätt, enligt Numerama, kan möjligen telekom-branschen finna sig indirekt representerad. Återstår internauts och konsumentorganisationer.
Det anses dock troligast att kommissionen, före den 15 november, kommer att föreslå beskattning av internetleverantörer, sökmotorer och reklam.
ISOC (Internet Society France), våra vänner La Quadrature du Net, konsumentorganisationen UFC-Que choisir och SAMUP (Syndicat des artistes interprètes et enseignants de la musique et de la danse de Paris Ile de France - en fackförening för musiker och musik- och danslärare i parisregionen) i gemensam reflektion kring skapandet och Internet. (Le Monde)
Creation, Public, Internet är mycket kritisk till Zelnik-kommissionens arbete med "Hadopi 3" - bland annat för att den arbetar slutet och rådfrågar organisationer utan att redovisa vilka och på vilka grunder. De gör inte heller frågeformuläret offentligt (vilket dock Creation, Public, Internet gör; pdf.).
Givetvis är det även ett problem att kommissionen endast består av representanter för underhållningsindustrin, som dels förespråkar en bevarad eller utökad upphovsrätt och dels delar kulturministerns världsbild och åsikter.
Dock skall den kommande rapporten redigeras av Nicolas Colin, en finansinspektör som även är expert på telekommunikation. På så sätt, enligt Numerama, kan möjligen telekom-branschen finna sig indirekt representerad. Återstår internauts och konsumentorganisationer.
Det anses dock troligast att kommissionen, före den 15 november, kommer att föreslå beskattning av internetleverantörer, sökmotorer och reklam.
DC-3 - En historia av tystnad och lögner
Den 13 juni 1952 sköt sovjetiskt jaktflyg ner ett svensk spaningsflygplan, en DC-3, över internationellt vatten. Omständigheterna var länge en militär och politisk hemlighet. Men sanningen var den, att den svenska DC-3an utförde signalspaningsuppdrag för USAs räkning - om än inte på deras uppdrag.
Ombord på flygplanet fanns åtta besättningsmedlemmar; två piloter, en mekaniker och fem anställda på Försvarets radioanstalt (FRA).
En av de försvunna piloterna hette Alvar Älmeberg, och hans son Roger - vid händelsen tre och ett halvt år gammal - har tillbringat en livstid med att försöka reda ut vad som hände hans far. Planet återfanns först 50 år senare och bärgades 2003.
Journalisten Roger Älmeberg berättar i sin senaste bok Hemliga förbindelser om offentliga lögner och svårgenomtränglig tystnad.
"- Politiker, militärer och myndigheter hemlighöll sanningen om att pappa varit pilot på ett plan som spionerade på Sovjetunionen för västs räkning. Om det kommit ut hade Sverige hamnat i ett besvärligt läge." DN (19/01-06)
Alla inblandade, alla som visste något, valde att tiga. När uppgifter fördes fram, som tydde på ett omfattande och långtgående samarbete med USA och andra västmakter, förnekades de eftertryckligt av svenska politiker och militärer.
"- Tystnaden bland militärer, politiker eller ämbetsmän är anmärkningsvärd. Men än värre är att inte ens i efterhand kunna erkänna att folket faktiskt fördes bakom ljuset, modet saknades till eftertanke och reflektion."
"- Ansvariga ljög om uppdraget och inte minst om samarbetet med USA och Storbritannien. Jag vet inte vad som är värst, att komma med lögner eller att förbli tyst?"
Älmeberg gör också en mycket viktig iaktagelse:
"- Den offentliga lögnen var inte bara uttryck för en propaganda, som i diktaturer. De styrda och de styrande omfattades av samma lögn. Hela svenska folket var en del av samma tystnad. Ingen ville 'veta' att vi var så nära kopplade med väst."
Och här tycks ha skett ett tydligt trendbrott: De offentliga lögnerna kring allt som rör FRA verkar vara intakta, men det folkliga samförståndet är i stor utsträckning försvunnet. Världens hotbilder är annorlunda, men det är inte hela förklaringen.
Har politikerna helt enkelt gått för långt den här gången? Har de varit för arroganta? Har lögnerna förolämpat människors intelligens en liten aning för mycket? Eller är övertygelsen att politiker vet bäst och endast vill väl helt enkelt omöjlig att upprätthålla i ett informationssamhälle?
