Le domaine d'Anais

Den öppna källargluggen

2010-08-08T20:15:00.006+02:00

Den franska delen av Internet tycks stå under ständig attack från den franska regeringen. Dessvärre har den första, mycket ambitiösa men överkomplicerade krigsmaskinen hadopi hittills endast kunnat uppvisa en total och löjeväckande ineffektivitet.

Den andra storslagna offensiven in på digitalt territorium utgörs av Loppsi 2 - en samling inrikeslagar bland vilka även förekommer långt framskridna och mycket kontroversiella planer på internetkontroll. Lagen fortsätter behandlas i parlamentet och står återigen på Nationalförsamlingens dagordning den 7 september.

Under tiden har icke godkända on-linespel förbjudits i Frankrike, efter viss debatt, men ändå i skymundan. Nu har myndigheten ARJEL, Autorité de régulation des jeux en ligne "Myndigheten för reglering av on-linespel" fått en domstol i Paris att beordra de största internetleverantörerna att omedelbart göra en illegal spelsajt oåtkomlig för franska internauts. "Katastrofalt", twittrar Jérémie Zimmermann, talesman för La Quadrature du Net.

Enligt domslutet ska internetleverantörerna göra sajten oåtkomlig "par blocage du nom de domaine, de l’adresse IP connue, de l’URL, ou par analyse du contenu des messages" dvs. "via blockering av domännamn, känd IP-adress [för server], URL eller genom analys av innehållet" - annars väntar 10 000 euro per dag i böter. "Detta beslut öppnar vägen för utvecklingen av en veritabel infrastruktur för internetcensur", befarar Zimmermann; en oro han delar med Le Nouvel Observateur som också ställer sig frågan om detta är början på en utbredd censur av Internet.
Tidskriftens journalist och bloggare Boris Manenti är övertygad om att så är fallet och konstaterar: "La censure de l'Internet commence" - Nu börjar det.

Fågelskrämman II

2010-08-07T21:23:00.009+02:00

Historikern Patrick Weil är forskare vid Centre National de la Récherche Scientifique (CNRS) och har immigration som specialitet. Han är författare till boken "Qu'est-ce qu'un Français? Histoire de la nationalité française depuis la Révolution" (Vad är en fransman? Historien om den franska nationaliteten sedan Revolutionen).

I en intervju med Le Figaro berättar Weil att återkallandet av ett fransk medborgarskap alltid använts för att bestraffa exceptionella brott som förräderi mot nationen. Det är en åtgärd som främst aktualiserats och tagits i bruk vid krigstillstånd.

Ursprungligen instiftades straffet 1848 för att avskräcka från vad man just definierat som ett brott mot mänskligheten (lèse humanité): upprätthållandet av slaveriet, efter att det definitivt avskaffats samma år.

En enda regering har satt åtgärden i system: den nazivänliga Vichyregimen, ledd av marskalk Pétain. Mellan 1940 och 1944 berövades 15 000 personer sin franska nationalitet, i första hand ca 7000 judar. I resten av fallen uppgavs bland annat brottslighet som skäl.
Motivering i fallet Marc Chagall: "Israélite russe. Sans intérêt national" "Rysk israelit. Utan intresse för nationen". Motivering i fallet Joseph Ginsburg - far till en fransk ikon; skådespelaren, musikern och låtskrivaren Serge Gainsbourg - och hela hans familj, kort och gott: "Juifs", "Judar".

Under hela ockupationen arbetade flitiga tjänstemän på "Commission de Révision des Naturalisations", "Kommissionen för förnyad granskning av naturaliseringar" för att uppspåra de "som inte längre gör sig förtjänta av att tillhöra de våra". För Raphaël Alibert, Vichyregimens första justitieminister, betydde det judar. Hans slogan var: "Etre français, cela se mérite." "Att vara fransman, det är något man förtjänar."
Så sent som 22 juni 1944 efterlystes Joseph Ginsburg, "till yrket pianist", av Vichyregimens nitiska byråkrater. Då hade de Allierade redan landstigit i Normandie.

Efter 1945 behöll man möjligheten att med brottslighet som grund återkalla ett medborgarskap, men endast för brott som kunde ge mer än fem års fängelse. 1996 lades "terrorism" till skälen. 1998 avskaffades brott som anledning till återkallat medborgarskap och barn födda på fransk mark gavs automatisk rätt till det (loi Guigou).

Det är alltså lagstiftningen innan 1998 som immigrationsminister Eric Besson hänvisar till, då han betonar det okontroversiella i att beröva invandrade fransmän deras medborgarskap och förhindra att det erhålls automatiskt. President Sarkozy och hans närmaste ministrar Besson och Hortefeux går nu ut hårt och vill utvidga möjligheterna till en mängd olika brott - och en mängd olika icke-republikanska värderingar, särskilt om de är specifikt muslimska.

"Etre Français, ça se mérite. La nationalité française, ça se mérite. Tous les droits et les devoirs qui vont avec, ça se respecte"

"Att vara fransman, det är något man förtjänar. Den franska nationaliteten är något som ska förtjänas. Alla rättigheter och skyldigheter som följer med det, det skall respekteras", betonar Xavier Bertrand, generalsekreteraren för Sarkozys parti UMP.

Fågelskrämman I

2010-08-07T20:14:00.004+02:00

"- Låt oss inte konstruera en fågelskrämma i onödan", vädjar Frankrikes immigrationsminister Eric Besson i ett samtal med Le Figaro. Detta apropå lagförslaget om indraget medborgarskap för invandrade fransmän som kommit på kant med det franska samhället - på sätt som ännu återstår att definiera.

Besson tycks vilja lugna opinionen. Han talar om Sarkozys åtgärder mot brottslighet och samhällets brist på trygghet - presidentens paradgrenar - som om de inte på något vis vore exceptionella, framförda i aggressiva tal eller presenterade som led i ett statligt krig mot Republikens fiender.
Men egentligen är Besson bara artig; han behöver inte försvara högerpartiets politik. På det här området är fransmännen, från vänster till höger, med sin president på ett sätt som kan betecknas som "spektakulärt".

