Den öppna källargluggen

Den franska delen av Internet tycks stå under ständig attack från den franska regeringen. Dessvärre har den första, mycket ambitiösa men överkomplicerade krigsmaskinen hadopi hittills endast kunnat uppvisa en total och löjeväckande ineffektivitet.

Den andra storslagna offensiven in på digitalt territorium utgörs av Loppsi 2 - en samling inrikeslagar bland vilka även förekommer långt framskridna och mycket kontroversiella planer på internetkontroll. Lagen fortsätter behandlas i parlamentet och står återigen på Nationalförsamlingens dagordning den 7 september.

Under tiden har icke godkända on-linespel förbjudits i Frankrike, efter viss debatt, men ändå i skymundan. Nu har myndigheten ARJEL, Autorité de régulation des jeux en ligne "Myndigheten för reglering av on-linespel" fått en domstol i Paris att beordra de största internetleverantörerna att omedelbart göra en illegal spelsajt oåtkomlig för franska internauts. "Katastrofalt", twittrar Jérémie Zimmermann, talesman för La Quadrature du Net.

Enligt domslutet ska internetleverantörerna göra sajten oåtkomlig "par blocage du nom de domaine, de l’adresse IP connue, de l’URL, ou par analyse du contenu des messages" dvs. "via blockering av domännamn, känd IP-adress [för server], URL eller genom analys av innehållet" - annars väntar 10 000 euro per dag i böter. "Detta beslut öppnar vägen för utvecklingen av en veritabel infrastruktur för internetcensur", befarar Zimmermann; en oro han delar med Le Nouvel Observateur som också ställer sig frågan om detta är början på en utbredd censur av Internet.
Tidskriftens journalist och bloggare Boris Manenti är övertygad om att så är fallet och konstaterar: "La censure de l'Internet commence" - Nu börjar det.

Fågelskrämman II

Historikern Patrick Weil är forskare vid Centre National de la Récherche Scientifique (CNRS) och har immigration som specialitet. Han är författare till boken "Qu'est-ce qu'un Français? Histoire de la nationalité française depuis la Révolution" (Vad är en fransman? Historien om den franska nationaliteten sedan Revolutionen).

I en intervju med Le Figaro berättar Weil att återkallandet av ett fransk medborgarskap alltid använts för att bestraffa exceptionella brott som förräderi mot nationen. Det är en åtgärd som främst aktualiserats och tagits i bruk vid krigstillstånd.

Ursprungligen instiftades straffet 1848 för att avskräcka från vad man just definierat som ett brott mot mänskligheten (lèse humanité): upprätthållandet av slaveriet, efter att det definitivt avskaffats samma år.

En enda regering har satt åtgärden i system: den nazivänliga Vichyregimen, ledd av marskalk Pétain. Mellan 1940 och 1944 berövades 15 000 personer sin franska nationalitet, i första hand ca 7000 judar. I resten av fallen uppgavs bland annat brottslighet som skäl.
Motivering i fallet Marc Chagall: "Israélite russe. Sans intérêt national" "Rysk israelit. Utan intresse för nationen". Motivering i fallet Joseph Ginsburg - far till en fransk ikon; skådespelaren, musikern och låtskrivaren Serge Gainsbourg - och hela hans familj, kort och gott: "Juifs", "Judar".

Under hela ockupationen arbetade flitiga tjänstemän på "Commission de Révision des Naturalisations", "Kommissionen för förnyad granskning av naturaliseringar" för att uppspåra de "som inte längre gör sig förtjänta av att tillhöra de våra". För Raphaël Alibert, Vichyregimens första justitieminister, betydde det judar. Hans slogan var: "Etre français, cela se mérite." "Att vara fransman, det är något man förtjänar."
Så sent som 22 juni 1944 efterlystes Joseph Ginsburg, "till yrket pianist", av Vichyregimens nitiska byråkrater. Då hade de Allierade redan landstigit i Normandie.

Efter 1945 behöll man möjligheten att med brottslighet som grund återkalla ett medborgarskap, men endast för brott som kunde ge mer än fem års fängelse. 1996 lades "terrorism" till skälen. 1998 avskaffades brott som anledning till återkallat medborgarskap och barn födda på fransk mark gavs automatisk rätt till det (loi Guigou).

