Den öppna källargluggen

Den franska delen av Internet tycks stå under ständig attack från den franska regeringen. Dessvärre har den första, mycket ambitiösa men överkomplicerade krigsmaskinen hadopi hittills endast kunnat uppvisa en total och löjeväckande ineffektivitet.

Den andra storslagna offensiven in på digitalt territorium utgörs av Loppsi 2 - en samling inrikeslagar bland vilka även förekommer långt framskridna och mycket kontroversiella planer på internetkontroll. Lagen fortsätter behandlas i parlamentet och står återigen på Nationalförsamlingens dagordning den 7 september.

Under tiden har icke godkända on-linespel förbjudits i Frankrike, efter viss debatt, men ändå i skymundan. Nu har myndigheten ARJEL, Autorité de régulation des jeux en ligne "Myndigheten för reglering av on-linespel" fått en domstol i Paris att beordra de största internetleverantörerna att omedelbart göra en illegal spelsajt oåtkomlig för franska internauts. "Katastrofalt", twittrar Jérémie Zimmermann, talesman för La Quadrature du Net.

Enligt domslutet ska internetleverantörerna göra sajten oåtkomlig "par blocage du nom de domaine, de l’adresse IP connue, de l’URL, ou par analyse du contenu des messages" dvs. "via blockering av domännamn, känd IP-adress [för server], URL eller genom analys av innehållet" - annars väntar 10 000 euro per dag i böter. "Detta beslut öppnar vägen för utvecklingen av en veritabel infrastruktur för internetcensur", befarar Zimmermann; en oro han delar med Le Nouvel Observateur som också ställer sig frågan om detta är början på en utbredd censur av Internet.
Tidskriftens journalist och bloggare Boris Manenti är övertygad om att så är fallet och konstaterar: "La censure de l'Internet commence" - Nu börjar det.

Fågelskrämman II

Historikern Patrick Weil är forskare vid Centre National de la Récherche Scientifique (CNRS) och har immigration som specialitet. Han är författare till boken "Qu'est-ce qu'un Français? Histoire de la nationalité française depuis la Révolution" (Vad är en fransman? Historien om den franska nationaliteten sedan Revolutionen).

I en intervju med Le Figaro berättar Weil att återkallandet av ett fransk medborgarskap alltid använts för att bestraffa exceptionella brott som förräderi mot nationen. Det är en åtgärd som främst aktualiserats och tagits i bruk vid krigstillstånd.

Ursprungligen instiftades straffet 1848 för att avskräcka från vad man just definierat som ett brott mot mänskligheten (lèse humanité): upprätthållandet av slaveriet, efter att det definitivt avskaffats samma år.

En enda regering har satt åtgärden i system: den nazivänliga Vichyregimen, ledd av marskalk Pétain. Mellan 1940 och 1944 berövades 15 000 personer sin franska nationalitet, i första hand ca 7000 judar. I resten av fallen uppgavs bland annat brottslighet som skäl.
Motivering i fallet Marc Chagall: "Israélite russe. Sans intérêt national" "Rysk israelit. Utan intresse för nationen". Motivering i fallet Joseph Ginsburg - far till en fransk ikon; skådespelaren, musikern och låtskrivaren Serge Gainsbourg - och hela hans familj, kort och gott: "Juifs", "Judar".

Under hela ockupationen arbetade flitiga tjänstemän på "Commission de Révision des Naturalisations", "Kommissionen för förnyad granskning av naturaliseringar" för att uppspåra de "som inte längre gör sig förtjänta av att tillhöra de våra". För Raphaël Alibert, Vichyregimens första justitieminister, betydde det judar. Hans slogan var: "Etre français, cela se mérite." "Att vara fransman, det är något man förtjänar."
Så sent som 22 juni 1944 efterlystes Joseph Ginsburg, "till yrket pianist", av Vichyregimens nitiska byråkrater. Då hade de Allierade redan landstigit i Normandie.

Efter 1945 behöll man möjligheten att med brottslighet som grund återkalla ett medborgarskap, men endast för brott som kunde ge mer än fem års fängelse. 1996 lades "terrorism" till skälen. 1998 avskaffades brott som anledning till återkallat medborgarskap och barn födda på fransk mark gavs automatisk rätt till det (loi Guigou).

Det är alltså lagstiftningen innan 1998 som immigrationsminister Eric Besson hänvisar till, då han betonar det okontroversiella i att beröva invandrade fransmän deras medborgarskap och förhindra att det erhålls automatiskt. President Sarkozy och hans närmaste ministrar Besson och Hortefeux går nu ut hårt och vill utvidga möjligheterna till en mängd olika brott - och en mängd olika icke-republikanska värderingar, särskilt om de är specifikt muslimska.

"Etre Français, ça se mérite. La nationalité française, ça se mérite. Tous les droits et les devoirs qui vont avec, ça se respecte"

"Att vara fransman, det är något man förtjänar. Den franska nationaliteten är något som ska förtjänas. Alla rättigheter och skyldigheter som följer med det, det skall respekteras", betonar Xavier Bertrand, generalsekreteraren för Sarkozys parti UMP.

Fågelskrämman I

"- Låt oss inte konstruera en fågelskrämma i onödan", vädjar Frankrikes immigrationsminister Eric Besson i ett samtal med Le Figaro. Detta apropå lagförslaget om indraget medborgarskap för invandrade fransmän som kommit på kant med det franska samhället - på sätt som ännu återstår att definiera.

Besson tycks vilja lugna opinionen. Han talar om Sarkozys åtgärder mot brottslighet och samhällets brist på trygghet - presidentens paradgrenar - som om de inte på något vis vore exceptionella, framförda i aggressiva tal eller presenterade som led i ett statligt krig mot Republikens fiender.
Men egentligen är Besson bara artig; han behöver inte försvara högerpartiets politik. På det här området är fransmännen, från vänster till höger, med sin president på ett sätt som kan betecknas som "spektakulärt".

Häromdagen kunde Le Figaro publicera en opinionsundersökning som gav ett överväldigande stöd för presidentens kraftåtgärder. Exempel: Att tvinga återfallsförbrytare att bära elektronisk fotboja "flera år efter avtjänat straff" uppskattas av 89 procent av de tillfrågade. Att beröva utrikesfödda sitt franska medborgarskap om de "praktiserar polygami eller uppmanar till kvinnlig omskärelse" gillas av 80 procent - 70 procent tycker det räcker med att hota en polis eller gendarme till livet. Ett "standardstraff om 30 år" för polismord får ett 80-procentigt bifall. Nästan lika många, 79 procent, tycker det är bra att man river romers provisoriska bostäder. Man vet också att uppskatta de 60 000 övervakningskameror Sarkozy låtit sätta upp, och över hälften ser gärna att föräldrar till minderåriga lagbrytare döms till två års fängelse.