Häromdagen kunde Le Figaro publicera en opinionsundersökning som gav ett överväldigande stöd för presidentens kraftåtgärder. Exempel: Att tvinga återfallsförbrytare att bära elektronisk fotboja "flera år efter avtjänat straff" uppskattas av 89 procent av de tillfrågade. Att beröva utrikesfödda sitt franska medborgarskap om de "praktiserar polygami eller uppmanar till kvinnlig omskärelse" gillas av 80 procent - 70 procent tycker det räcker med att hota en polis eller gendarme till livet. Ett "standardstraff om 30 år" för polismord får ett 80-procentigt bifall. Nästan lika många, 79 procent, tycker det är bra att man river romers provisoriska bostäder. Man vet också att uppskatta de 60 000 övervakningskameror Sarkozy låtit sätta upp, och över hälften ser gärna att föräldrar till minderåriga lagbrytare döms till två års fängelse.

Ändå, i detta samhällsklimat, vill Besson betona det normala i att beröva en viss grupp medborgare ett förvärvat medborgarskap: "Il n'y a là rien de choquant sur le plan des principes républicains et nous devrions sans problème trouver une formulation qui respecte la Constitution puisque c'était la loi jusqu'en 1998!"

"Det finns ingenting i detta som skulle svära mot de republikanska principerna och vi borde utan problem finna en formulering som är förenlig med Författningen, för så här såg lagen ut innan 1998!"

Detta är visserligen sant, men det är ändå inte så okomplicerat som ministern vill göra gällande.

Nicolas Krigaren

2010-08-04T18:45:00.003+02:00

Nicolas Sarkozys tal överflödar av krigsmetaforer. Sedan åtta år, konstaterar Le Monde, har presidenten, i sina olika roller, förklarat krig mot än det ena, än det andra. "Hänsynslöst" krig. Krig "utan nåd" - mot småbrottslighet, osäkerhet, droghandel, fortkörning, finansspekulationer, kriminella gäng och avhopp från skolan. Givetvis föranledde upploppen i Grenoble (SvD 17/7-10) nya löften om statliga krigshandlingar mot de som inte respekterar Republiken, dess värderingar och dess företrädare.

Den 30 juli, på plats i Grenoble, förklarade presidenten att "den franska nationaliteten är något man förtjänar och måste kunna visa sig värdig."
Och med detta öppnar Sarkozy för möjligheten att beröva immigranter deras franska medborgarskap på betydligt fler grunder än redan existerande "spioneri" och "terrorism". I slutet av september kommer Nationalförsamlingen i själva verket rösta om ett lagförslag enligt vilket det skulle räcka med ett uppvisande av "anti-republikanska värderingar" för indraget medborgarskap. Exempel på sådana värderingar skulle, enligt immigrationsminister Eric Besson, vara "des étrangers qui imposaient le voile intégral à leur femme, des étrangers qui refusaient de serrer la main de femmes fonctionnaires, des étrangers qui refusaient le principe de la laïcité..."

"utlänningar som tvingar sina fruar att bära burka, utlänningar som vägrar skaka hand med en kvinnlig statsanställd, utlänningar som motsätter sig principen om konfessionslöshet...".

Det skall dessutom bli betydligt lättare att förvägra barn till invandrare franskt medborgarskap även om dessa är födda på fransk mark.

The New York Times kritiserar presidenten hårt i sin ledare (5/8-10):
"Now, with his political fortunes at a new low and the National Front resurgent under younger leadership, [Sarkozy] has gone further, worrying traditional conservatives who still believe in the rights of man and the equality of all French citizens. They are right to be concerned, and he is recklessly wrong to ignore their cautionary advice."

Om förbudet mot flaggskändning

2010-07-24T11:08:00.006+02:00

Sedan igår är det förbjudet att under några omständigheter profanera den franska flaggan vid vite på upp till 1 500 euro och det dubbla vid upprepad förseelse. En lagstiftning direkt föranledd av denna bild, som belönades av juryn i en fototävling organiserad av Fnac - Frankrikes största multimediakedja - i kategorin "politiskt inkorrekt".

Vinnaren i kategorin var för övrigt en bild på en rökande höggravid kvinna, men det var inte den bilden utan bilden på flaggskändningen som publicerades i lokaltidningen dagen därpå (19 mars) - och som omedelbart utlöste våldsamma protester från konservativa politiker. Ledamoten av Nationalförsamlingen Eric Ciotti (UMP), som igår kunde glädjas över den nya lagstiftningen på sin blogg, skrev upprörd och chockerad till justitieminister Michèle Alliot-Marie och krävde ett ingripande. Bland annat ville han se fotografen bestraffad, och om möjligt även de som publicerat bilden, gratistidningen Metro i Nice. (eng)

Justitieministern konstaterade snart att existerande lagstiftning endast tillät sanktioner mot flaggskändning vid offentliga, organiserade evenemang (som fotbollsmatcher) och påbörjade arbetet med att utöka lagstiftningen till att omfatta övriga tillfällen.

Enligt den lag som stadfästes igår, genom att publiceras i Le Journal Officiel, är all flaggskändning som på något sätt offentliggörs en brottslig handling, och skall bestraffas enligt samma skala som exempelvis en ringa misshandel "där offret inte blir sjukskrivet".

"La liberté d'expression n'autorise pas les propos racistes, la liberté artistique n'autorise pas la dégradation des biens d'autrui, eh bien, la liberté artistique n'autorise pas non plus l'outrage au drapeau", "Yttrandefriheten tillåter inte rasistiska uttryck, den konstnärliga friheten tillåter inte förstörande av andras egendom, och alltså; den konstnärliga friheten tillåter inte heller skändning av flaggan", sammanfattar justitieministerns talesman.

Vad som inte lyfts fram i pressen men väl på djupt konservativa sajter, är militärens påstått samlade vrede, uttryckt genom den fyrstjärniga generalen Antoine Lecerf, chef över Frankrikes styrkor till lands:
"Å ena sidan ser jag bilden av presidenten som bugar sig inför de franska soldater som fallit på ärans fält i Afganistan, återförda till Frankrike draperade i franska flaggan, å andra sidan ser jag en prisad bild som visar hur en fransman 'torkar sig' med samma flagga. Jag anser att denna bild är en förolämpning mot Frankrike, mot Republikens president, chefen över armén, och mot minnet av våra soldater och vad de offrat. (...) Jag vågar dock hoppas på en reaktion på våra institutioners allra högsta nivå (presidenten, ministrar, överbefälhavare) både på ett juridiskt plan och genom en formell deklaration till media. Om detta inte är fallet utesluter jag inte hypotesen om ett personligt ingripande."

Vad general Lecerf personligen tänkte göra åt saken framgår inte, men det är inte första gången militären rasar över upplevda förolämpningar mot nationalsymboler. Senaste skandalen av denna typ utlöstes av riksprovokatören Serge Gainsbourg på 70-talet.