Det är alltså lagstiftningen innan 1998 som immigrationsminister Eric Besson hänvisar till, då han betonar det okontroversiella i att beröva invandrade fransmän deras medborgarskap och förhindra att det erhålls automatiskt. President Sarkozy och hans närmaste ministrar Besson och Hortefeux går nu ut hårt och vill utvidga möjligheterna till en mängd olika brott - och en mängd olika icke-republikanska värderingar, särskilt om de är specifikt muslimska.

"Etre Français, ça se mérite. La nationalité française, ça se mérite. Tous les droits et les devoirs qui vont avec, ça se respecte"

"Att vara fransman, det är något man förtjänar. Den franska nationaliteten är något som ska förtjänas. Alla rättigheter och skyldigheter som följer med det, det skall respekteras", betonar Xavier Bertrand, generalsekreteraren för Sarkozys parti UMP.

Fågelskrämman I

"- Låt oss inte konstruera en fågelskrämma i onödan", vädjar Frankrikes immigrationsminister Eric Besson i ett samtal med Le Figaro. Detta apropå lagförslaget om indraget medborgarskap för invandrade fransmän som kommit på kant med det franska samhället - på sätt som ännu återstår att definiera.

Besson tycks vilja lugna opinionen. Han talar om Sarkozys åtgärder mot brottslighet och samhällets brist på trygghet - presidentens paradgrenar - som om de inte på något vis vore exceptionella, framförda i aggressiva tal eller presenterade som led i ett statligt krig mot Republikens fiender.
Men egentligen är Besson bara artig; han behöver inte försvara högerpartiets politik. På det här området är fransmännen, från vänster till höger, med sin president på ett sätt som kan betecknas som "spektakulärt".

Häromdagen kunde Le Figaro publicera en opinionsundersökning som gav ett överväldigande stöd för presidentens kraftåtgärder. Exempel: Att tvinga återfallsförbrytare att bära elektronisk fotboja "flera år efter avtjänat straff" uppskattas av 89 procent av de tillfrågade. Att beröva utrikesfödda sitt franska medborgarskap om de "praktiserar polygami eller uppmanar till kvinnlig omskärelse" gillas av 80 procent - 70 procent tycker det räcker med att hota en polis eller gendarme till livet. Ett "standardstraff om 30 år" för polismord får ett 80-procentigt bifall. Nästan lika många, 79 procent, tycker det är bra att man river romers provisoriska bostäder. Man vet också att uppskatta de 60 000 övervakningskameror Sarkozy låtit sätta upp, och över hälften ser gärna att föräldrar till minderåriga lagbrytare döms till två års fängelse.

Ändå, i detta samhällsklimat, vill Besson betona det normala i att beröva en viss grupp medborgare ett förvärvat medborgarskap: "Il n'y a là rien de choquant sur le plan des principes républicains et nous devrions sans problème trouver une formulation qui respecte la Constitution puisque c'était la loi jusqu'en 1998!"

"Det finns ingenting i detta som skulle svära mot de republikanska principerna och vi borde utan problem finna en formulering som är förenlig med Författningen, för så här såg lagen ut innan 1998!"

Detta är visserligen sant, men det är ändå inte så okomplicerat som ministern vill göra gällande.

Nicolas Krigaren

Nicolas Sarkozys tal överflödar av krigsmetaforer. Sedan åtta år, konstaterar Le Monde, har presidenten, i sina olika roller, förklarat krig mot än det ena, än det andra. "Hänsynslöst" krig. Krig "utan nåd" - mot småbrottslighet, osäkerhet, droghandel, fortkörning, finansspekulationer, kriminella gäng och avhopp från skolan. Givetvis föranledde upploppen i Grenoble (SvD 17/7-10) nya löften om statliga krigshandlingar mot de som inte respekterar Republiken, dess värderingar och dess företrädare.

Den 30 juli, på plats i Grenoble, förklarade presidenten att "den franska nationaliteten är något man förtjänar och måste kunna visa sig värdig."
Och med detta öppnar Sarkozy för möjligheten att beröva immigranter deras franska medborgarskap på betydligt fler grunder än redan existerande "spioneri" och "terrorism". I slutet av september kommer Nationalförsamlingen i själva verket rösta om ett lagförslag enligt vilket det skulle räcka med ett uppvisande av "anti-republikanska värderingar" för indraget medborgarskap. Exempel på sådana värderingar skulle, enligt immigrationsminister Eric Besson, vara "des étrangers qui imposaient le voile intégral à leur femme, des étrangers qui refusaient de serrer la main de femmes fonctionnaires, des étrangers qui refusaient le principe de la laïcité..."