Ändå, i detta samhällsklimat, vill Besson betona det normala i att beröva en viss grupp medborgare ett förvärvat medborgarskap: "Il n'y a là rien de choquant sur le plan des principes républicains et nous devrions sans problème trouver une formulation qui respecte la Constitution puisque c'était la loi jusqu'en 1998!"

"Det finns ingenting i detta som skulle svära mot de republikanska principerna och vi borde utan problem finna en formulering som är förenlig med Författningen, för så här såg lagen ut innan 1998!"

Detta är visserligen sant, men det är ändå inte så okomplicerat som ministern vill göra gällande.

Nicolas Krigaren

Nicolas Sarkozys tal överflödar av krigsmetaforer. Sedan åtta år, konstaterar Le Monde, har presidenten, i sina olika roller, förklarat krig mot än det ena, än det andra. "Hänsynslöst" krig. Krig "utan nåd" - mot småbrottslighet, osäkerhet, droghandel, fortkörning, finansspekulationer, kriminella gäng och avhopp från skolan. Givetvis föranledde upploppen i Grenoble (SvD 17/7-10) nya löften om statliga krigshandlingar mot de som inte respekterar Republiken, dess värderingar och dess företrädare.

Den 30 juli, på plats i Grenoble, förklarade presidenten att "den franska nationaliteten är något man förtjänar och måste kunna visa sig värdig."
Och med detta öppnar Sarkozy för möjligheten att beröva immigranter deras franska medborgarskap på betydligt fler grunder än redan existerande "spioneri" och "terrorism". I slutet av september kommer Nationalförsamlingen i själva verket rösta om ett lagförslag enligt vilket det skulle räcka med ett uppvisande av "anti-republikanska värderingar" för indraget medborgarskap. Exempel på sådana värderingar skulle, enligt immigrationsminister Eric Besson, vara "des étrangers qui imposaient le voile intégral à leur femme, des étrangers qui refusaient de serrer la main de femmes fonctionnaires, des étrangers qui refusaient le principe de la laïcité..."

"utlänningar som tvingar sina fruar att bära burka, utlänningar som vägrar skaka hand med en kvinnlig statsanställd, utlänningar som motsätter sig principen om konfessionslöshet...".

Det skall dessutom bli betydligt lättare att förvägra barn till invandrare franskt medborgarskap även om dessa är födda på fransk mark.

The New York Times kritiserar presidenten hårt i sin ledare (5/8-10):
"Now, with his political fortunes at a new low and the National Front resurgent under younger leadership, [Sarkozy] has gone further, worrying traditional conservatives who still believe in the rights of man and the equality of all French citizens. They are right to be concerned, and he is recklessly wrong to ignore their cautionary advice."

Om förbudet mot flaggskändning

Sedan igår är det förbjudet att under några omständigheter profanera den franska flaggan vid vite på upp till 1 500 euro och det dubbla vid upprepad förseelse. En lagstiftning direkt föranledd av denna bild, som belönades av juryn i en fototävling organiserad av Fnac - Frankrikes största multimediakedja - i kategorin "politiskt inkorrekt".

Vinnaren i kategorin var för övrigt en bild på en rökande höggravid kvinna, men det var inte den bilden utan bilden på flaggskändningen som publicerades i lokaltidningen dagen därpå (19 mars) - och som omedelbart utlöste våldsamma protester från konservativa politiker. Ledamoten av Nationalförsamlingen Eric Ciotti (UMP), som igår kunde glädjas över den nya lagstiftningen på sin blogg, skrev upprörd och chockerad till justitieminister Michèle Alliot-Marie och krävde ett ingripande. Bland annat ville han se fotografen bestraffad, och om möjligt även de som publicerat bilden, gratistidningen Metro i Nice. (eng)

Justitieministern konstaterade snart att existerande lagstiftning endast tillät sanktioner mot flaggskändning vid offentliga, organiserade evenemang (som fotbollsmatcher) och påbörjade arbetet med att utöka lagstiftningen till att omfatta övriga tillfällen.

Enligt den lag som stadfästes igår, genom att publiceras i Le Journal Officiel, är all flaggskändning som på något sätt offentliggörs en brottslig handling, och skall bestraffas enligt samma skala som exempelvis en ringa misshandel "där offret inte blir sjukskrivet".

"La liberté d'expression n'autorise pas les propos racistes, la liberté artistique n'autorise pas la dégradation des biens d'autrui, eh bien, la liberté artistique n'autorise pas non plus l'outrage au drapeau", "Yttrandefriheten tillåter inte rasistiska uttryck, den konstnärliga friheten tillåter inte förstörande av andras egendom, och alltså; den konstnärliga friheten tillåter inte heller skändning av flaggan", sammanfattar justitieministerns talesman.

Vad som inte lyfts fram i pressen men väl på djupt konservativa sajter, är militärens påstått samlade vrede, uttryckt genom den fyrstjärniga generalen Antoine Lecerf, chef över Frankrikes styrkor till lands:
"Å ena sidan ser jag bilden av presidenten som bugar sig inför de franska soldater som fallit på ärans fält i Afganistan, återförda till Frankrike draperade i franska flaggan, å andra sidan ser jag en prisad bild som visar hur en fransman 'torkar sig' med samma flagga. Jag anser att denna bild är en förolämpning mot Frankrike, mot Republikens president, chefen över armén, och mot minnet av våra soldater och vad de offrat. (...) Jag vågar dock hoppas på en reaktion på våra institutioners allra högsta nivå (presidenten, ministrar, överbefälhavare) både på ett juridiskt plan och genom en formell deklaration till media. Om detta inte är fallet utesluter jag inte hypotesen om ett personligt ingripande."

Vad general Lecerf personligen tänkte göra åt saken framgår inte, men det är inte första gången militären rasar över upplevda förolämpningar mot nationalsymboler. Senaste skandalen av denna typ utlöstes av riksprovokatören Serge Gainsbourg på 70-talet.

Olämpliga anklagelser

Tumultartade debatter kring Affären Bettencourt har de senaste veckorna avlöst varandra i Nationalförsamlingen och ytterligare intensifierats efter att nyhetssajten Mediapart publicerat ett vittnemål i vilket arbetsmarknadsminister Woerth och president Sarkozy anklagas för att ha tagit emot stora summor pengar från Frankrikes rikaste kvinna, Liliane Bettencourt. Vid ett tillfälle lämnade socialisterna Nationalförsamlingen efter att gång på gång och förgäves ha begärt en förklaring till ministerns roll i historien.