Ombord på flygplanet fanns åtta besättningsmedlemmar; två piloter, en mekaniker och fem anställda på Försvarets radioanstalt (FRA).
En av de försvunna piloterna hette Alvar Älmeberg, och hans son Roger - vid händelsen tre och ett halvt år gammal - har tillbringat en livstid med att försöka reda ut vad som hände hans far. Planet återfanns först 50 år senare och bärgades 2003.
Journalisten Roger Älmeberg berättar i sin senaste bok Hemliga förbindelser om offentliga lögner och svårgenomtränglig tystnad.
"- Politiker, militärer och myndigheter hemlighöll sanningen om att pappa varit pilot på ett plan som spionerade på Sovjetunionen för västs räkning. Om det kommit ut hade Sverige hamnat i ett besvärligt läge." DN (19/01-06)
Alla inblandade, alla som visste något, valde att tiga. När uppgifter fördes fram, som tydde på ett omfattande och långtgående samarbete med USA och andra västmakter, förnekades de eftertryckligt av svenska politiker och militärer.
"- Tystnaden bland militärer, politiker eller ämbetsmän är anmärkningsvärd. Men än värre är att inte ens i efterhand kunna erkänna att folket faktiskt fördes bakom ljuset, modet saknades till eftertanke och reflektion."
"- Ansvariga ljög om uppdraget och inte minst om samarbetet med USA och Storbritannien. Jag vet inte vad som är värst, att komma med lögner eller att förbli tyst?"
Älmeberg gör också en mycket viktig iaktagelse:
"- Den offentliga lögnen var inte bara uttryck för en propaganda, som i diktaturer. De styrda och de styrande omfattades av samma lögn. Hela svenska folket var en del av samma tystnad. Ingen ville 'veta' att vi var så nära kopplade med väst."
Och här tycks ha skett ett tydligt trendbrott: De offentliga lögnerna kring allt som rör FRA verkar vara intakta, men det folkliga samförståndet är i stor utsträckning försvunnet. Världens hotbilder är annorlunda, men det är inte hela förklaringen.
Har politikerna helt enkelt gått för långt den här gången? Har de varit för arroganta? Har lögnerna förolämpat människors intelligens en liten aning för mycket? Eller är övertygelsen att politiker vet bäst och endast vill väl helt enkelt omöjlig att upprätthålla i ett informationssamhälle?
- epilog
Med detta sagt; jag älskar Roman Polanski's filmer. Jag anser att Roman Polanski är en fullständigt genial filmskapare.
Följande klipp visar de första tio minuterna av den bästa film som någonsin gjorts...
Följande klipp visar de första tio minuterna av den bästa film som någonsin gjorts...
Hycklarna III
Journalisten och författaren Katarina Wennstam, konstaterar följande apropå fallet Roman Polanski:
- Brottet vägs mot den konstnärliga gärningen. Ställt mot filmer som ”Rosemary’s baby” och ”The pianist” kan ett 30 år gammalt sexbrott väga väldigt lätt.
I själva verket har "kulturpersonligheter" både i Sverige och utomlands i mycket hög grad visat att deras stöd för demokratiska grundpelare är avhängigt deras egen - om än inbillade - ekonomiska vinning. De stödjer öppet åtgärder som är fullständigt oförenliga med grundläggande medborgerliga rättigheter och hävdvunna juridiska principer - som exempelvis oskuldspresumtionen - för en handfull dollar eller några silverpenningar.
Det handlar alltså om personer vars moraliska kompass svänger med omständigheterna. Därför är det inte konstigt att samma personer som vill go medieval on "fildelare" omedelbart och upprört kräver att en konstnär skall slippa straffansvar för ett pedofilbrott, därför att han är konstnär.
Således kan den franske kulturministern Mitterrand fördöma gripandet av Polanski och dessutom säga: "C'est la place d'un ministre de la Culture de défendre les artistes en France. Un point, c'est tout." "Det åligger en kulturminister att försvara artister i Frankrike. Så är det bara."
