Uppvaknanden II

Martine Aubry, ledare för Parti Socialiste (PS) och borgmästare i nordfranska staden Lille, börjar uppnå status av "presidentiable" - dvs. en person man kan föreställa sig som president.

När hon valdes till partiledare besegrade hon den förra socialistiska presidentkandidaten Ségolène Royale med minsta möjliga marginal; 0,04 procent (sic!). Aubry är en typisk produkt av det franska samhällssystemet och född in i den politiska klassen. Hon är givetvis énarque, som man kallar de som gått på ENA: École nationale d'administration, vilket närmast är obligatoriskt för franska politiker och höga statstjänstemän. Hennes far är Jacques Delors, tidigare socialistisk finansminister under Mitterrand.
Det är dock långt ifrån säkert att hon blir officiell presidentkandidat för Parti Socialiste. En uppmärksammad opinionsundersökning konstaterade nyligen att den mest förtroendeingivande och presidentiable av de olika vänsteralternativen är Paris' borgmästare Bertrand Delanoë, tätt följd av Aubry.

Delanoë (blogg) är en spektakulär politiker, inne på sin andra ämbetsperiod - mest känd för uppseendeväckande evenemang (som att varje år anlägga en sandstrand längs med floden Seine), och idérika lösningar för att minska utsläppen (som lånecyklar och introduktionen av ett spårvagnssystem). Han framstår som en god och anständig politiker som tar strid för mänskliga rättigheter och konsekvent tar moralisk ställning för socialliberala värden. Han kallar sig också libéral et socialiste.

Uppvaknanden I

Det fanns en tid då president Sarkozy tycktes oövervinnerlig. Hans politiska motståndare var söndrade. Han kunde dessutom göra det onda värre genom att relativt fritt rekrytera de bästa i motståndarlägret och ge dem höga poster i sin egen regering. Parti Socialiste (PS) inledde en intensiv period av inre stridigheter som sprack ut i offentliga gräl och maktkamp inför öppen ridå.

Efter en orgie i politiskt självskadebeteende dödförklarades partiet förra året av den tongivande vänsterintellektuelle filosofen Bernard Henri-Lévy, som ville se det upplöst:"J'ai rarement vu des politiques mettre autant d'énergie à s'autodétruire. Si ça ne concernait qu'eux, ce ne serait pas trop grave. Mais il s'agit de l'alternative à Nicolas Sarkozy, de l'espérance des gens" "Jag har sällan sett politiker lägga ner en sådan energi på självförstörelse. Om det bara angick dem vore det inte så farligt. Men nu handlar det om ett alternativ till Nicolas Sarkozy, om människors hopp." "Alla vet att det är dött", försäkrade han vidare, "men få vågar säga det."

Sedan dess har partiledaren Martine Aubry, som tillträdde i november 2008, alltmer vuxit in i sin roll. Valet till EU-parlamentet var ett svårt bakslag där det stod klart att (PS) förlorat många röster till Europe Écologie - men därefter har Aubry alltmer framstått som en oomstridd ledare för det turbulenta partiet. Resultatet i årets regionalval måste ändå närmast ha kommit som en chock: Parti Socialiste stod som segrare i 23 av 26 valkretsar; en triumf och en övertydlig misstroendeförklaring mot Sarkozys politik.
Det är inget tvivel om att regionalvalen blåste nytt liv i partiet: UMPs makt kan brytas. If it bleeds, we can kill it. Martine Aubry utlyser nu "l'Année du projet socialiste" "Det socialistiska projektets år", ett år av politiskt kampanjande för en alternativ samhällsvision efter "misslyckandet för sarkozysmen". Målet är ett starkt parti som kan möta högern, under den form den kommer att anta, i presidentvalskampanjen 2012.