"utlänningar som tvingar sina fruar att bära burka, utlänningar som vägrar skaka hand med en kvinnlig statsanställd, utlänningar som motsätter sig principen om konfessionslöshet...".

Det skall dessutom bli betydligt lättare att förvägra barn till invandrare franskt medborgarskap även om dessa är födda på fransk mark.

The New York Times kritiserar presidenten hårt i sin ledare (5/8-10):
"Now, with his political fortunes at a new low and the National Front resurgent under younger leadership, [Sarkozy] has gone further, worrying traditional conservatives who still believe in the rights of man and the equality of all French citizens. They are right to be concerned, and he is recklessly wrong to ignore their cautionary advice."

Om förbudet mot flaggskändning

Sedan igår är det förbjudet att under några omständigheter profanera den franska flaggan vid vite på upp till 1 500 euro och det dubbla vid upprepad förseelse. En lagstiftning direkt föranledd av denna bild, som belönades av juryn i en fototävling organiserad av Fnac - Frankrikes största multimediakedja - i kategorin "politiskt inkorrekt".

Vinnaren i kategorin var för övrigt en bild på en rökande höggravid kvinna, men det var inte den bilden utan bilden på flaggskändningen som publicerades i lokaltidningen dagen därpå (19 mars) - och som omedelbart utlöste våldsamma protester från konservativa politiker. Ledamoten av Nationalförsamlingen Eric Ciotti (UMP), som igår kunde glädjas över den nya lagstiftningen på sin blogg, skrev upprörd och chockerad till justitieminister Michèle Alliot-Marie och krävde ett ingripande. Bland annat ville han se fotografen bestraffad, och om möjligt även de som publicerat bilden, gratistidningen Metro i Nice. (eng)

Justitieministern konstaterade snart att existerande lagstiftning endast tillät sanktioner mot flaggskändning vid offentliga, organiserade evenemang (som fotbollsmatcher) och påbörjade arbetet med att utöka lagstiftningen till att omfatta övriga tillfällen.

Enligt den lag som stadfästes igår, genom att publiceras i Le Journal Officiel, är all flaggskändning som på något sätt offentliggörs en brottslig handling, och skall bestraffas enligt samma skala som exempelvis en ringa misshandel "där offret inte blir sjukskrivet".

"La liberté d'expression n'autorise pas les propos racistes, la liberté artistique n'autorise pas la dégradation des biens d'autrui, eh bien, la liberté artistique n'autorise pas non plus l'outrage au drapeau", "Yttrandefriheten tillåter inte rasistiska uttryck, den konstnärliga friheten tillåter inte förstörande av andras egendom, och alltså; den konstnärliga friheten tillåter inte heller skändning av flaggan", sammanfattar justitieministerns talesman.

Vad som inte lyfts fram i pressen men väl på djupt konservativa sajter, är militärens påstått samlade vrede, uttryckt genom den fyrstjärniga generalen Antoine Lecerf, chef över Frankrikes styrkor till lands:
"Å ena sidan ser jag bilden av presidenten som bugar sig inför de franska soldater som fallit på ärans fält i Afganistan, återförda till Frankrike draperade i franska flaggan, å andra sidan ser jag en prisad bild som visar hur en fransman 'torkar sig' med samma flagga. Jag anser att denna bild är en förolämpning mot Frankrike, mot Republikens president, chefen över armén, och mot minnet av våra soldater och vad de offrat. (...) Jag vågar dock hoppas på en reaktion på våra institutioners allra högsta nivå (presidenten, ministrar, överbefälhavare) både på ett juridiskt plan och genom en formell deklaration till media. Om detta inte är fallet utesluter jag inte hypotesen om ett personligt ingripande."

Vad general Lecerf personligen tänkte göra åt saken framgår inte, men det är inte första gången militären rasar över upplevda förolämpningar mot nationalsymboler. Senaste skandalen av denna typ utlöstes av riksprovokatören Serge Gainsbourg på 70-talet.