Olämpliga anklagelser

2010-07-21T17:47:00.010+02:00

Tumultartade debatter kring Affären Bettencourt har de senaste veckorna avlöst varandra i Nationalförsamlingen och ytterligare intensifierats efter att nyhetssajten Mediapart publicerat ett vittnemål i vilket arbetsmarknadsminister Woerth och president Sarkozy anklagas för att ha tagit emot stora summor pengar från Frankrikes rikaste kvinna, Liliane Bettencourt. Vid ett tillfälle lämnade socialisterna Nationalförsamlingen efter att gång på gång och förgäves ha begärt en förklaring till ministerns roll i historien.

Xavier Bertrand, generalsekreterare i UMP, skräder inte orden när den sarkozytrogna högern slår tillbaka. "Quand certains médias notamment un site qui utilise des méthodes fascistes à partir d'écoutes qui sont totalement illégales (...) mais dans quel monde on est, dans quel monde on est!" "När vissa medier, särskilt en sajt, använder sig av fascistiska metoder som grundar sig på fullständigt illegal avlyssning (...) vad är det för värld vi befinner oss i, vad är det för värld!", utropade Bertrand vid ett offentligt möte med partitrogna. Och fortsatte: "Ah parce que c'est plausible, on se permet de mettre en accusation un ministre de la République et le président de la République, ce n'est pas comme ça que fonctionne la démocratie française".
"Bara för att det är tänkbart så tillåter man sig att anklaga en av Republikens ministrar och Republikens president, det är inte så den franska demokratin fungerar." (sic!)

Muriel Marland-Militello, ledamot för UMP i Nationalförsamlingen, önskar nu "en översyn" av pressfriheten så att de avarter hon tycker sig sett i fallet Woerth inte upprepas. Detta avvisas dock fullständigt av kultur- och kommunikationsminister Frédéric Mitterrand.

Mediaparts chefredaktör Edwy Plenel försvarar idag inför domstol sin rätt att fritt sprida information och varnar för att Frankrike ska gå samma väg som Italien, som nyligen infört en "munkavle"-lag som förbjuder bland annat journalistisk publicering av avlyssnat material.

En lag som Berlusconi för övrigt nu tvingats dra tillbaka efter omfattande protester.

"Under yttrandefrihetens täckmantel"

2010-07-21T11:31:00.003+02:00

Den stridbare, fruktade och mytomspunne politiske journalisten Edwy Plenel startade, efter en lång karriär inom fransk media, den helt nätbaserade nyhetsajten Mediapart i mars 2008.
Den blev snart en referens, en nyhetsförmedlare att räkna med, trots att den låser in sitt innehåll och tar betalt för det. Man visade sig kunna ro detta iland tack vare unikt journalistiskt material och höga krav på kvalitet, på samma sätt som legendariska Le Canard Enchainé - som i sin tur valt att inte förekomma på Nätet överhuvudtaget.

Mediapart är strikt politiskt oberoende och driver alltid linjen radikalt försvar för demokratin, vilket gjort sajten till centrum för en stark, opinionsbildande kritik av president Sarkozys personliga makt och flera av de projekt han lanserat.

Sarkozy är dock inte den förste president som hårdhänt granskats av Plenel: Under 80-talet var François Mitterrand mål för dennes politiska journalistik och Plenel, som uppfattades som ett hot, utsattes för illegal avlyssning beordrad av presidenten själv. Inför domstol rättfärdigades detta - förgäves - med att (den tidigare trotskisten) Plenel förmodligen arbetade för CIA. Sju personer i kretsen kring presidenten blev dömda för den olagliga verksamheten som resultat av affären. En affär som för övrigt avslöjades av Le Canard Enchainée, 10 mars 1993.

Idag kallas Edwy Plenel och Mediaparts journalister till domstolsförhandling. Liliane Bettencourt och hennes finansielle rådgivare Patrice de Maistre kräver att få tillbaka de bandinspelningar som utlöste Affären Bettencourt. Deras anspråk har redan avslagits en gång men överklagats, nu med motiveringen att: "...légitimité accordée à la diffusion d'enregistrement de propos enregistrés clandestinement, dont certains couverts par le secret professionnel, ouvre la voix à tous les excès au pretexte de la liberté d'expression"

"...den legitimitet som tillerkänns spridningen av inspelningen, vars innehåll spelats in i hemlighet och som till viss del rör sekretessbelagt material, öppnar vägen för allt möjligt missbruk under yttrandefrihetens täckmantel".

En Fransk Skandal - III

2010-07-20T20:10:00.008+02:00

Det åligger Philippe Courroye, Republikens åklagare i Nanterre, att väcka åtal i de fall som rörs upp i kölvattnet av Affären Bettencourt. Men han är redan starkt ifrågasatt. För det första är hans ämbete underställt regeringen, och hans oberoende i ett mål som involverar regeringsmedlemmar kan ifrågasättas. Men han är dessutom, vilket är väl känt, en personlig vän till presidenten. Dock, värst av allt: Han omnämns själv på de komprometterande bandinspelningarna.

Till exempel diskuterar Liliane Bettencourt och hennes finansielle rådgivare Patrice de Maistre den 21 juli 2009 dotterns anmälan mot kändisfotografen François-Marie Banier, den man som hon anser utnyttjar moderns svaghet. Åklagare i fallet är Phillippe Courroye. De Maistre kan därför lugna Bettencourt: han har nämligen hört, från Sarkozys rådgivare, att Courroye efter några veckor ämnar ogilla åtalet. Vilket också sker, den 3 september.

Bland det första Courroye gör då inspelningarna blir kända är att väcka åtal mot Liliane Bettencourts personlige butler och låta anhålla honom för brottet "kränkning av privatlivet" - redan innan Bettencourt och Banier gör samma sak. Han utövar även starka påtryckningar mot nyhetssajten Mediapart, som hotas med 10 000 euro i böter för varje timme de låter materialet ligga ute på Nätet.

Vid domstolen i Nanterre pågår samtidigt ett öppet krig mellan åklagaren Courroye och domaren Isabelle Prevost-Desprez. De motarbetar varandra, är indragna i uppseendeväckande konflikter med varandra och den känsla som råder mellan dem beskrivs, i Le Monde, som "absolut hat". Och Courroye har Élyséepalatset på sin sida. Särskilt sedan Prevost-Desprez avslog en skadeståndsansökan framställd av presidenten i ett bedrägerimål där han var målsägare.
"Plötsligt betraktades jag som en fiende", skriver domaren i sin bok Une Juge a abattre (En domare att slakta, 2010) - en rasande uppgörelse med den politiska och ekonomiska elitens pågående försök att krossa den oberoende rättvisan.