Förnuftets röst

Nicolas Sarkozy och Dominique de Villepin är på många sätt varandras motsatser. I en roman skulle dessa politiska rivaler knappast ens kännas trovärdiga.
Villepin; lång, aristokratisk och handplockad av Chirac för sitt intellekt. Poet och författare. Född i en välbärgad och framstående familj, utbildad vid elituniversitetet nummer ett för den politiska klassen: ENA: École nationale d'administration. Aldrig demokratiskt vald till något av sina ämbeten.
Sarkozy; kort, hetsig, "har aldrig fått något gratis", aldrig tillhört eliten, aldrig gått på någon elitskola: en underdog, en self-made man - men med en betvingande, dominerande och aggressivt ambitiös personlighet och en förmåga att övervinna alla hinder. En man som tack vare sina personliga egenskaper lyckats bli president.
Dessvärre även en man besatt av kontroll, säkerhetslagstiftning, polisinsatser och skärpta straff. Omgiven av som mest verkar vara ett gäng trogna vänner - Hortefeux, Lefebvre, Copé - som bekräftar hans världsbild och söker överträffa honom i hans eget sätt att tänka. Resultatet har blivit en irrationell politik av spektakulära utspel, nya repressiva lagar och punktvis hårdare tag.
Den senaste tiden har innehållit ett flertal utspel av den typen, alltid med de mest fattiga och utsatta som måltavla, allra helst om de samtidigt är invandrare från Maghreb - och muslimer. På besök i ett utsatt område (Seine-Saint-Denis) den 20 april klargjorde presidenten att han ville se oupphörliga ingripanden och "polistrakasserier" mot små och stora brottslingar, samt indragna barnbidrag till föräldrar med skolkande barn.

Villepin framstår lätt som den civiliserade och tänkande högern bredvid den alltmer högerextreme Sarkozy. Han uttrycker oro över presidentens politik. Han anser att den är "oerhört farlig" eftersom den leder till konfrontationer som republiken sedan kan ha svårt att hantera. Till Le Figaro säger han: "Hur kan man reducera problemen i Seine-Saint-Denis till en säkerhetsfråga, när det finns frågor som är sociala och ekonomiska?". Och beträffande burka-förbudet, som bisarrt nog högprioriteras av regeringen, så varnar han för överreaktioner och lagstiftning driven av känslor - något som Sarkozy däremot tycks ha satt i system. Villepin är just nu en av den franska högerns mycket få förnuftiga röster.

Rivalerna

Dominique Marie François René Galouzeau de Villepin och Nicolas Paul Stéphane Sárközy de Nagy-Bócsa, i vardagligt tal Dominique de Villepin och Nicolas Sarkozy, tillhör båda den franska högern. De har båda gjort politisk karriär under president Chirac. De har även båda två innehaft höga ministerposter - till och med efterträtt varandra som inrikesminister - och båda har av olika läger setts som efterträdare till ex-presidenten. De har cirklat runt varandra, fascinerats av varandra och bekämpat varandra i över 15 år. Deras förhållande präglas av en närmast passionerad rivalitet. Deras ömsesidiga hat är legendariskt.
Och presidentvalet 2012 kan helt melodramatiskt ställa dem mot varandra igen - denna gång i kamp om presidentposten.

President Sarkozy's populäritet sjunker. Enligt en opinionsundersökning som i dagarna publicerades i alla stora dagstidningar anser 66% av fransmännen att de tre år som förflutit av Sarkozys presidentperiod kan sammanfattas som ett misslyckande. Nu meddelar Villepin att han kommer att lansera sitt eget politiska parti, den 19 juni. Detta parti kommer, enligt sin ledare, att vara "en fri politisk rörelse, oberoende, öppen för alla". Dock kommer dess politik att skilja sig från den som förs av Sarkozy och högermajoriteten, som får Villepin att känna sig "illa till mods".

Villepin - som så sent som i januari 2010 undkom presidentens uppmärksammade försök att slutgiltigt krossa honom, när han frikändes i den rättegång som följde på affären Clearstream.
I denna invecklade historia stod Villepin anklagad för att ha deltagit i en komplott vars syfte var att svärta ner presidenten - genom att belägga dennes inblandning i illegala vapenaffärer med hjälp av falska dokument. Sarkozy anklagades under processens gång både för att missbruka makt och ställning och för att drivas av ett personligt hämndbegär, särskilt mot Villepin.

Till sin ärkerival skall presidenten ha sagt att han tänkte "hänga honom på en slaktares köttkrok". Villepins känsla av att vara illa till mods inför Sarkozy kan ha mer än en förklaring.

Hela Havet Stormar II - rädslan

Presidentens rådgivare Pierre Charon och presidentens advokat Maître Thierry Herzog åtar sig att pressa fram en anmälan från Le Journal du Dimanche mot "introduction frauduleuse de données dans un système informatique" dvs."intrånget" och "introduktionen av de lögnaktiga uppgifterna" i tidningens datorer.