Xavier Bertrand, generalsekreterare i UMP, skräder inte orden när den sarkozytrogna högern slår tillbaka. "Quand certains médias notamment un site qui utilise des méthodes fascistes à partir d'écoutes qui sont totalement illégales (...) mais dans quel monde on est, dans quel monde on est!" "När vissa medier, särskilt en sajt, använder sig av fascistiska metoder som grundar sig på fullständigt illegal avlyssning (...) vad är det för värld vi befinner oss i, vad är det för värld!", utropade Bertrand vid ett offentligt möte med partitrogna. Och fortsatte: "Ah parce que c'est plausible, on se permet de mettre en accusation un ministre de la République et le président de la République, ce n'est pas comme ça que fonctionne la démocratie française".
"Bara för att det är tänkbart så tillåter man sig att anklaga en av Republikens ministrar och Republikens president, det är inte så den franska demokratin fungerar." (sic!)

Muriel Marland-Militello, ledamot för UMP i Nationalförsamlingen, önskar nu "en översyn" av pressfriheten så att de avarter hon tycker sig sett i fallet Woerth inte upprepas. Detta avvisas dock fullständigt av kultur- och kommunikationsminister Frédéric Mitterrand.

Mediaparts chefredaktör Edwy Plenel försvarar idag inför domstol sin rätt att fritt sprida information och varnar för att Frankrike ska gå samma väg som Italien, som nyligen infört en "munkavle"-lag som förbjuder bland annat journalistisk publicering av avlyssnat material.

En lag som Berlusconi för övrigt nu tvingats dra tillbaka efter omfattande protester.

"Under yttrandefrihetens täckmantel"

Den stridbare, fruktade och mytomspunne politiske journalisten Edwy Plenel startade, efter en lång karriär inom fransk media, den helt nätbaserade nyhetsajten Mediapart i mars 2008.
Den blev snart en referens, en nyhetsförmedlare att räkna med, trots att den låser in sitt innehåll och tar betalt för det. Man visade sig kunna ro detta iland tack vare unikt journalistiskt material och höga krav på kvalitet, på samma sätt som legendariska Le Canard Enchainé - som i sin tur valt att inte förekomma på Nätet överhuvudtaget.

Mediapart är strikt politiskt oberoende och driver alltid linjen radikalt försvar för demokratin, vilket gjort sajten till centrum för en stark, opinionsbildande kritik av president Sarkozys personliga makt och flera av de projekt han lanserat.

Sarkozy är dock inte den förste president som hårdhänt granskats av Plenel: Under 80-talet var François Mitterrand mål för dennes politiska journalistik och Plenel, som uppfattades som ett hot, utsattes för illegal avlyssning beordrad av presidenten själv. Inför domstol rättfärdigades detta - förgäves - med att (den tidigare trotskisten) Plenel förmodligen arbetade för CIA. Sju personer i kretsen kring presidenten blev dömda för den olagliga verksamheten som resultat av affären. En affär som för övrigt avslöjades av Le Canard Enchainée, 10 mars 1993.

Idag kallas Edwy Plenel och Mediaparts journalister till domstolsförhandling. Liliane Bettencourt och hennes finansielle rådgivare Patrice de Maistre kräver att få tillbaka de bandinspelningar som utlöste Affären Bettencourt. Deras anspråk har redan avslagits en gång men överklagats, nu med motiveringen att: "...légitimité accordée à la diffusion d'enregistrement de propos enregistrés clandestinement, dont certains couverts par le secret professionnel, ouvre la voix à tous les excès au pretexte de la liberté d'expression"

"...den legitimitet som tillerkänns spridningen av inspelningen, vars innehåll spelats in i hemlighet och som till viss del rör sekretessbelagt material, öppnar vägen för allt möjligt missbruk under yttrandefrihetens täckmantel".

En Fransk Skandal - III

Det åligger Philippe Courroye, Republikens åklagare i Nanterre, att väcka åtal i de fall som rörs upp i kölvattnet av Affären Bettencourt. Men han är redan starkt ifrågasatt. För det första är hans ämbete underställt regeringen, och hans oberoende i ett mål som involverar regeringsmedlemmar kan ifrågasättas. Men han är dessutom, vilket är väl känt, en personlig vän till presidenten. Dock, värst av allt: Han omnämns själv på de komprometterande bandinspelningarna.

Till exempel diskuterar Liliane Bettencourt och hennes finansielle rådgivare Patrice de Maistre den 21 juli 2009 dotterns anmälan mot kändisfotografen François-Marie Banier, den man som hon anser utnyttjar moderns svaghet. Åklagare i fallet är Phillippe Courroye. De Maistre kan därför lugna Bettencourt: han har nämligen hört, från Sarkozys rådgivare, att Courroye efter några veckor ämnar ogilla åtalet. Vilket också sker, den 3 september.

Bland det första Courroye gör då inspelningarna blir kända är att väcka åtal mot Liliane Bettencourts personlige butler och låta anhålla honom för brottet "kränkning av privatlivet" - redan innan Bettencourt och Banier gör samma sak. Han utövar även starka påtryckningar mot nyhetssajten Mediapart, som hotas med 10 000 euro i böter för varje timme de låter materialet ligga ute på Nätet.

Vid domstolen i Nanterre pågår samtidigt ett öppet krig mellan åklagaren Courroye och domaren Isabelle Prevost-Desprez. De motarbetar varandra, är indragna i uppseendeväckande konflikter med varandra och den känsla som råder mellan dem beskrivs, i Le Monde, som "absolut hat". Och Courroye har Élyséepalatset på sin sida. Särskilt sedan Prevost-Desprez avslog en skadeståndsansökan framställd av presidenten i ett bedrägerimål där han var målsägare.
"Plötsligt betraktades jag som en fiende", skriver domaren i sin bok Une Juge a abattre (En domare att slakta, 2010) - en rasande uppgörelse med den politiska och ekonomiska elitens pågående försök att krossa den oberoende rättvisan.

Hadopi - all bark, no bite

Hadopi-lagstiftningen, den franske presidentens hårdhänta crackdown on fildelning, har inte resulterat i en enda sanktion, konstaterar The New York Times (18/7-10). Denna lag, som kostat så enormt mycket i investerad politisk prestige och energi, har inte ens resulterat i ett enda avsänt varningsmail. Det tycks som om eftertanke avlöst den ideologiska glöd som besjälade den sarkozytrogna högern när lagen skulle drivas igenom till varje pris. Även Jean-François Copé, talesman för UMP och Sarkozys energiske högra hand, uppger att hans idéer "utvecklats" sedan lagen instiftades. Han erkänner och inser dess svagheter.

UMPs ledamöter har svängt i frågan. I en rapport publicerad i maj, angående regeringspartiets syn på "regler och rättigheter i den digitala världen", har man redan övergivit tanken på massövervakning, böter och avstängning från Internet. Man skriver istället att "Le téléchargement illégal devrait devenir marginal non pas grâce à la législation restrictive, mais du fait des progrès technologiques et des évolutions des usages" "Illegal nedladdning bör marginaliseras inte genom repressiv lagstiftning, utan genom teknisk utveckling och förändrade användningsvanor".