Hadopi - all bark, no bite

2010-07-19T21:45:00.004+02:00

Hadopi-lagstiftningen, den franske presidentens hårdhänta crackdown on fildelning, har inte resulterat i en enda sanktion, konstaterar The New York Times (18/7-10). Denna lag, som kostat så enormt mycket i investerad politisk prestige och energi, har inte ens resulterat i ett enda avsänt varningsmail. Det tycks som om eftertanke avlöst den ideologiska glöd som besjälade den sarkozytrogna högern när lagen skulle drivas igenom till varje pris. Även Jean-François Copé, talesman för UMP och Sarkozys energiske högra hand, uppger att hans idéer "utvecklats" sedan lagen instiftades. Han erkänner och inser dess svagheter.

UMPs ledamöter har svängt i frågan. I en rapport publicerad i maj, angående regeringspartiets syn på "regler och rättigheter i den digitala världen", har man redan övergivit tanken på massövervakning, böter och avstängning från Internet. Man skriver istället att "Le téléchargement illégal devrait devenir marginal non pas grâce à la législation restrictive, mais du fait des progrès technologiques et des évolutions des usages" "Illegal nedladdning bör marginaliseras inte genom repressiv lagstiftning, utan genom teknisk utveckling och förändrade användningsvanor".

Samtidigt ger tjänstemän på myndigheten Hadopi fortfarande uttryck för den forna övertygelsen. Man säger sig fortfarande vara på god väg att sätta ett imponerande maskineri i verket, det första i sitt slag, där folk arbetar heltid på att "få saker att hända". Generalsekreteraren Eric Walter låter meddela finanstidningen Les Échos att det inte kan bli aktuellt att utveckla bättre legala alternativ förrän man "fått stopp på plundringen".

Först lösa problemet med illegal nedladdning - sedan fundera på framtiden.

En Fransk Skandal - II

2010-07-19T18:00:00.006+02:00

Enligt paret Bettencourts förre revisor, som kallas "Claire T" i pressen, ska Eric Woerth, som tidigare var kassör i Sarkozys högerparti UMP, personligen tagit emot 150 000 euro som stöd till presidentvalkampanjen 2007 - något som i sig är ett brott, eftersom donationer enligt lag inte får överstiga 7500 euro.

"Claire T" uppger att en av hennes uppgifter som anställd hos paret Bettencourt, var att ta ut kontanter som hon överlämnade till Patrice de Maistre: "En liten del var till för att betala läkare, frisörer, personal etc. Och en annan var avsedd för politiker".

Hon fortsätter: ""Nicolas Sarkozy recevait aussi son enveloppe, ça se passait dans l'un des petits salons situés au rez-de-chaussée, près de la salle à manger. Ça se passait généralement après le repas, tout le monde le savait dans la maison. […] Tout le monde savait dans la maison que Sarkozy aussi allait voir les Bettencourt pour récupérer de l'argent. […] Le jour où il venait, lui comme les autres d'ailleurs, on me demandait juste avant le repas d'apporter une enveloppe kraft demi-format, avec laquelle il repartait."

"Nicolas Sarkozy fick också sitt kuvert, i ett av de små rummen på nedervåningen nära matsalen. Det ägde vanligtvis rum efter maten och alla i huset visste om det. [...] Alla i huset visste att också Sarkozy gick till Bettencourts för att få pengar. [...] Den dag han anlände, vilket förresten var fallet med allihop, så bad man mig alldeles innan måltiden att ta med mig ett kraftigt A5-kuvert, som han sedan tog med sig därifrån."

Alla inblandade förnekar alla dessa uppgifter, upprört och rasande. "Claire T" tog efter några dagar delvis tillbaka direkta anklagelser mot Sarkozy, efter pressande polisförhör. Men en tidigare sekreterare och den maître d'hotel som spelade in de komprometterande samtalen har bekräftat att "donationer" till politiker, i kuvert med upp till 200 000 euro i kontanter, varit satt i system.

Nu är upp till fyra juridiska processer under uppsegling - inklusive den ursprungliga, som ställer Liliane Bettencourt och hennes dotter mot varandra - samtliga ledda av åklagaren i Nanterre Philippe Courroye, som står mycket nära Sarkozy och som anklagas för att vara en man som lyder order.

En Fransk Skandal - I

2010-07-19T15:27:00.005+02:00

Inledning

Mellan 2009 och 2010 lät Liliane Bettencourts "maître d'hôtel" (hennes personlige butler) i huset i parisförorten Neuilly-sûr-Seine, på eget bevåg spela in hennes samtal med besökare, däribland rådgivaren och förvaltaren av hennes förmögenhet Patrice de Maistre och hennes förtrogne, den personliga favoriten François-Marie Banier. Denne maître d'hotel hade varit i Bettencourts tjänst i 20 år och sade sig vara förtvivlad över hur "människor utan skrupler" försökte dra nytta av henne. Han kände sig också hotad av Banier och ville skydda sig själv och sin ställning. Snart blev han förfärad över vad den gömda lilla bandspelaren fångade upp och överlämnade 21 inspelade timmar till dottern Françoise Bettencourt-Meyers som i sin tur gav materialet vidare till polisen.

Inspelningarna avslöjar en mängd besvärande omständigheter: Banier tycks mycket riktigt sko sig rikligt och de Maistre planerar för skatteflykt. Men plötsligt dyker också dåvarande budgetministern (nu arbetsmarknadsministern) Eric Woerth upp. Woerths hustru Florence var vid den här tiden anställd av det företag som förvaltade Bettencourts förmögenhet och det tycks framgå av konversationen att de Maistre har placerat henne där på Woerths inrådan. Man kan också dra slutsatsen att Bettencourt givit pengar till Woerth och till andra medlemmar av högerpartiet UMP.

Även den oberoende nyhetssajten Mediapart fick ta del av inspelningarna och publicerade valda utskrifter på Nätet. Detta fick Affären Bettencourt att våldsamt brisera. Men inte nog med det. Mediapart följde snart upp med något värre: en tidigare revisor hos paret Bettencourt som påstod att hon regelbundet tog ut stora kontantbelopp som lades i bruna kuvert och gavs till utvalda högerpolitiker. En av dem, Sarkozy, sades fått sådana kuvert regelbundet sedan den tiden då han var borgmästare i Neuilly-sûr-Seine.