Till nättidningen Rue89 säger Charon: "Nous faisons de cette ignominie un 'casus belli'. Nous voulons aller jusqu'au bout pour que cela ne se reproduise plus jamais. Comme on dit, la peur doit changer de camp." "Vi ser denna vedervärdighet som en 'orsak att förklara krig'. Vi vill gå till botten med det här för att se till att detta aldrig mer upprepas. Som man säger: Rädslan hör hemma i motståndarlägret."

Nu börjar journalister på Le Journal du Dimanche att känna sig hotade. Charon tycks ha förlorat sinnet för proportioner. Åter kontaktad av Rue89 vidhåller han sin uppfattning och upprepar om och om igen uttrycket "rädslan hör hemma i motståndarlägret". Han kallar det inträffade för en "tsunami av vedervärdigheter" och antyder förekomsten av en bakomliggande internationell komplott.
Alla möjligheter för presidentparet att begränsa ryktesspridningen har nu glidit dem ur händerna. Carla Bruni-Sarkozy viftar bort det hela och förnekar all polisiär inblandning. Hon motsägs dock av inrikesministeriets säkerhetspolis som berättar att man visst utreder dessa rykten. Sarkozy rasar. I sitt djupa missnöje med sina närmaste medarbetare har han nu ställt in det dagliga morgonmötet, meddelar Le Monde, och Charon sägs ha fått order att hålla sig undan.

Vi bevittnar, enligt L'Express, Élyseepalatsets nedgång och fall. En maktsfär som vittrar och krackelerar under tyngden av ledarens destruktiva karaktärsegenskaper.

"Om Sarkozy vore en sinnesjukdom skulle han vara paranoia", skriver författaren Camille Laurens i vänstertidningen Libération. Hon kallar honom en "phobocrate" - en man som härskar genom rädsla, genom att sprida och exploatera den: "Alla kan misstänkas: föräldrar för att vara inkompetenta, barn för att vara förbrytare, fattiga för att lura välfärdssystemen, forskare för att dra benen efter sig på labbet 'där det är ljust och varmt', utlänningar för att vara terrorister, författare för att vara stora i käften och bäbisar för att vara vanartiga."

Och det värsta, fortsätter hon, är att detta är smittsamt. "Det är grunden för diktaturer, för regimer styrda av rädsla: Från början finns en paranoid, sedan drabbar det alla."

Hela Havet Stormar I - ryktet

För första gången sedan presidentvalet 2007 är Sarkozys makt på kraftig tillbakagång. Missnöjet med hans politik är utbredd, vilket inte minst kom till uttryck i det närmast katastrofala resultatet i regionalvalen i slutet av mars (DN). Valets vinnare var det av inbördes strider sargade Parti Socialiste och De Gröna - samt högerextrema Front National, som i och med detta närmast gjorde en comeback i fransk politik.

Dessutom pågår nu, enligt L'Express, le jeu de chaises musicales, ett "Hela havet stormar" i presidentens närhet. Hans innersta cirkel av medarbetare och lojala rådgivare sönderslits av inre stridigheter och rivalitet - medan Sarkozy själv, missnöjd med sin casting, sorterar om och rensar ut. Han har gjort flera olämpliga rekryteringar. Bland hans närmaste rådgivare är det särskilt Pierre Charon som hamnat i onåd. Upprinnelsen till detta är märklig.

Tydligen hade det sedan länge cirkulerat rykten om otrohet kring presidentparet, i form av skvaller vid kaffemaskiner på tidningsredaktioner och senare på Twitter - skämtsamt, kollegor emellan, under hashtagen #sarkocu (en sammansmältning av Sarko och cocu - bedragen äkta man). Från Twitter sipprade det vidare till bloggar och slutligen publicerade en ung medarbetare ryktet på en sajt tillhörande den respekterade tidningen Le Journal du Dimanche. Då plockades det upp av den internationella pressen: först ut var engelska The Sun. Innan någon ansvarig hunnit ingripa var skadan skedd.

Men reaktionen från Élyséepalatset var våldsam. Man krävde att tidningen skulle anmäla detta "brottsliga intrång", detta planterande av "lögnaktiga uppgifter i ett datorsystem". Man krävde en polisutreding. Man krävde få veta identiteten på den skyldige. Le Journal du Dimanche gjorde avbön. Två journalister avskedades. (Den skyldige visade sig sedan vara en 23-årig praktikant.) Men detta räckte inte för Pierre Charon, presidentens rådgivare. Ryktet blev en angelägenhet för staten och började utredas av inrikesministeriets säkerhetspolis Direction centrale du renseignement intérieur (DCRI).