Olämpliga anklagelser

Tumultartade debatter kring Affären Bettencourt har de senaste veckorna avlöst varandra i Nationalförsamlingen och ytterligare intensifierats efter att nyhetssajten Mediapart publicerat ett vittnemål i vilket arbetsmarknadsminister Woerth och president Sarkozy anklagas för att ha tagit emot stora summor pengar från Frankrikes rikaste kvinna, Liliane Bettencourt. Vid ett tillfälle lämnade socialisterna Nationalförsamlingen efter att gång på gång och förgäves ha begärt en förklaring till ministerns roll i historien.

Xavier Bertrand, generalsekreterare i UMP, skräder inte orden när den sarkozytrogna högern slår tillbaka. "Quand certains médias notamment un site qui utilise des méthodes fascistes à partir d'écoutes qui sont totalement illégales (...) mais dans quel monde on est, dans quel monde on est!" "När vissa medier, särskilt en sajt, använder sig av fascistiska metoder som grundar sig på fullständigt illegal avlyssning (...) vad är det för värld vi befinner oss i, vad är det för värld!", utropade Bertrand vid ett offentligt möte med partitrogna. Och fortsatte: "Ah parce que c'est plausible, on se permet de mettre en accusation un ministre de la République et le président de la République, ce n'est pas comme ça que fonctionne la démocratie française".
"Bara för att det är tänkbart så tillåter man sig att anklaga en av Republikens ministrar och Republikens president, det är inte så den franska demokratin fungerar." (sic!)

Muriel Marland-Militello, ledamot för UMP i Nationalförsamlingen, önskar nu "en översyn" av pressfriheten så att de avarter hon tycker sig sett i fallet Woerth inte upprepas. Detta avvisas dock fullständigt av kultur- och kommunikationsminister Frédéric Mitterrand.

Mediaparts chefredaktör Edwy Plenel försvarar idag inför domstol sin rätt att fritt sprida information och varnar för att Frankrike ska gå samma väg som Italien, som nyligen infört en "munkavle"-lag som förbjuder bland annat journalistisk publicering av avlyssnat material.

En lag som Berlusconi för övrigt nu tvingats dra tillbaka efter omfattande protester.

"Under yttrandefrihetens täckmantel"

Den stridbare, fruktade och mytomspunne politiske journalisten Edwy Plenel startade, efter en lång karriär inom fransk media, den helt nätbaserade nyhetsajten Mediapart i mars 2008.
Den blev snart en referens, en nyhetsförmedlare att räkna med, trots att den låser in sitt innehåll och tar betalt för det. Man visade sig kunna ro detta iland tack vare unikt journalistiskt material och höga krav på kvalitet, på samma sätt som legendariska Le Canard Enchainé - som i sin tur valt att inte förekomma på Nätet överhuvudtaget.

Mediapart är strikt politiskt oberoende och driver alltid linjen radikalt försvar för demokratin, vilket gjort sajten till centrum för en stark, opinionsbildande kritik av president Sarkozys personliga makt och flera av de projekt han lanserat.

Sarkozy är dock inte den förste president som hårdhänt granskats av Plenel: Under 80-talet var François Mitterrand mål för dennes politiska journalistik och Plenel, som uppfattades som ett hot, utsattes för illegal avlyssning beordrad av presidenten själv. Inför domstol rättfärdigades detta - förgäves - med att (den tidigare trotskisten) Plenel förmodligen arbetade för CIA. Sju personer i kretsen kring presidenten blev dömda för den olagliga verksamheten som resultat av affären. En affär som för övrigt avslöjades av Le Canard Enchainée, 10 mars 1993.

Idag kallas Edwy Plenel och Mediaparts journalister till domstolsförhandling. Liliane Bettencourt och hennes finansielle rådgivare Patrice de Maistre kräver att få tillbaka de bandinspelningar som utlöste Affären Bettencourt. Deras anspråk har redan avslagits en gång men överklagats, nu med motiveringen att: "...légitimité accordée à la diffusion d'enregistrement de propos enregistrés clandestinement, dont certains couverts par le secret professionnel, ouvre la voix à tous les excès au pretexte de la liberté d'expression"

"...den legitimitet som tillerkänns spridningen av inspelningen, vars innehåll spelats in i hemlighet och som till viss del rör sekretessbelagt material, öppnar vägen för allt möjligt missbruk under yttrandefrihetens täckmantel".