Om förbudet mot flaggskändning

Sedan igår är det förbjudet att under några omständigheter profanera den franska flaggan vid vite på upp till 1 500 euro och det dubbla vid upprepad förseelse. En lagstiftning direkt föranledd av denna bild, som belönades av juryn i en fototävling organiserad av Fnac - Frankrikes största multimediakedja - i kategorin "politiskt inkorrekt".

Vinnaren i kategorin var för övrigt en bild på en rökande höggravid kvinna, men det var inte den bilden utan bilden på flaggskändningen som publicerades i lokaltidningen dagen därpå (19 mars) - och som omedelbart utlöste våldsamma protester från konservativa politiker. Ledamoten av Nationalförsamlingen Eric Ciotti (UMP), som igår kunde glädjas över den nya lagstiftningen på sin blogg, skrev upprörd och chockerad till justitieminister Michèle Alliot-Marie och krävde ett ingripande. Bland annat ville han se fotografen bestraffad, och om möjligt även de som publicerat bilden, gratistidningen Metro i Nice. (eng)

Justitieministern konstaterade snart att existerande lagstiftning endast tillät sanktioner mot flaggskändning vid offentliga, organiserade evenemang (som fotbollsmatcher) och påbörjade arbetet med att utöka lagstiftningen till att omfatta övriga tillfällen.

Enligt den lag som stadfästes igår, genom att publiceras i Le Journal Officiel, är all flaggskändning som på något sätt offentliggörs en brottslig handling, och skall bestraffas enligt samma skala som exempelvis en ringa misshandel "där offret inte blir sjukskrivet".

"La liberté d'expression n'autorise pas les propos racistes, la liberté artistique n'autorise pas la dégradation des biens d'autrui, eh bien, la liberté artistique n'autorise pas non plus l'outrage au drapeau", "Yttrandefriheten tillåter inte rasistiska uttryck, den konstnärliga friheten tillåter inte förstörande av andras egendom, och alltså; den konstnärliga friheten tillåter inte heller skändning av flaggan", sammanfattar justitieministerns talesman.

Vad som inte lyfts fram i pressen men väl på djupt konservativa sajter, är militärens påstått samlade vrede, uttryckt genom den fyrstjärniga generalen Antoine Lecerf, chef över Frankrikes styrkor till lands:
"Å ena sidan ser jag bilden av presidenten som bugar sig inför de franska soldater som fallit på ärans fält i Afganistan, återförda till Frankrike draperade i franska flaggan, å andra sidan ser jag en prisad bild som visar hur en fransman 'torkar sig' med samma flagga. Jag anser att denna bild är en förolämpning mot Frankrike, mot Republikens president, chefen över armén, och mot minnet av våra soldater och vad de offrat. (...) Jag vågar dock hoppas på en reaktion på våra institutioners allra högsta nivå (presidenten, ministrar, överbefälhavare) både på ett juridiskt plan och genom en formell deklaration till media. Om detta inte är fallet utesluter jag inte hypotesen om ett personligt ingripande."

Vad general Lecerf personligen tänkte göra åt saken framgår inte, men det är inte första gången militären rasar över upplevda förolämpningar mot nationalsymboler. Senaste skandalen av denna typ utlöstes av riksprovokatören Serge Gainsbourg på 70-talet.

Olämpliga anklagelser

Tumultartade debatter kring Affären Bettencourt har de senaste veckorna avlöst varandra i Nationalförsamlingen och ytterligare intensifierats efter att nyhetssajten Mediapart publicerat ett vittnemål i vilket arbetsmarknadsminister Woerth och president Sarkozy anklagas för att ha tagit emot stora summor pengar från Frankrikes rikaste kvinna, Liliane Bettencourt. Vid ett tillfälle lämnade socialisterna Nationalförsamlingen efter att gång på gång och förgäves ha begärt en förklaring till ministerns roll i historien.

Xavier Bertrand, generalsekreterare i UMP, skräder inte orden när den sarkozytrogna högern slår tillbaka. "Quand certains médias notamment un site qui utilise des méthodes fascistes à partir d'écoutes qui sont totalement illégales (...) mais dans quel monde on est, dans quel monde on est!" "När vissa medier, särskilt en sajt, använder sig av fascistiska metoder som grundar sig på fullständigt illegal avlyssning (...) vad är det för värld vi befinner oss i, vad är det för värld!", utropade Bertrand vid ett offentligt möte med partitrogna. Och fortsatte: "Ah parce que c'est plausible, on se permet de mettre en accusation un ministre de la République et le président de la République, ce n'est pas comme ça que fonctionne la démocratie française".
"Bara för att det är tänkbart så tillåter man sig att anklaga en av Republikens ministrar och Republikens president, det är inte så den franska demokratin fungerar." (sic!)