En Fransk Skandal - inledning

2010-07-19T13:27:00.003+02:00

Vill man skriva något om den skandal som skakar Frankrikes regering är det kanske dags att göra det nu, innan hydran växer sig så stor och månghövdad att den inte går att överblicka. Skandalen Bettencourt har sedan flera veckor parkerat sig på tidningarnas förstasidor - och det är, enligt en webbenkät nyligen, inte nog för fransmännen. Över 80 procent anser att uppmärksamheten antingen är välmotiverad eller rent av otillräcklig, givet skandalens natur.

Det handlar om pengar; enorma summor som undanhållits franska staten genom avancerad skatteflykt, men även om de dolda lojaliteter och vänskapsband som korsar varandra inom samhällets absoluta elit och som tycks ha lett till politisk korruption på högsta nivå. De närmast berörda: Liliane Bettencourt, Frankrikes rikaste kvinna och en av de rikaste personerna i världen - vars far grundade kosmetikaföretaget l'Oréal - samt arbetsmarknadsminister Eric Woerth och nu även president Sarkozy.

Affären, såsom den nu rullas upp, kan sägas ha sin upprinnelse i Liliane Bettencourts mångåriga relation till kändisfotografen François-Marie Banier - och det faktum att Bettencourts dotter till slut fick nog av den. År 2007 försökte hon få modern omyndigförklarad och Banier åtalad för att ha "missbrukat" den åldrande kvinnans "svaghet". Bettencourt hade då bland annat givit Banier en miljard euro, konst av Picasso, Matisse och Mondrian samt en ö i Seychellerna. Detta startade en process som nu, sommaren 2010, plötsligt accelererat utom all kontroll, i vilken allt fler dras in och det ena avslöjandet avlöser det andra.

Inledningsvis: Brigade Financière, den särskilda avdelning inom polisen som utreder ekonomisk brottslighet, slår ner på Liliane Bettencourt med omgivning. Hennes anställda förhörs och en mycket komprometterande bandinspelning når offentligheten.

Uppvaknanden II

2010-04-28T18:27:00.006+02:00

Martine Aubry, ledare för Parti Socialiste (PS) och borgmästare i nordfranska staden Lille, börjar uppnå status av "presidentiable" - dvs. en person man kan föreställa sig som president.

När hon valdes till partiledare besegrade hon den förra socialistiska presidentkandidaten Ségolène Royale med minsta möjliga marginal; 0,04 procent (sic!). Aubry är en typisk produkt av det franska samhällssystemet och född in i den politiska klassen. Hon är givetvis énarque, som man kallar de som gått på ENA: École nationale d'administration, vilket närmast är obligatoriskt för franska politiker och höga statstjänstemän. Hennes far är Jacques Delors, tidigare socialistisk finansminister under Mitterrand.
Det är dock långt ifrån säkert att hon blir officiell presidentkandidat för Parti Socialiste. En uppmärksammad opinionsundersökning konstaterade nyligen att den mest förtroendeingivande och presidentiable av de olika vänsteralternativen är Paris' borgmästare Bertrand Delanoë, tätt följd av Aubry.

Delanoë (blogg) är en spektakulär politiker, inne på sin andra ämbetsperiod - mest känd för uppseendeväckande evenemang (som att varje år anlägga en sandstrand längs med floden Seine), och idérika lösningar för att minska utsläppen (som lånecyklar och introduktionen av ett spårvagnssystem). Han framstår som en god och anständig politiker som tar strid för mänskliga rättigheter och konsekvent tar moralisk ställning för socialliberala värden. Han kallar sig också libéral et socialiste.

Uppvaknanden I

2010-04-28T12:09:00.001+02:00

Det fanns en tid då president Sarkozy tycktes oövervinnerlig. Hans politiska motståndare var söndrade. Han kunde dessutom göra det onda värre genom att relativt fritt rekrytera de bästa i motståndarlägret och ge dem höga poster i sin egen regering. Parti Socialiste (PS) inledde en intensiv period av inre stridigheter som sprack ut i offentliga gräl och maktkamp inför öppen ridå.

Efter en orgie i politiskt självskadebeteende dödförklarades partiet förra året av den tongivande vänsterintellektuelle filosofen Bernard Henri-Lévy, som ville se det upplöst:"J'ai rarement vu des politiques mettre autant d'énergie à s'autodétruire. Si ça ne concernait qu'eux, ce ne serait pas trop grave. Mais il s'agit de l'alternative à Nicolas Sarkozy, de l'espérance des gens" "Jag har sällan sett politiker lägga ner en sådan energi på självförstörelse. Om det bara angick dem vore det inte så farligt. Men nu handlar det om ett alternativ till Nicolas Sarkozy, om människors hopp." "Alla vet att det är dött", försäkrade han vidare, "men få vågar säga det."

Sedan dess har partiledaren Martine Aubry, som tillträdde i november 2008, alltmer vuxit in i sin roll. Valet till EU-parlamentet var ett svårt bakslag där det stod klart att (PS) förlorat många röster till Europe Écologie - men därefter har Aubry alltmer framstått som en oomstridd ledare för det turbulenta partiet. Resultatet i årets regionalval måste ändå närmast ha kommit som en chock: Parti Socialiste stod som segrare i 23 av 26 valkretsar; en triumf och en övertydlig misstroendeförklaring mot Sarkozys politik.
Det är inget tvivel om att regionalvalen blåste nytt liv i partiet: UMPs makt kan brytas. If it bleeds, we can kill it. Martine Aubry utlyser nu "l'Année du projet socialiste" "Det socialistiska projektets år", ett år av politiskt kampanjande för en alternativ samhällsvision efter "misslyckandet för sarkozysmen". Målet är ett starkt parti som kan möta högern, under den form den kommer att anta, i presidentvalskampanjen 2012.