Mitterrand erkänner visserligen allvaret i det brott filregissören anklagas för men fortsätter: "... je pense que Roman Polanski a le droit, ainsi que sa famille, ainsi que l'indique également son statut de ressortissant français et le fait que c'est un immense créateur artistique, à la solidarité et à la compassion du ministre de la Culture et de la Communication français."
"...liksom även på grund av hans status som fransk medborgare och det faktum att han är en oerhört stor konstnärlig skapare, anser jag att Roman Polanski, samt hans familj, har rätt till solidaritet och medlidande från den franske kultur- och kommunikationsministern."
Offret för brottet har tack vare sin låga ålder lyckats undvika den vanliga nedsmutsningen - om man bortser från den framstående regissören Krzysztof Zanussi (Wikipedia, eng.) och hans uttalande i polsk tv, där han kallade det inträffade för ett utnyttjande av "tjänster" tillhandahållna av en "minderårig prostituerad".
- Brottet vägs mot den konstnärliga gärningen. Ställt mot filmer som ”Rosemary’s baby” och ”The pianist” kan ett 30 år gammalt sexbrott väga väldigt lätt.
- Det är fascinerande att samma kulturpersonligheter som i andra fall värnar om demokratiska grundpelare, som till exempel att vi alla är lika inför lagen, i sådana här fall ställer sig på gärningsmannens sida och inte på offrets eller rättvisan.
För den som följt debatten kring Hadopi- och Ipredlagen i Sverige och Frankrike står det dock klart att Katarina Wennstam i det sistnämnda har fullständigt fel.I själva verket har "kulturpersonligheter" både i Sverige och utomlands i mycket hög grad visat att deras stöd för demokratiska grundpelare är avhängigt deras egen - om än inbillade - ekonomiska vinning. De stödjer öppet åtgärder som är fullständigt oförenliga med grundläggande medborgerliga rättigheter och hävdvunna juridiska principer - som exempelvis oskuldspresumtionen - för en handfull dollar eller några silverpenningar.
Det handlar alltså om personer vars moraliska kompass svänger med omständigheterna. Därför är det inte konstigt att samma personer som vill go medieval on "fildelare" omedelbart och upprört kräver att en konstnär skall slippa straffansvar för ett pedofilbrott, därför att han är konstnär.
Således kan den franske kulturministern Mitterrand fördöma gripandet av Polanski och dessutom säga: "C'est la place d'un ministre de la Culture de défendre les artistes en France. Un point, c'est tout." "Det åligger en kulturminister att försvara artister i Frankrike. Så är det bara."
Mitterrand erkänner visserligen allvaret i det brott filregissören anklagas för men fortsätter: "... je pense que Roman Polanski a le droit, ainsi que sa famille, ainsi que l'indique également son statut de ressortissant français et le fait que c'est un immense créateur artistique, à la solidarité et à la compassion du ministre de la Culture et de la Communication français."
"...liksom även på grund av hans status som fransk medborgare och det faktum att han är en oerhört stor konstnärlig skapare, anser jag att Roman Polanski, samt hans familj, har rätt till solidaritet och medlidande från den franske kultur- och kommunikationsministern."
Offret för brottet har tack vare sin låga ålder lyckats undvika den vanliga nedsmutsningen - om man bortser från den framstående regissören Krzysztof Zanussi (Wikipedia, eng.) och hans uttalande i polsk tv, där han kallade det inträffade för ett utnyttjande av "tjänster" tillhandahållna av en "minderårig prostituerad".
torsdag 1 oktober 2009
Hycklarna II
Maître Eolas, juridisk bloggare, konstaterar under en intervju i Le Monde:
"Man angriper en av de egna, artisterna försvarar honom: Det är korporativism.
Däremot, under debatten om Hadopi, krävde vissa artister en oerhörd stränghet mot fildelare, oavsett om detta innebar ett förakt för fundamentala rättigheter. Detta gör klyftan definitiv mellan artister och den allmänna opinionen. Jag är också irriterad över att de som protesterar mot gripandet gör det med dåliga argument; de har fel juridiskt och moraliskt. När regissören Costa-Gavras till exempel påstår att offret "var 13 år, men såg ut som 25" så gör han Polanski en otjänst."