Samtidigt ger tjänstemän på myndigheten Hadopi fortfarande uttryck för den forna övertygelsen. Man säger sig fortfarande vara på god väg att sätta ett imponerande maskineri i verket, det första i sitt slag, där folk arbetar heltid på att "få saker att hända". Generalsekreteraren Eric Walter låter meddela finanstidningen Les Échos att det inte kan bli aktuellt att utveckla bättre legala alternativ förrän man "fått stopp på plundringen".

Först lösa problemet med illegal nedladdning - sedan fundera på framtiden.

En Fransk Skandal - II

Enligt paret Bettencourts förre revisor, som kallas "Claire T" i pressen, ska Eric Woerth, som tidigare var kassör i Sarkozys högerparti UMP, personligen tagit emot 150 000 euro som stöd till presidentvalkampanjen 2007 - något som i sig är ett brott, eftersom donationer enligt lag inte får överstiga 7500 euro.

"Claire T" uppger att en av hennes uppgifter som anställd hos paret Bettencourt, var att ta ut kontanter som hon överlämnade till Patrice de Maistre: "En liten del var till för att betala läkare, frisörer, personal etc. Och en annan var avsedd för politiker".

Hon fortsätter: ""Nicolas Sarkozy recevait aussi son enveloppe, ça se passait dans l'un des petits salons situés au rez-de-chaussée, près de la salle à manger. Ça se passait généralement après le repas, tout le monde le savait dans la maison. […] Tout le monde savait dans la maison que Sarkozy aussi allait voir les Bettencourt pour récupérer de l'argent. […] Le jour où il venait, lui comme les autres d'ailleurs, on me demandait juste avant le repas d'apporter une enveloppe kraft demi-format, avec laquelle il repartait."

"Nicolas Sarkozy fick också sitt kuvert, i ett av de små rummen på nedervåningen nära matsalen. Det ägde vanligtvis rum efter maten och alla i huset visste om det. [...] Alla i huset visste att också Sarkozy gick till Bettencourts för att få pengar. [...] Den dag han anlände, vilket förresten var fallet med allihop, så bad man mig alldeles innan måltiden att ta med mig ett kraftigt A5-kuvert, som han sedan tog med sig därifrån."

Alla inblandade förnekar alla dessa uppgifter, upprört och rasande. "Claire T" tog efter några dagar delvis tillbaka direkta anklagelser mot Sarkozy, efter pressande polisförhör. Men en tidigare sekreterare och den maître d'hotel som spelade in de komprometterande samtalen har bekräftat att "donationer" till politiker, i kuvert med upp till 200 000 euro i kontanter, varit satt i system.

Nu är upp till fyra juridiska processer under uppsegling - inklusive den ursprungliga, som ställer Liliane Bettencourt och hennes dotter mot varandra - samtliga ledda av åklagaren i Nanterre Philippe Courroye, som står mycket nära Sarkozy och som anklagas för att vara en man som lyder order.

En Fransk Skandal - I

Inledning

Mellan 2009 och 2010 lät Liliane Bettencourts "maître d'hôtel" (hennes personlige butler) i huset i parisförorten Neuilly-sûr-Seine, på eget bevåg spela in hennes samtal med besökare, däribland rådgivaren och förvaltaren av hennes förmögenhet Patrice de Maistre och hennes förtrogne, den personliga favoriten François-Marie Banier. Denne maître d'hotel hade varit i Bettencourts tjänst i 20 år och sade sig vara förtvivlad över hur "människor utan skrupler" försökte dra nytta av henne. Han kände sig också hotad av Banier och ville skydda sig själv och sin ställning. Snart blev han förfärad över vad den gömda lilla bandspelaren fångade upp och överlämnade 21 inspelade timmar till dottern Françoise Bettencourt-Meyers som i sin tur gav materialet vidare till polisen.

Inspelningarna avslöjar en mängd besvärande omständigheter: Banier tycks mycket riktigt sko sig rikligt och de Maistre planerar för skatteflykt. Men plötsligt dyker också dåvarande budgetministern (nu arbetsmarknadsministern) Eric Woerth upp. Woerths hustru Florence var vid den här tiden anställd av det företag som förvaltade Bettencourts förmögenhet och det tycks framgå av konversationen att de Maistre har placerat henne där på Woerths inrådan. Man kan också dra slutsatsen att Bettencourt givit pengar till Woerth och till andra medlemmar av högerpartiet UMP.

Även den oberoende nyhetssajten Mediapart fick ta del av inspelningarna och publicerade valda utskrifter på Nätet. Detta fick Affären Bettencourt att våldsamt brisera. Men inte nog med det. Mediapart följde snart upp med något värre: en tidigare revisor hos paret Bettencourt som påstod att hon regelbundet tog ut stora kontantbelopp som lades i bruna kuvert och gavs till utvalda högerpolitiker. En av dem, Sarkozy, sades fått sådana kuvert regelbundet sedan den tiden då han var borgmästare i Neuilly-sûr-Seine.

En Fransk Skandal - inledning

Vill man skriva något om den skandal som skakar Frankrikes regering är det kanske dags att göra det nu, innan hydran växer sig så stor och månghövdad att den inte går att överblicka. Skandalen Bettencourt har sedan flera veckor parkerat sig på tidningarnas förstasidor - och det är, enligt en webbenkät nyligen, inte nog för fransmännen. Över 80 procent anser att uppmärksamheten antingen är välmotiverad eller rent av otillräcklig, givet skandalens natur.

Det handlar om pengar; enorma summor som undanhållits franska staten genom avancerad skatteflykt, men även om de dolda lojaliteter och vänskapsband som korsar varandra inom samhällets absoluta elit och som tycks ha lett till politisk korruption på högsta nivå. De närmast berörda: Liliane Bettencourt, Frankrikes rikaste kvinna och en av de rikaste personerna i världen - vars far grundade kosmetikaföretaget l'Oréal - samt arbetsmarknadsminister Eric Woerth och nu även president Sarkozy.

Affären, såsom den nu rullas upp, kan sägas ha sin upprinnelse i Liliane Bettencourts mångåriga relation till kändisfotografen François-Marie Banier - och det faktum att Bettencourts dotter till slut fick nog av den. År 2007 försökte hon få modern omyndigförklarad och Banier åtalad för att ha "missbrukat" den åldrande kvinnans "svaghet". Bettencourt hade då bland annat givit Banier en miljard euro, konst av Picasso, Matisse och Mondrian samt en ö i Seychellerna. Detta startade en process som nu, sommaren 2010, plötsligt accelererat utom all kontroll, i vilken allt fler dras in och det ena avslöjandet avlöser det andra.