Förnuftets röst

2010-04-26T01:25:00.003+02:00

Nicolas Sarkozy och Dominique de Villepin är på många sätt varandras motsatser. I en roman skulle dessa politiska rivaler knappast ens kännas trovärdiga.
Villepin; lång, aristokratisk och handplockad av Chirac för sitt intellekt. Poet och författare. Född i en välbärgad och framstående familj, utbildad vid elituniversitetet nummer ett för den politiska klassen: ENA: École nationale d'administration. Aldrig demokratiskt vald till något av sina ämbeten.
Sarkozy; kort, hetsig, "har aldrig fått något gratis", aldrig tillhört eliten, aldrig gått på någon elitskola: en underdog, en self-made man - men med en betvingande, dominerande och aggressivt ambitiös personlighet och en förmåga att övervinna alla hinder. En man som tack vare sina personliga egenskaper lyckats bli president.
Dessvärre även en man besatt av kontroll, säkerhetslagstiftning, polisinsatser och skärpta straff. Omgiven av som mest verkar vara ett gäng trogna vänner - Hortefeux, Lefebvre, Copé - som bekräftar hans världsbild och söker överträffa honom i hans eget sätt att tänka. Resultatet har blivit en irrationell politik av spektakulära utspel, nya repressiva lagar och punktvis hårdare tag.
Den senaste tiden har innehållit ett flertal utspel av den typen, alltid med de mest fattiga och utsatta som måltavla, allra helst om de samtidigt är invandrare från Maghreb - och muslimer. På besök i ett utsatt område (Seine-Saint-Denis) den 20 april klargjorde presidenten att han ville se oupphörliga ingripanden och "polistrakasserier" mot små och stora brottslingar, samt indragna barnbidrag till föräldrar med skolkande barn.

Villepin framstår lätt som den civiliserade och tänkande högern bredvid den alltmer högerextreme Sarkozy. Han uttrycker oro över presidentens politik. Han anser att den är "oerhört farlig" eftersom den leder till konfrontationer som republiken sedan kan ha svårt att hantera. Till Le Figaro säger han: "Hur kan man reducera problemen i Seine-Saint-Denis till en säkerhetsfråga, när det finns frågor som är sociala och ekonomiska?". Och beträffande burka-förbudet, som bisarrt nog högprioriteras av regeringen, så varnar han för överreaktioner och lagstiftning driven av känslor - något som Sarkozy däremot tycks ha satt i system. Villepin är just nu en av den franska högerns mycket få förnuftiga röster.

Rivalerna

2010-04-25T20:08:00.005+02:00

Dominique Marie François René Galouzeau de Villepin och Nicolas Paul Stéphane Sárközy de Nagy-Bócsa, i vardagligt tal Dominique de Villepin och Nicolas Sarkozy, tillhör båda den franska högern. De har båda gjort politisk karriär under president Chirac. De har även båda två innehaft höga ministerposter - till och med efterträtt varandra som inrikesminister - och båda har av olika läger setts som efterträdare till ex-presidenten. De har cirklat runt varandra, fascinerats av varandra och bekämpat varandra i över 15 år. Deras förhållande präglas av en närmast passionerad rivalitet. Deras ömsesidiga hat är legendariskt.
Och presidentvalet 2012 kan helt melodramatiskt ställa dem mot varandra igen - denna gång i kamp om presidentposten.

President Sarkozy's populäritet sjunker. Enligt en opinionsundersökning som i dagarna publicerades i alla stora dagstidningar anser 66% av fransmännen att de tre år som förflutit av Sarkozys presidentperiod kan sammanfattas som ett misslyckande. Nu meddelar Villepin att han kommer att lansera sitt eget politiska parti, den 19 juni. Detta parti kommer, enligt sin ledare, att vara "en fri politisk rörelse, oberoende, öppen för alla". Dock kommer dess politik att skilja sig från den som förs av Sarkozy och högermajoriteten, som får Villepin att känna sig "illa till mods".

Villepin - som så sent som i januari 2010 undkom presidentens uppmärksammade försök att slutgiltigt krossa honom, när han frikändes i den rättegång som följde på affären Clearstream.
I denna invecklade historia stod Villepin anklagad för att ha deltagit i en komplott vars syfte var att svärta ner presidenten - genom att belägga dennes inblandning i illegala vapenaffärer med hjälp av falska dokument. Sarkozy anklagades under processens gång både för att missbruka makt och ställning och för att drivas av ett personligt hämndbegär, särskilt mot Villepin.

Till sin ärkerival skall presidenten ha sagt att han tänkte "hänga honom på en slaktares köttkrok". Villepins känsla av att vara illa till mods inför Sarkozy kan ha mer än en förklaring.

Hela Havet Stormar II - rädslan

2010-04-14T02:31:00.008+02:00

Presidentens rådgivare Pierre Charon och presidentens advokat Maître Thierry Herzog åtar sig att pressa fram en anmälan från Le Journal du Dimanche mot "introduction frauduleuse de données dans un système informatique" dvs."intrånget" och "introduktionen av de lögnaktiga uppgifterna" i tidningens datorer.

Till nättidningen Rue89 säger Charon: "Nous faisons de cette ignominie un 'casus belli'. Nous voulons aller jusqu'au bout pour que cela ne se reproduise plus jamais. Comme on dit, la peur doit changer de camp." "Vi ser denna vedervärdighet som en 'orsak att förklara krig'. Vi vill gå till botten med det här för att se till att detta aldrig mer upprepas. Som man säger: Rädslan hör hemma i motståndarlägret."

Nu börjar journalister på Le Journal du Dimanche att känna sig hotade. Charon tycks ha förlorat sinnet för proportioner. Åter kontaktad av Rue89 vidhåller han sin uppfattning och upprepar om och om igen uttrycket "rädslan hör hemma i motståndarlägret". Han kallar det inträffade för en "tsunami av vedervärdigheter" och antyder förekomsten av en bakomliggande internationell komplott.
Alla möjligheter för presidentparet att begränsa ryktesspridningen har nu glidit dem ur händerna. Carla Bruni-Sarkozy viftar bort det hela och förnekar all polisiär inblandning. Hon motsägs dock av inrikesministeriets säkerhetspolis som berättar att man visst utreder dessa rykten. Sarkozy rasar. I sitt djupa missnöje med sina närmaste medarbetare har han nu ställt in det dagliga morgonmötet, meddelar Le Monde, och Charon sägs ha fått order att hålla sig undan.

Vi bevittnar, enligt L'Express, Élyseepalatsets nedgång och fall. En maktsfär som vittrar och krackelerar under tyngden av ledarens destruktiva karaktärsegenskaper.