Muriel Marland-Militello, ledamot för UMP i Nationalförsamlingen, önskar nu "en översyn" av pressfriheten så att de avarter hon tycker sig sett i fallet Woerth inte upprepas. Detta avvisas dock fullständigt av kultur- och kommunikationsminister Frédéric Mitterrand.

Mediaparts chefredaktör Edwy Plenel försvarar idag inför domstol sin rätt att fritt sprida information och varnar för att Frankrike ska gå samma väg som Italien, som nyligen infört en "munkavle"-lag som förbjuder bland annat journalistisk publicering av avlyssnat material.

En lag som Berlusconi för övrigt nu tvingats dra tillbaka efter omfattande protester.

"Under yttrandefrihetens täckmantel"

Den stridbare, fruktade och mytomspunne politiske journalisten Edwy Plenel startade, efter en lång karriär inom fransk media, den helt nätbaserade nyhetsajten Mediapart i mars 2008.
Den blev snart en referens, en nyhetsförmedlare att räkna med, trots att den låser in sitt innehåll och tar betalt för det. Man visade sig kunna ro detta iland tack vare unikt journalistiskt material och höga krav på kvalitet, på samma sätt som legendariska Le Canard Enchainé - som i sin tur valt att inte förekomma på Nätet överhuvudtaget.

Mediapart är strikt politiskt oberoende och driver alltid linjen radikalt försvar för demokratin, vilket gjort sajten till centrum för en stark, opinionsbildande kritik av president Sarkozys personliga makt och flera av de projekt han lanserat.

Sarkozy är dock inte den förste president som hårdhänt granskats av Plenel: Under 80-talet var François Mitterrand mål för dennes politiska journalistik och Plenel, som uppfattades som ett hot, utsattes för illegal avlyssning beordrad av presidenten själv. Inför domstol rättfärdigades detta - förgäves - med att (den tidigare trotskisten) Plenel förmodligen arbetade för CIA. Sju personer i kretsen kring presidenten blev dömda för den olagliga verksamheten som resultat av affären. En affär som för övrigt avslöjades av Le Canard Enchainée, 10 mars 1993.

Idag kallas Edwy Plenel och Mediaparts journalister till domstolsförhandling. Liliane Bettencourt och hennes finansielle rådgivare Patrice de Maistre kräver att få tillbaka de bandinspelningar som utlöste Affären Bettencourt. Deras anspråk har redan avslagits en gång men överklagats, nu med motiveringen att: "...légitimité accordée à la diffusion d'enregistrement de propos enregistrés clandestinement, dont certains couverts par le secret professionnel, ouvre la voix à tous les excès au pretexte de la liberté d'expression"

"...den legitimitet som tillerkänns spridningen av inspelningen, vars innehåll spelats in i hemlighet och som till viss del rör sekretessbelagt material, öppnar vägen för allt möjligt missbruk under yttrandefrihetens täckmantel".

En Fransk Skandal - III

Det åligger Philippe Courroye, Republikens åklagare i Nanterre, att väcka åtal i de fall som rörs upp i kölvattnet av Affären Bettencourt. Men han är redan starkt ifrågasatt. För det första är hans ämbete underställt regeringen, och hans oberoende i ett mål som involverar regeringsmedlemmar kan ifrågasättas. Men han är dessutom, vilket är väl känt, en personlig vän till presidenten. Dock, värst av allt: Han omnämns själv på de komprometterande bandinspelningarna.

Till exempel diskuterar Liliane Bettencourt och hennes finansielle rådgivare Patrice de Maistre den 21 juli 2009 dotterns anmälan mot kändisfotografen François-Marie Banier, den man som hon anser utnyttjar moderns svaghet. Åklagare i fallet är Phillippe Courroye. De Maistre kan därför lugna Bettencourt: han har nämligen hört, från Sarkozys rådgivare, att Courroye efter några veckor ämnar ogilla åtalet. Vilket också sker, den 3 september.

Bland det första Courroye gör då inspelningarna blir kända är att väcka åtal mot Liliane Bettencourts personlige butler och låta anhålla honom för brottet "kränkning av privatlivet" - redan innan Bettencourt och Banier gör samma sak. Han utövar även starka påtryckningar mot nyhetssajten Mediapart, som hotas med 10 000 euro i böter för varje timme de låter materialet ligga ute på Nätet.