Inledningsvis: Brigade Financière, den särskilda avdelning inom polisen som utreder ekonomisk brottslighet, slår ner på Liliane Bettencourt med omgivning. Hennes anställda förhörs och en mycket komprometterande bandinspelning når offentligheten.

Uppvaknanden II

Martine Aubry, ledare för Parti Socialiste (PS) och borgmästare i nordfranska staden Lille, börjar uppnå status av "presidentiable" - dvs. en person man kan föreställa sig som president.

När hon valdes till partiledare besegrade hon den förra socialistiska presidentkandidaten Ségolène Royale med minsta möjliga marginal; 0,04 procent (sic!). Aubry är en typisk produkt av det franska samhällssystemet och född in i den politiska klassen. Hon är givetvis énarque, som man kallar de som gått på ENA: École nationale d'administration, vilket närmast är obligatoriskt för franska politiker och höga statstjänstemän. Hennes far är Jacques Delors, tidigare socialistisk finansminister under Mitterrand.
Det är dock långt ifrån säkert att hon blir officiell presidentkandidat för Parti Socialiste. En uppmärksammad opinionsundersökning konstaterade nyligen att den mest förtroendeingivande och presidentiable av de olika vänsteralternativen är Paris' borgmästare Bertrand Delanoë, tätt följd av Aubry.

Delanoë (blogg) är en spektakulär politiker, inne på sin andra ämbetsperiod - mest känd för uppseendeväckande evenemang (som att varje år anlägga en sandstrand längs med floden Seine), och idérika lösningar för att minska utsläppen (som lånecyklar och introduktionen av ett spårvagnssystem). Han framstår som en god och anständig politiker som tar strid för mänskliga rättigheter och konsekvent tar moralisk ställning för socialliberala värden. Han kallar sig också libéral et socialiste.

Uppvaknanden I

Det fanns en tid då president Sarkozy tycktes oövervinnerlig. Hans politiska motståndare var söndrade. Han kunde dessutom göra det onda värre genom att relativt fritt rekrytera de bästa i motståndarlägret och ge dem höga poster i sin egen regering. Parti Socialiste (PS) inledde en intensiv period av inre stridigheter som sprack ut i offentliga gräl och maktkamp inför öppen ridå.

Efter en orgie i politiskt självskadebeteende dödförklarades partiet förra året av den tongivande vänsterintellektuelle filosofen Bernard Henri-Lévy, som ville se det upplöst:"J'ai rarement vu des politiques mettre autant d'énergie à s'autodétruire. Si ça ne concernait qu'eux, ce ne serait pas trop grave. Mais il s'agit de l'alternative à Nicolas Sarkozy, de l'espérance des gens" "Jag har sällan sett politiker lägga ner en sådan energi på självförstörelse. Om det bara angick dem vore det inte så farligt. Men nu handlar det om ett alternativ till Nicolas Sarkozy, om människors hopp." "Alla vet att det är dött", försäkrade han vidare, "men få vågar säga det."

Sedan dess har partiledaren Martine Aubry, som tillträdde i november 2008, alltmer vuxit in i sin roll. Valet till EU-parlamentet var ett svårt bakslag där det stod klart att (PS) förlorat många röster till Europe Écologie - men därefter har Aubry alltmer framstått som en oomstridd ledare för det turbulenta partiet. Resultatet i årets regionalval måste ändå närmast ha kommit som en chock: Parti Socialiste stod som segrare i 23 av 26 valkretsar; en triumf och en övertydlig misstroendeförklaring mot Sarkozys politik.
Det är inget tvivel om att regionalvalen blåste nytt liv i partiet: UMPs makt kan brytas. If it bleeds, we can kill it. Martine Aubry utlyser nu "l'Année du projet socialiste" "Det socialistiska projektets år", ett år av politiskt kampanjande för en alternativ samhällsvision efter "misslyckandet för sarkozysmen". Målet är ett starkt parti som kan möta högern, under den form den kommer att anta, i presidentvalskampanjen 2012.

Förnuftets röst

Nicolas Sarkozy och Dominique de Villepin är på många sätt varandras motsatser. I en roman skulle dessa politiska rivaler knappast ens kännas trovärdiga.
Villepin; lång, aristokratisk och handplockad av Chirac för sitt intellekt. Poet och författare. Född i en välbärgad och framstående familj, utbildad vid elituniversitetet nummer ett för den politiska klassen: ENA: École nationale d'administration. Aldrig demokratiskt vald till något av sina ämbeten.
Sarkozy; kort, hetsig, "har aldrig fått något gratis", aldrig tillhört eliten, aldrig gått på någon elitskola: en underdog, en self-made man - men med en betvingande, dominerande och aggressivt ambitiös personlighet och en förmåga att övervinna alla hinder. En man som tack vare sina personliga egenskaper lyckats bli president.
Dessvärre även en man besatt av kontroll, säkerhetslagstiftning, polisinsatser och skärpta straff. Omgiven av som mest verkar vara ett gäng trogna vänner - Hortefeux, Lefebvre, Copé - som bekräftar hans världsbild och söker överträffa honom i hans eget sätt att tänka. Resultatet har blivit en irrationell politik av spektakulära utspel, nya repressiva lagar och punktvis hårdare tag.
Den senaste tiden har innehållit ett flertal utspel av den typen, alltid med de mest fattiga och utsatta som måltavla, allra helst om de samtidigt är invandrare från Maghreb - och muslimer. På besök i ett utsatt område (Seine-Saint-Denis) den 20 april klargjorde presidenten att han ville se oupphörliga ingripanden och "polistrakasserier" mot små och stora brottslingar, samt indragna barnbidrag till föräldrar med skolkande barn.

Villepin framstår lätt som den civiliserade och tänkande högern bredvid den alltmer högerextreme Sarkozy. Han uttrycker oro över presidentens politik. Han anser att den är "oerhört farlig" eftersom den leder till konfrontationer som republiken sedan kan ha svårt att hantera. Till Le Figaro säger han: "Hur kan man reducera problemen i Seine-Saint-Denis till en säkerhetsfråga, när det finns frågor som är sociala och ekonomiska?". Och beträffande burka-förbudet, som bisarrt nog högprioriteras av regeringen, så varnar han för överreaktioner och lagstiftning driven av känslor - något som Sarkozy däremot tycks ha satt i system. Villepin är just nu en av den franska högerns mycket få förnuftiga röster.