Maître Eolas säger sig endast kunna dra slutsatsen att kulturminister Mitterrand anser att artister bör står över lagen på grund av de tjänster de gör samhället. Han fortsätter på sin blogg:
"Jag hoppade till då jag hörde kulturministern tala om 'Amerika som skrämmer' (...) Där är det otänkbart att behandla någon annorlunda för att denne tillhör en aristokrati, om än konstnärlig. För tio år sedan var Amerika nära att avsätta presidenten för att han ljugit under ed inför en jury. Även om det permanent skulle försvaga ämbetet.
En rättvisa som inte spar de mäktiga eller de som har mäktiga vänner? Man förstår att en minister i republiken Frankrike, som nogsamt gjort sin president och sina ministrar oåtkomliga för rättvisan, finner detta Amerika skrämmande."
Det är intressant att man tidigare under Hadopi-debatten, strax efter presidentens förödmjukande nederlag i Nationalförsamlingen den 9 april, ville återintroducera lagförslaget snabbast möjligt - även om det innebar att stryka behandlingen av ett lagförslag rörande stödinsatser för incestoffer.
"Man angriper en av de egna, artisterna försvarar honom: Det är korporativism.
Däremot, under debatten om Hadopi, krävde vissa artister en oerhörd stränghet mot fildelare, oavsett om detta innebar ett förakt för fundamentala rättigheter. Detta gör klyftan definitiv mellan artister och den allmänna opinionen. Jag är också irriterad över att de som protesterar mot gripandet gör det med dåliga argument; de har fel juridiskt och moraliskt. När regissören Costa-Gavras till exempel påstår att offret "var 13 år, men såg ut som 25" så gör han Polanski en otjänst."
Maître Eolas säger sig endast kunna dra slutsatsen att kulturminister Mitterrand anser att artister bör står över lagen på grund av de tjänster de gör samhället. Han fortsätter på sin blogg:
"Jag hoppade till då jag hörde kulturministern tala om 'Amerika som skrämmer' (...) Där är det otänkbart att behandla någon annorlunda för att denne tillhör en aristokrati, om än konstnärlig. För tio år sedan var Amerika nära att avsätta presidenten för att han ljugit under ed inför en jury. Även om det permanent skulle försvaga ämbetet.
En rättvisa som inte spar de mäktiga eller de som har mäktiga vänner? Man förstår att en minister i republiken Frankrike, som nogsamt gjort sin president och sina ministrar oåtkomliga för rättvisan, finner detta Amerika skrämmande."
Det är intressant att man tidigare under Hadopi-debatten, strax efter presidentens förödmjukande nederlag i Nationalförsamlingen den 9 april, ville återintroducera lagförslaget snabbast möjligt - även om det innebar att stryka behandlingen av ett lagförslag rörande stödinsatser för incestoffer.
Hycklarna I
Affären Roman Polanski avslöjar en djup klyfta mellan den franska och den amerikanska politiska klassens rättsuppfattning - och en avgrund mellan den franska kultureliten och den franska opinionen.
Den franska kultureliten är upprörd och skandaliserad. Stödet för Polanski var ögonblickligt, otvetydigt, känsloladdat. Man gick genast ut med vädjanden och internationella petitioner: SACD, en intresseorganisation för den franska filmbranschen - som lobbat mycket hårt för Hadopi-lagen - ber om underskrifter (fra/eng) på ett upprop som om och om igen påtalar vem Polanski är. Den franske filosofen Bernard-Henry Lévy gör samma sak.
Kulturminister Frédéric Mitterrand uttryckte omedelbart bestörtning och avsky över gripandet, likaså utrikesminister Bernard Kouchner. Mitterrand talade om ett älskat Amerika och ett "Amerika som skrämmer" - det som "nu visat sitt ansikte". Detta snabba ställningstagande för Polanski väckte dock inte odelad glädje inom den franska högern:
"Anklagelser om våldtäkt på ett 13-årigt barn är ingen småsak, oavsett vem som misstänks för att ha gjort det", utbrast UMPs ledamot Marc Laffineur vid ett gruppmöte i Nationalförsamlingen: "Det är inte onormalt att rättvisan kräver svar, och fransmännen kommer inte att förstå att man kan slippa undan rättvisan, oavsett om man är artist, liten eller stor." Partikamraterna applåderade.