"Om Sarkozy vore en sinnesjukdom skulle han vara paranoia", skriver författaren Camille Laurens i vänstertidningen Libération. Hon kallar honom en "phobocrate" - en man som härskar genom rädsla, genom att sprida och exploatera den: "Alla kan misstänkas: föräldrar för att vara inkompetenta, barn för att vara förbrytare, fattiga för att lura välfärdssystemen, forskare för att dra benen efter sig på labbet 'där det är ljust och varmt', utlänningar för att vara terrorister, författare för att vara stora i käften och bäbisar för att vara vanartiga."

Och det värsta, fortsätter hon, är att detta är smittsamt. "Det är grunden för diktaturer, för regimer styrda av rädsla: Från början finns en paranoid, sedan drabbar det alla."

Hela Havet Stormar I - ryktet

2010-04-14T00:48:00.006+02:00

För första gången sedan presidentvalet 2007 är Sarkozys makt på kraftig tillbakagång. Missnöjet med hans politik är utbredd, vilket inte minst kom till uttryck i det närmast katastrofala resultatet i regionalvalen i slutet av mars (DN). Valets vinnare var det av inbördes strider sargade Parti Socialiste och De Gröna - samt högerextrema Front National, som i och med detta närmast gjorde en comeback i fransk politik.

Dessutom pågår nu, enligt L'Express, le jeu de chaises musicales, ett "Hela havet stormar" i presidentens närhet. Hans innersta cirkel av medarbetare och lojala rådgivare sönderslits av inre stridigheter och rivalitet - medan Sarkozy själv, missnöjd med sin casting, sorterar om och rensar ut. Han har gjort flera olämpliga rekryteringar. Bland hans närmaste rådgivare är det särskilt Pierre Charon som hamnat i onåd. Upprinnelsen till detta är märklig.

Tydligen hade det sedan länge cirkulerat rykten om otrohet kring presidentparet, i form av skvaller vid kaffemaskiner på tidningsredaktioner och senare på Twitter - skämtsamt, kollegor emellan, under hashtagen #sarkocu (en sammansmältning av Sarko och cocu - bedragen äkta man). Från Twitter sipprade det vidare till bloggar och slutligen publicerade en ung medarbetare ryktet på en sajt tillhörande den respekterade tidningen Le Journal du Dimanche. Då plockades det upp av den internationella pressen: först ut var engelska The Sun. Innan någon ansvarig hunnit ingripa var skadan skedd.

Men reaktionen från Élyséepalatset var våldsam. Man krävde att tidningen skulle anmäla detta "brottsliga intrång", detta planterande av "lögnaktiga uppgifter i ett datorsystem". Man krävde en polisutreding. Man krävde få veta identiteten på den skyldige. Le Journal du Dimanche gjorde avbön. Två journalister avskedades. (Den skyldige visade sig sedan vara en 23-årig praktikant.) Men detta räckte inte för Pierre Charon, presidentens rådgivare. Ryktet blev en angelägenhet för staten och började utredas av inrikesministeriets säkerhetspolis Direction centrale du renseignement intérieur (DCRI).

Burqa, helighet och anorexia II

2010-02-14T12:44:00.006+01:00

Sociologen Dounia Bouzar, medförfattare till La Republique ou La Burqa (Republiken eller burqan) påtalar att de burqabärande kvinnorna är unga; hälften är under 30. Hon konstaterar vidare att: "Certaines se laissent séduire par la culture clanique : les salafistes se présentent comme un groupe purifié, supérieur au reste du monde. Cela leur confère une sorte de toute-puissance : derrière leur drap noir, elles sont les Jeanne d’Arc d’aujourd’hui."

"Vissa förförs av klankulturen: salafisterna framställer sig som rena, överlägsna resten av världen. Detta ger dem en känsla av allsmäktighet: bakom sina svarta skynken kan de vara en modern Jeanne D'Arc."

Unga kvinnor som söker helighet, renhet, en högre verklighet bortom den begränsande och prosiaska vardagen. Kvinnor som återtar makten över sina kroppar, här; genom att beröva världen åsynen av dem. Maktåtertagandet, den berusande känslan av styrka, känslan av att överskrida sina villkor, bli ande istället för kvinnokropp. De här kvinnorna är mina systrar. Jag känner dem. Men inte som anhängare av salafismen, utan som före detta anorektiker.

För en ung kvinna som växer upp i ett av dessa "eftersatta" områden utanför Paris, med en social misär vi ännu inte har i Sverige och en starkt islamistisk kultur, måste anläggandet av burqa innebära en lättnad. Framför allt: en ny respekt. Den respekt som även i den mest manschauvinistiska omgivning visas den heligt upphöjda aspekten av kvinnligheten, i vår kultur Madonnan, och som symboliseras av den nunnelika utstyrseln: "Jag är ren."
Detta måste även innebära en känsla av att vara mer, större, än vad den torftiga och begränsande omgivningen tillåter: "Jag är helig, stark och självdiciplinerad." Burqan sätter gränser för omgivningen: "Hit men inte längre. Jag är inte tillgänglig. Jag undviker omgivningens besmittelse."
Psykologin hos en anorektiktisk kvinna är närmast identisk, liksom den inledande bekräftelsen och respekten, eftersom en mager kropp har hög status i vår kultur. Men anorexia representerar så mycket mer än anpassning till rådande ideal.

I en omfattande artikel om anorexia, publicerad i Läkartidningen (pdf) redogör professorn i psykiatri Tore Hällström, för de olika förklaringsmodeller som avlöst varandra under 1500 år. Under medeltiden ansågs svältande kvinnor heliga och svälten som ett uttryck för andens seger över materien. Historien är full av självsvältande helgon.
Man kan således få intrycket av att det är i grunden samma basala behov av kvinnligt maktåtertagande och gränsöverskridande som helt enkelt uttrycks genom de olika sociokulturella fenomen som står till buds.

Burqa, helighet och anorexia I

2010-02-14T11:14:00.005+01:00

Jean-François Copé är inte bara en nitisk, sarkozytrogen politiker och bottenlöst enfaldig - han vill även bli president.
Copé vill därför stiga ur sina ambitiösa partikamraters skugga och söker systematiskt uppmärksamhet genom att ta sig an debattämnen med stor demagogisk potetial och göra kategoriska uttalanden om dem i medierna.