Rivalerna

Dominique Marie François René Galouzeau de Villepin och Nicolas Paul Stéphane Sárközy de Nagy-Bócsa, i vardagligt tal Dominique de Villepin och Nicolas Sarkozy, tillhör båda den franska högern. De har båda gjort politisk karriär under president Chirac. De har även båda två innehaft höga ministerposter - till och med efterträtt varandra som inrikesminister - och båda har av olika läger setts som efterträdare till ex-presidenten. De har cirklat runt varandra, fascinerats av varandra och bekämpat varandra i över 15 år. Deras förhållande präglas av en närmast passionerad rivalitet. Deras ömsesidiga hat är legendariskt.
Och presidentvalet 2012 kan helt melodramatiskt ställa dem mot varandra igen - denna gång i kamp om presidentposten.

President Sarkozy's populäritet sjunker. Enligt en opinionsundersökning som i dagarna publicerades i alla stora dagstidningar anser 66% av fransmännen att de tre år som förflutit av Sarkozys presidentperiod kan sammanfattas som ett misslyckande. Nu meddelar Villepin att han kommer att lansera sitt eget politiska parti, den 19 juni. Detta parti kommer, enligt sin ledare, att vara "en fri politisk rörelse, oberoende, öppen för alla". Dock kommer dess politik att skilja sig från den som förs av Sarkozy och högermajoriteten, som får Villepin att känna sig "illa till mods".

Villepin - som så sent som i januari 2010 undkom presidentens uppmärksammade försök att slutgiltigt krossa honom, när han frikändes i den rättegång som följde på affären Clearstream.
I denna invecklade historia stod Villepin anklagad för att ha deltagit i en komplott vars syfte var att svärta ner presidenten - genom att belägga dennes inblandning i illegala vapenaffärer med hjälp av falska dokument. Sarkozy anklagades under processens gång både för att missbruka makt och ställning och för att drivas av ett personligt hämndbegär, särskilt mot Villepin.

Till sin ärkerival skall presidenten ha sagt att han tänkte "hänga honom på en slaktares köttkrok". Villepins känsla av att vara illa till mods inför Sarkozy kan ha mer än en förklaring.

Hela Havet Stormar II - rädslan

Presidentens rådgivare Pierre Charon och presidentens advokat Maître Thierry Herzog åtar sig att pressa fram en anmälan från Le Journal du Dimanche mot "introduction frauduleuse de données dans un système informatique" dvs."intrånget" och "introduktionen av de lögnaktiga uppgifterna" i tidningens datorer.

Till nättidningen Rue89 säger Charon: "Nous faisons de cette ignominie un 'casus belli'. Nous voulons aller jusqu'au bout pour que cela ne se reproduise plus jamais. Comme on dit, la peur doit changer de camp." "Vi ser denna vedervärdighet som en 'orsak att förklara krig'. Vi vill gå till botten med det här för att se till att detta aldrig mer upprepas. Som man säger: Rädslan hör hemma i motståndarlägret."

Nu börjar journalister på Le Journal du Dimanche att känna sig hotade. Charon tycks ha förlorat sinnet för proportioner. Åter kontaktad av Rue89 vidhåller han sin uppfattning och upprepar om och om igen uttrycket "rädslan hör hemma i motståndarlägret". Han kallar det inträffade för en "tsunami av vedervärdigheter" och antyder förekomsten av en bakomliggande internationell komplott.
Alla möjligheter för presidentparet att begränsa ryktesspridningen har nu glidit dem ur händerna. Carla Bruni-Sarkozy viftar bort det hela och förnekar all polisiär inblandning. Hon motsägs dock av inrikesministeriets säkerhetspolis som berättar att man visst utreder dessa rykten. Sarkozy rasar. I sitt djupa missnöje med sina närmaste medarbetare har han nu ställt in det dagliga morgonmötet, meddelar Le Monde, och Charon sägs ha fått order att hålla sig undan.

Vi bevittnar, enligt L'Express, Élyseepalatsets nedgång och fall. En maktsfär som vittrar och krackelerar under tyngden av ledarens destruktiva karaktärsegenskaper.

"Om Sarkozy vore en sinnesjukdom skulle han vara paranoia", skriver författaren Camille Laurens i vänstertidningen Libération. Hon kallar honom en "phobocrate" - en man som härskar genom rädsla, genom att sprida och exploatera den: "Alla kan misstänkas: föräldrar för att vara inkompetenta, barn för att vara förbrytare, fattiga för att lura välfärdssystemen, forskare för att dra benen efter sig på labbet 'där det är ljust och varmt', utlänningar för att vara terrorister, författare för att vara stora i käften och bäbisar för att vara vanartiga."

Och det värsta, fortsätter hon, är att detta är smittsamt. "Det är grunden för diktaturer, för regimer styrda av rädsla: Från början finns en paranoid, sedan drabbar det alla."

Hela Havet Stormar I - ryktet

För första gången sedan presidentvalet 2007 är Sarkozys makt på kraftig tillbakagång. Missnöjet med hans politik är utbredd, vilket inte minst kom till uttryck i det närmast katastrofala resultatet i regionalvalen i slutet av mars (DN). Valets vinnare var det av inbördes strider sargade Parti Socialiste och De Gröna - samt högerextrema Front National, som i och med detta närmast gjorde en comeback i fransk politik.

Dessutom pågår nu, enligt L'Express, le jeu de chaises musicales, ett "Hela havet stormar" i presidentens närhet. Hans innersta cirkel av medarbetare och lojala rådgivare sönderslits av inre stridigheter och rivalitet - medan Sarkozy själv, missnöjd med sin casting, sorterar om och rensar ut. Han har gjort flera olämpliga rekryteringar. Bland hans närmaste rådgivare är det särskilt Pierre Charon som hamnat i onåd. Upprinnelsen till detta är märklig.

Tydligen hade det sedan länge cirkulerat rykten om otrohet kring presidentparet, i form av skvaller vid kaffemaskiner på tidningsredaktioner och senare på Twitter - skämtsamt, kollegor emellan, under hashtagen #sarkocu (en sammansmältning av Sarko och cocu - bedragen äkta man). Från Twitter sipprade det vidare till bloggar och slutligen publicerade en ung medarbetare ryktet på en sajt tillhörande den respekterade tidningen Le Journal du Dimanche. Då plockades det upp av den internationella pressen: först ut var engelska The Sun. Innan någon ansvarig hunnit ingripa var skadan skedd.

Men reaktionen från Élyséepalatset var våldsam. Man krävde att tidningen skulle anmäla detta "brottsliga intrång", detta planterande av "lögnaktiga uppgifter i ett datorsystem". Man krävde en polisutreding. Man krävde få veta identiteten på den skyldige. Le Journal du Dimanche gjorde avbön. Två journalister avskedades. (Den skyldige visade sig sedan vara en 23-årig praktikant.) Men detta räckte inte för Pierre Charon, presidentens rådgivare. Ryktet blev en angelägenhet för staten och började utredas av inrikesministeriets säkerhetspolis Direction centrale du renseignement intérieur (DCRI).