Vid domstolen i Nanterre pågår samtidigt ett öppet krig mellan åklagaren Courroye och domaren Isabelle Prevost-Desprez. De motarbetar varandra, är indragna i uppseendeväckande konflikter med varandra och den känsla som råder mellan dem beskrivs, i Le Monde, som "absolut hat". Och Courroye har Élyséepalatset på sin sida. Särskilt sedan Prevost-Desprez avslog en skadeståndsansökan framställd av presidenten i ett bedrägerimål där han var målsägare.
"Plötsligt betraktades jag som en fiende", skriver domaren i sin bok Une Juge a abattre (En domare att slakta, 2010) - en rasande uppgörelse med den politiska och ekonomiska elitens pågående försök att krossa den oberoende rättvisan.

Hadopi - all bark, no bite

Hadopi-lagstiftningen, den franske presidentens hårdhänta crackdown on fildelning, har inte resulterat i en enda sanktion, konstaterar The New York Times (18/7-10). Denna lag, som kostat så enormt mycket i investerad politisk prestige och energi, har inte ens resulterat i ett enda avsänt varningsmail. Det tycks som om eftertanke avlöst den ideologiska glöd som besjälade den sarkozytrogna högern när lagen skulle drivas igenom till varje pris. Även Jean-François Copé, talesman för UMP och Sarkozys energiske högra hand, uppger att hans idéer "utvecklats" sedan lagen instiftades. Han erkänner och inser dess svagheter.

UMPs ledamöter har svängt i frågan. I en rapport publicerad i maj, angående regeringspartiets syn på "regler och rättigheter i den digitala världen", har man redan övergivit tanken på massövervakning, böter och avstängning från Internet. Man skriver istället att "Le téléchargement illégal devrait devenir marginal non pas grâce à la législation restrictive, mais du fait des progrès technologiques et des évolutions des usages" "Illegal nedladdning bör marginaliseras inte genom repressiv lagstiftning, utan genom teknisk utveckling och förändrade användningsvanor".

Samtidigt ger tjänstemän på myndigheten Hadopi fortfarande uttryck för den forna övertygelsen. Man säger sig fortfarande vara på god väg att sätta ett imponerande maskineri i verket, det första i sitt slag, där folk arbetar heltid på att "få saker att hända". Generalsekreteraren Eric Walter låter meddela finanstidningen Les Échos att det inte kan bli aktuellt att utveckla bättre legala alternativ förrän man "fått stopp på plundringen".

Först lösa problemet med illegal nedladdning - sedan fundera på framtiden.

En Fransk Skandal - II

Enligt paret Bettencourts förre revisor, som kallas "Claire T" i pressen, ska Eric Woerth, som tidigare var kassör i Sarkozys högerparti UMP, personligen tagit emot 150 000 euro som stöd till presidentvalkampanjen 2007 - något som i sig är ett brott, eftersom donationer enligt lag inte får överstiga 7500 euro.

"Claire T" uppger att en av hennes uppgifter som anställd hos paret Bettencourt, var att ta ut kontanter som hon överlämnade till Patrice de Maistre: "En liten del var till för att betala läkare, frisörer, personal etc. Och en annan var avsedd för politiker".

Hon fortsätter: ""Nicolas Sarkozy recevait aussi son enveloppe, ça se passait dans l'un des petits salons situés au rez-de-chaussée, près de la salle à manger. Ça se passait généralement après le repas, tout le monde le savait dans la maison. […] Tout le monde savait dans la maison que Sarkozy aussi allait voir les Bettencourt pour récupérer de l'argent. […] Le jour où il venait, lui comme les autres d'ailleurs, on me demandait juste avant le repas d'apporter une enveloppe kraft demi-format, avec laquelle il repartait."

"Nicolas Sarkozy fick också sitt kuvert, i ett av de små rummen på nedervåningen nära matsalen. Det ägde vanligtvis rum efter maten och alla i huset visste om det. [...] Alla i huset visste att också Sarkozy gick till Bettencourts för att få pengar. [...] Den dag han anlände, vilket förresten var fallet med allihop, så bad man mig alldeles innan måltiden att ta med mig ett kraftigt A5-kuvert, som han sedan tog med sig därifrån."

Alla inblandade förnekar alla dessa uppgifter, upprört och rasande. "Claire T" tog efter några dagar delvis tillbaka direkta anklagelser mot Sarkozy, efter pressande polisförhör. Men en tidigare sekreterare och den maître d'hotel som spelade in de komprometterande samtalen har bekräftat att "donationer" till politiker, i kuvert med upp till 200 000 euro i kontanter, varit satt i system.