"Affären Polanski avslöjar en ny fraktur mellan opinionen och eliterna", konstaterar Le Figaro och hänvisar till "alla" nätundersökningar som gjorts sedan i söndags och som visar att stödet är överväldigande stort för ett utlämnande av filmregissören till USA. Le Figaros egen enkät visade att 70,7% av 29 500 röstande internauts var positiva till gripandet - och, betonar tidningen, "internauts är inte direkt kända för att vara stockkonservativa".
Hur kan man då förstå den franska kulturelitens upprörda ställningstagande? Ted Stanger, amerikansk författare som skrivit flitigt om fransk-amerikanska kulturskillnader, drar alla fransmän över en kam i TIME:
"The French view Polanski as an artist and celebrity and feel he deserves a different kind of treatment than ordinary people, which just isn't an option in the U.S. (...) To the French mind, this has made Polanski a combination of Oscar Wilde and Alfred Dreyfus — the victim of systematic persecution. To the American mind, he's proof that no one is above the law."
Maîre Eolas, advokat och inflytelserik juridisk bloggare gör en intressant iaktagelse: Det är samma folk som drivit igenom Hadopi-lagen som nu kräver att Polanski skall släppas fri. Han skriver på twitter:
"Illegal fildelning, det är illa, men att våldta en 13-årig flicka som man har drogat, det är inte så märkvärdigt? Ok, jag antecknar."
Den franska kultureliten är upprörd och skandaliserad. Stödet för Polanski var ögonblickligt, otvetydigt, känsloladdat. Man gick genast ut med vädjanden och internationella petitioner: SACD, en intresseorganisation för den franska filmbranschen - som lobbat mycket hårt för Hadopi-lagen - ber om underskrifter (fra/eng) på ett upprop som om och om igen påtalar vem Polanski är. Den franske filosofen Bernard-Henry Lévy gör samma sak.
Kulturminister Frédéric Mitterrand uttryckte omedelbart bestörtning och avsky över gripandet, likaså utrikesminister Bernard Kouchner. Mitterrand talade om ett älskat Amerika och ett "Amerika som skrämmer" - det som "nu visat sitt ansikte". Detta snabba ställningstagande för Polanski väckte dock inte odelad glädje inom den franska högern:
"Anklagelser om våldtäkt på ett 13-årigt barn är ingen småsak, oavsett vem som misstänks för att ha gjort det", utbrast UMPs ledamot Marc Laffineur vid ett gruppmöte i Nationalförsamlingen: "Det är inte onormalt att rättvisan kräver svar, och fransmännen kommer inte att förstå att man kan slippa undan rättvisan, oavsett om man är artist, liten eller stor." Partikamraterna applåderade.
"Affären Polanski avslöjar en ny fraktur mellan opinionen och eliterna", konstaterar Le Figaro och hänvisar till "alla" nätundersökningar som gjorts sedan i söndags och som visar att stödet är överväldigande stort för ett utlämnande av filmregissören till USA. Le Figaros egen enkät visade att 70,7% av 29 500 röstande internauts var positiva till gripandet - och, betonar tidningen, "internauts är inte direkt kända för att vara stockkonservativa".
Hur kan man då förstå den franska kulturelitens upprörda ställningstagande? Ted Stanger, amerikansk författare som skrivit flitigt om fransk-amerikanska kulturskillnader, drar alla fransmän över en kam i TIME:
"The French view Polanski as an artist and celebrity and feel he deserves a different kind of treatment than ordinary people, which just isn't an option in the U.S. (...) To the French mind, this has made Polanski a combination of Oscar Wilde and Alfred Dreyfus — the victim of systematic persecution. To the American mind, he's proof that no one is above the law."
Maîre Eolas, advokat och inflytelserik juridisk bloggare gör en intressant iaktagelse: Det är samma folk som drivit igenom Hadopi-lagen som nu kräver att Polanski skall släppas fri. Han skriver på twitter:
"Illegal fildelning, det är illa, men att våldta en 13-årig flicka som man har drogat, det är inte så märkvärdigt? Ok, jag antecknar."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