Burqa, helighet och anorexia II

Sociologen Dounia Bouzar, medförfattare till La Republique ou La Burqa (Republiken eller burqan) påtalar att de burqabärande kvinnorna är unga; hälften är under 30. Hon konstaterar vidare att: "Certaines se laissent séduire par la culture clanique : les salafistes se présentent comme un groupe purifié, supérieur au reste du monde. Cela leur confère une sorte de toute-puissance : derrière leur drap noir, elles sont les Jeanne d’Arc d’aujourd’hui."

"Vissa förförs av klankulturen: salafisterna framställer sig som rena, överlägsna resten av världen. Detta ger dem en känsla av allsmäktighet: bakom sina svarta skynken kan de vara en modern Jeanne D'Arc."

Unga kvinnor som söker helighet, renhet, en högre verklighet bortom den begränsande och prosiaska vardagen. Kvinnor som återtar makten över sina kroppar, här; genom att beröva världen åsynen av dem. Maktåtertagandet, den berusande känslan av styrka, känslan av att överskrida sina villkor, bli ande istället för kvinnokropp. De här kvinnorna är mina systrar. Jag känner dem. Men inte som anhängare av salafismen, utan som före detta anorektiker.

För en ung kvinna som växer upp i ett av dessa "eftersatta" områden utanför Paris, med en social misär vi ännu inte har i Sverige och en starkt islamistisk kultur, måste anläggandet av burqa innebära en lättnad. Framför allt: en ny respekt. Den respekt som även i den mest manschauvinistiska omgivning visas den heligt upphöjda aspekten av kvinnligheten, i vår kultur Madonnan, och som symboliseras av den nunnelika utstyrseln: "Jag är ren."
Detta måste även innebära en känsla av att vara mer, större, än vad den torftiga och begränsande omgivningen tillåter: "Jag är helig, stark och självdiciplinerad." Burqan sätter gränser för omgivningen: "Hit men inte längre. Jag är inte tillgänglig. Jag undviker omgivningens besmittelse."
Psykologin hos en anorektiktisk kvinna är närmast identisk, liksom den inledande bekräftelsen och respekten, eftersom en mager kropp har hög status i vår kultur. Men anorexia representerar så mycket mer än anpassning till rådande ideal.

I en omfattande artikel om anorexia, publicerad i Läkartidningen (pdf) redogör professorn i psykiatri Tore Hällström, för de olika förklaringsmodeller som avlöst varandra under 1500 år. Under medeltiden ansågs svältande kvinnor heliga och svälten som ett uttryck för andens seger över materien. Historien är full av självsvältande helgon.
Man kan således få intrycket av att det är i grunden samma basala behov av kvinnligt maktåtertagande och gränsöverskridande som helt enkelt uttrycks genom de olika sociokulturella fenomen som står till buds.

Burqa, helighet och anorexia I

Jean-François Copé är inte bara en nitisk, sarkozytrogen politiker och bottenlöst enfaldig - han vill även bli president.
Copé vill därför stiga ur sina ambitiösa partikamraters skugga och söker systematiskt uppmärksamhet genom att ta sig an debattämnen med stor demagogisk potetial och göra kategoriska uttalanden om dem i medierna.

Nu har Copé bestämt sig för att driva burqafrågan och personligen se till att Frankrike i lag förbjuder detta klädesplagg. Han stödjer sig därvid på sin president, som inför ledamöterna av Nationalförsamlingen och senatorerna, den 22 juni 2009 i Versailles, deklarerade att "La burqa ne sera pas la bienvenue sur le territoire de la République française.", "Burqan kommer inte att vara välkommen på den franska republikens territorium"

Tack vare detta så har det ytterst marginella fenomenet burqabärande blivit en fråga av stor symbolisk betydelse och ett stort politiskt diskussionsämne. Copé anför givetvis "kvinnans värdighet" som skäl, men undrar också hur man kan tro det vara tillåtet att gå omkring "fullständigt maskerad, nu när vi håller på att utveckla möjligheterna till kameraövervakning?".

Burqan ses av dessa politiker som det yttersta uttrycket för ett kvinnoförtryck främmande för våra västerländska samhällen.

Men vilka är det som bär burqa och av vilket skäl? Enligt experten på islam Bernard Godard, sociolog, tidigare polis, regeringsrådgivare och författare till boken Les Musulmans en France, så bär en övervägande majoritet av kvinnorna detta plagg frivilligt. De är, enligt Godard, till största delen franska medborgare, många av dem konvertiter, som anammat salafismen, en sträng och "ursprunglig" tolkning av islam. Riktningens fundamentalism, påpekar Godard, drar till sig unga, däribland kvinnor, som söker Det Absoluta och som tillbringar sin tid med att nagelfara de heliga skrifterna och praktisera stränga regler.

Godards beskrivning av dessa kvinnor slår an en sträng. En känsla av igenkännande.

Den nitiska franska censuren

Uppdatering: Kulturminister Mitterrand har nu ingripit och beordrat konstskolan att hänga upp de två banderollerna på fasaden igen.


Fasaden på Konstskolan l'Ecole des Beaux Arts i Paris pryddes under några timmar igår av två svarta banderoller, var och en med två ord textade i vitt på vardera sidan: Travailler (arbeta), gagner (tjäna), plus (mer) och moins (mindre). Le Monde

För en fransman är kontexten klar. Orden minner om Sarkozy's välkända slogan under presidentvalskampanjen, "Travailler plus pour gagner plus", "Arbeta mer för att tjäna mer" - den franska arbetslinjen.
Banderollerna, däremot, kan tolkas som ett ironiskt politiskt budskap: "Arbeta mer för att tjäna mindre", vilket det också gjorde - och de togs snabbt ner.

Den kinesiske konstnären protesterar mot vad han med självklar rätt kallar statlig censur.
"Denna incident illustrerar väl det klimat av politisk rädsla som råder i Frankrike så snart något rör Sarkozy, och till vilken grad rätten att uttrycka sig fritt är inskränkt så fort ekonomiska intressen står på spel.", säger Ko Sui Lan och fortsätter: "Jag kommer från Kina. Jag kan knappt tro att detta hände mig i Frankrike. Det är en mycket brutal censur, utan diskussion."

Konstskolans direktör, Henry-Claude Cousseau, har låtit meddela att verket är "alltför explosivt" för att pryda fasaden och att personal på skolan och "personer på utbildningsdepartementet" redan tagit illa vid sig. Tidpunkten skall dessutom varit extra känslig, eftersom skolan just nu diskuterar sin finansiering.
Man bedömer således att konstnären använt sig av ett statligt etablissemang för att få ut ett politiskt budskap, vilket inte är förenligt med skolans uppdrag. Banderollerna får däremot ställas ut inne i byggnaden.