Nu är upp till fyra juridiska processer under uppsegling - inklusive den ursprungliga, som ställer Liliane Bettencourt och hennes dotter mot varandra - samtliga ledda av åklagaren i Nanterre Philippe Courroye, som står mycket nära Sarkozy och som anklagas för att vara en man som lyder order.

En Fransk Skandal - I

Inledning

Mellan 2009 och 2010 lät Liliane Bettencourts "maître d'hôtel" (hennes personlige butler) i huset i parisförorten Neuilly-sûr-Seine, på eget bevåg spela in hennes samtal med besökare, däribland rådgivaren och förvaltaren av hennes förmögenhet Patrice de Maistre och hennes förtrogne, den personliga favoriten François-Marie Banier. Denne maître d'hotel hade varit i Bettencourts tjänst i 20 år och sade sig vara förtvivlad över hur "människor utan skrupler" försökte dra nytta av henne. Han kände sig också hotad av Banier och ville skydda sig själv och sin ställning. Snart blev han förfärad över vad den gömda lilla bandspelaren fångade upp och överlämnade 21 inspelade timmar till dottern Françoise Bettencourt-Meyers som i sin tur gav materialet vidare till polisen.

Inspelningarna avslöjar en mängd besvärande omständigheter: Banier tycks mycket riktigt sko sig rikligt och de Maistre planerar för skatteflykt. Men plötsligt dyker också dåvarande budgetministern (nu arbetsmarknadsministern) Eric Woerth upp. Woerths hustru Florence var vid den här tiden anställd av det företag som förvaltade Bettencourts förmögenhet och det tycks framgå av konversationen att de Maistre har placerat henne där på Woerths inrådan. Man kan också dra slutsatsen att Bettencourt givit pengar till Woerth och till andra medlemmar av högerpartiet UMP.

Även den oberoende nyhetssajten Mediapart fick ta del av inspelningarna och publicerade valda utskrifter på Nätet. Detta fick Affären Bettencourt att våldsamt brisera. Men inte nog med det. Mediapart följde snart upp med något värre: en tidigare revisor hos paret Bettencourt som påstod att hon regelbundet tog ut stora kontantbelopp som lades i bruna kuvert och gavs till utvalda högerpolitiker. En av dem, Sarkozy, sades fått sådana kuvert regelbundet sedan den tiden då han var borgmästare i Neuilly-sûr-Seine.

En Fransk Skandal - inledning

Vill man skriva något om den skandal som skakar Frankrikes regering är det kanske dags att göra det nu, innan hydran växer sig så stor och månghövdad att den inte går att överblicka. Skandalen Bettencourt har sedan flera veckor parkerat sig på tidningarnas förstasidor - och det är, enligt en webbenkät nyligen, inte nog för fransmännen. Över 80 procent anser att uppmärksamheten antingen är välmotiverad eller rent av otillräcklig, givet skandalens natur.

Det handlar om pengar; enorma summor som undanhållits franska staten genom avancerad skatteflykt, men även om de dolda lojaliteter och vänskapsband som korsar varandra inom samhällets absoluta elit och som tycks ha lett till politisk korruption på högsta nivå. De närmast berörda: Liliane Bettencourt, Frankrikes rikaste kvinna och en av de rikaste personerna i världen - vars far grundade kosmetikaföretaget l'Oréal - samt arbetsmarknadsminister Eric Woerth och nu även president Sarkozy.

Affären, såsom den nu rullas upp, kan sägas ha sin upprinnelse i Liliane Bettencourts mångåriga relation till kändisfotografen François-Marie Banier - och det faktum att Bettencourts dotter till slut fick nog av den. År 2007 försökte hon få modern omyndigförklarad och Banier åtalad för att ha "missbrukat" den åldrande kvinnans "svaghet". Bettencourt hade då bland annat givit Banier en miljard euro, konst av Picasso, Matisse och Mondrian samt en ö i Seychellerna. Detta startade en process som nu, sommaren 2010, plötsligt accelererat utom all kontroll, i vilken allt fler dras in och det ena avslöjandet avlöser det andra.

Inledningsvis: Brigade Financière, den särskilda avdelning inom polisen som utreder ekonomisk brottslighet, slår ner på Liliane Bettencourt med omgivning. Hennes anställda förhörs och en mycket komprometterande bandinspelning når offentligheten.