Detta väcker många frågor. En fråga är hur ett verktyg som omedelbar blockering av internetsajter på order av inrikesministeriet - ett verktyg som tillgängliggjordes av Nationalförsamlingen igår - skall kunna hanteras i detta politiska klimat utan att det missbrukas.

Eftersom kampen mot barnpornografi används som alibi så kunde medborgarrättsligt motiverade invändningar under debatten bemötas med indignerad avsky och indirekta anklagelser - vilket drabbade t ex Patrick Bloche (Parti Socialiste) som gjorde misstaget att hänvisa till Författningsdomstolen och behovet av juridisk kontroll. "Jag är chockad över att man åberopar Författningsdomstolen när det gäller barnpornografiska sajter!" rasade UMPs Chantal Brunel.

Men det är givetvis mer än barnpornografi som kan få Sarkozy personligen eller personer på valfritt departement att ta illa vid sig.

Min artikel i Neo

Här är min hadopi-artikel i det nyaste numret av Magasinet Neo - första numret 2010, och det första numret med Paulina Neuding som chefredaktör.

Fåfänga Franska Försök

Otroligt fin lay-out! Jag älskar illustrationerna. Devisen "Sveriges vackraste samhällsmagasin" är välmotiverad.

Det rätta ansiktet

Idag invigdes officiellt myndigheten HADOPI; "la Haute autorité pour la diffusion des œuvres et la protection des droits sur internet" av kulturminister Frédéric Mitterrand, som enligt Le Nouvel Observateur var "synbart besvärad".

"Hädanefter", deklarerade kulturministern, "så har den berömda hadopi-lagen ett ansikte!". Närmare bestämt det som tillhör Marie-Françoise Marais, tidigare rådgivare vid den högsta juridiska instansen Cour de Cassation (eng.), som nu utnämnts till Högsta Myndighetens chef. HADOPI är därmed "redo att skrida till verket", vilket betyder att de första varningsmailen kommer att skickas ut "tidigast april, senast juli". Men tvärtemot vad man vill låta påskina betyder det ingenting mer. Det är ett märkligt spel för gallerierna.

Le Point konstaterar att en mängd frågor förblir hängande i luften. Ministern kan inte besvara frågan om hur stor HADOPIs budget är. På den direkta frågan till Marais, hur mycket pengar hon kommer att förfoga över blir svaret att hon inte vet. Och hur har hon blivit tillsatt? "Det kan jag inte säga", svarar ministern.
Hur mycket kommer de tekniska lösningarna hos internetleverantörerna att kosta? "Ingen aning", ler ministern, innan han fastslår: "Vi kommer inte att stå för kostnaderna."
Kostnader som enligt internetföretagens beräkningar med lätthet kommer att överstiga 100 miljoner euro.
"De har lovat betala och de skall betala", säger en rådgivare. "Vi håller på att förklara för dem att de måste det", betonar ministern.
"Internetleverantörerna har inte lovat betala någonting överhuvudtaget!", utbrister Yves Le Mouël, vd för branschorganisationen Fédération Française des Télécoms. "Så sent som vid förra mötet förklarade vi tydligt att vi förväntar oss att regeringen tar på sig hela ansvaret för kostnaderna".

Och så den mystiska mjukvara alla internauts förväntas installera för att skydda sig mot anklagelser från Högsta Myndigheten? Ingenting nytt. Det finns fortfarande ingen som kan svara på frågan hur den skall se ut.

Det känns mer och mer som slöseri med tid att bekämpa Hadopi, eller ens bli upprörd. Det enda rationella skäl som tycks återstå är artighet mot den politikerklass som tror att de faktiskt har makt över Nätet. Det har de inte. Men de kanske bör fortsätta att tro det. Let´s be polite.

Etapp Tre

Hadopi-debatten har tagit fart igen i Frankrike, efter att kulturministerns tillsatta kommission - Zelnik-kommissionen - offentliggjort sin utredning (pdf.) mer än en och en halv månad efter utsatt tid.
Sarkozy har under tiden upptagits av andra intressen, exempelvis sin nya gröna vurm, vilken resulterat i förslag på en överkomplicerad "koldioxidskatt" som Författningsdomstolen, presidentens Nemesis, slängt i papperskorgen.

Zelnik-kommissionens utredning drar upp riktlinjerna för "Hadopi 3", vars mål är att komplettera de straffrättsliga åtgärderna mot piratverksamhet på Nätet genom att uppmuntra lagliga alternativ, samt att finna nya, kreativa vägar att finansiera skapandet.
Enligt Guillaume Champeau på Numerama är texten överraskande välbalanserad och försiktig, vilket tycks bekräftas av att underhållningsindustrins företrädare redan uttryckt besvikelse. Exempelvis har kommissionen avvisat förslaget att beskatta internetleverantörerna till förmån för underhållningsindustrin, utan att abonnenterna ånjuter minsta motprestation eller fördel - vilket branschen krävt. Samtidigt har de (och regeringen) bestämt avvisat en allmän "internetavgift" som dels skulle finansiera skapandet och dels berättiga till fri nedladdning. Denna lösning diskuterades inte ens av kommissionen, av rent ideologiska skäl.

Presidenten har tagit emot kommissionens förlag med entusiasm. Han meddelade, i samband med att utredningen presenterades, att staten är beredd att till hälften finansiera det "ungdomskort", la carte musique jeune, som föreslås erbjudas unga internauts för att, med presidentens ord, "vänja dem vid att åter betala för vad de lyssnar på".
Men han förordade även "snarast möjligt" filtrering av Internet, med det uttalade syftet att "automatiskt rena" nätet från "alla källor" till upphovsrättsskyddat och piratkopierat innehåll - för att på så sätt kunna undvika åtgärder "riktade mot internauts".

Presidenten klargjorde även sin avsikt att, såsom Zelnik-kommissionen föreslagit, beskatta de de reklamintäkter som genereras av den digitala ekonomins multinationella storföretag: Google, Microsoft, AOL, Yahoo! och Facebook, när de agerar på fransk mark. Särskilt utpekade presidenten Google som föremål både för beskattning och en kommande utredning av det franska konkurrensverket.

Presidenten uttalade även följande egendomlighet: "Il ne s'agit pas passer de l'aube de la caverne physique à la lumière du numérique. Il faut éviter que le numérique nous renvoie à l'âge de pierre des rapports humains en spoliant les artistes du fruit de leur travail."

"Det handlar inte om att gå från den fysiska grottans halvmörker till det digitala ljuset. Vi måste undvika att den digitala verkligheten kastar tillbaka oss till de mänskliga relationernas stenålder genom att beröva artisterna frukten av deras arbete."

Frågan är vad den franska högerregeringens oupphörliga diabolisering av Internet kommer att innebära för Frankrike som IT-nation.