Nu har Copé bestämt sig för att driva burqafrågan och personligen se till att Frankrike i lag förbjuder detta klädesplagg. Han stödjer sig därvid på sin president, som inför ledamöterna av Nationalförsamlingen och senatorerna, den 22 juni 2009 i Versailles, deklarerade att "La burqa ne sera pas la bienvenue sur le territoire de la République française.", "Burqan kommer inte att vara välkommen på den franska republikens territorium"

Tack vare detta så har det ytterst marginella fenomenet burqabärande blivit en fråga av stor symbolisk betydelse och ett stort politiskt diskussionsämne. Copé anför givetvis "kvinnans värdighet" som skäl, men undrar också hur man kan tro det vara tillåtet att gå omkring "fullständigt maskerad, nu när vi håller på att utveckla möjligheterna till kameraövervakning?".

Burqan ses av dessa politiker som det yttersta uttrycket för ett kvinnoförtryck främmande för våra västerländska samhällen.

Men vilka är det som bär burqa och av vilket skäl? Enligt experten på islam Bernard Godard, sociolog, tidigare polis, regeringsrådgivare och författare till boken Les Musulmans en France, så bär en övervägande majoritet av kvinnorna detta plagg frivilligt. De är, enligt Godard, till största delen franska medborgare, många av dem konvertiter, som anammat salafismen, en sträng och "ursprunglig" tolkning av islam. Riktningens fundamentalism, påpekar Godard, drar till sig unga, däribland kvinnor, som söker Det Absoluta och som tillbringar sin tid med att nagelfara de heliga skrifterna och praktisera stränga regler.

Godards beskrivning av dessa kvinnor slår an en sträng. En känsla av igenkännande.

Den nitiska franska censuren

2010-02-12T11:19:00.016+01:00

Uppdatering: Kulturminister Mitterrand har nu ingripit och beordrat konstskolan att hänga upp de två banderollerna på fasaden igen.

Fasaden på Konstskolan l'Ecole des Beaux Arts i Paris pryddes under några timmar igår av två svarta banderoller, var och en med två ord textade i vitt på vardera sidan: Travailler (arbeta), gagner (tjäna), plus (mer) och moins (mindre). Le Monde

För en fransman är kontexten klar. Orden minner om Sarkozy's välkända slogan under presidentvalskampanjen, "Travailler plus pour gagner plus", "Arbeta mer för att tjäna mer" - den franska arbetslinjen.
Banderollerna, däremot, kan tolkas som ett ironiskt politiskt budskap: "Arbeta mer för att tjäna mindre", vilket det också gjorde - och de togs snabbt ner.

Den kinesiske konstnären protesterar mot vad han med självklar rätt kallar statlig censur.
"Denna incident illustrerar väl det klimat av politisk rädsla som råder i Frankrike så snart något rör Sarkozy, och till vilken grad rätten att uttrycka sig fritt är inskränkt så fort ekonomiska intressen står på spel.", säger Ko Sui Lan och fortsätter: "Jag kommer från Kina. Jag kan knappt tro att detta hände mig i Frankrike. Det är en mycket brutal censur, utan diskussion."

Konstskolans direktör, Henry-Claude Cousseau, har låtit meddela att verket är "alltför explosivt" för att pryda fasaden och att personal på skolan och "personer på utbildningsdepartementet" redan tagit illa vid sig. Tidpunkten skall dessutom varit extra känslig, eftersom skolan just nu diskuterar sin finansiering.
Man bedömer således att konstnären använt sig av ett statligt etablissemang för att få ut ett politiskt budskap, vilket inte är förenligt med skolans uppdrag. Banderollerna får däremot ställas ut inne i byggnaden.

Detta väcker många frågor. En fråga är hur ett verktyg som omedelbar blockering av internetsajter på order av inrikesministeriet - ett verktyg som tillgängliggjordes av Nationalförsamlingen igår - skall kunna hanteras i detta politiska klimat utan att det missbrukas.

Eftersom kampen mot barnpornografi används som alibi så kunde medborgarrättsligt motiverade invändningar under debatten bemötas med indignerad avsky och indirekta anklagelser - vilket drabbade t ex Patrick Bloche (Parti Socialiste) som gjorde misstaget att hänvisa till Författningsdomstolen och behovet av juridisk kontroll. "Jag är chockad över att man åberopar Författningsdomstolen när det gäller barnpornografiska sajter!" rasade UMPs Chantal Brunel.

Men det är givetvis mer än barnpornografi som kan få Sarkozy personligen eller personer på valfritt departement att ta illa vid sig.

Min artikel i Neo

2010-01-28T16:54:00.005+01:00

Här är min hadopi-artikel i det nyaste numret av Magasinet Neo - första numret 2010, och det första numret med Paulina Neuding som chefredaktör.

Fåfänga Franska Försök

Otroligt fin lay-out! Jag älskar illustrationerna. Devisen "Sveriges vackraste samhällsmagasin" är välmotiverad.

Det rätta ansiktet

2010-01-08T16:58:00.005+01:00

Idag invigdes officiellt myndigheten HADOPI; "la Haute autorité pour la diffusion des œuvres et la protection des droits sur internet" av kulturminister Frédéric Mitterrand, som enligt Le Nouvel Observateur var "synbart besvärad".

"Hädanefter", deklarerade kulturministern, "så har den berömda hadopi-lagen ett ansikte!". Närmare bestämt det som tillhör Marie-Françoise Marais, tidigare rådgivare vid den högsta juridiska instansen Cour de Cassation (eng.), som nu utnämnts till Högsta Myndighetens chef. HADOPI är därmed "redo att skrida till verket", vilket betyder att de första varningsmailen kommer att skickas ut "tidigast april, senast juli". Men tvärtemot vad man vill låta påskina betyder det ingenting mer. Det är ett märkligt spel för gallerierna.

Le Point konstaterar att en mängd frågor förblir hängande i luften. Ministern kan inte besvara frågan om hur stor HADOPIs budget är. På den direkta frågan till Marais, hur mycket pengar hon kommer att förfoga över blir svaret att hon inte vet. Och hur har hon blivit tillsatt? "Det kan jag inte säga", svarar ministern.
Hur mycket kommer de tekniska lösningarna hos internetleverantörerna att kosta? "Ingen aning", ler ministern, innan han fastslår: "Vi kommer inte att stå för kostnaderna."
Kostnader som enligt internetföretagens beräkningar med lätthet kommer att överstiga 100 miljoner euro.
"De har lovat betala och de skall betala", säger en rådgivare. "Vi håller på att förklara för dem att de måste det", betonar ministern.
"Internetleverantörerna har inte lovat betala någonting överhuvudtaget!", utbrister Yves Le Mouël, vd för branschorganisationen Fédération Française des Télécoms. "Så sent som vid förra mötet förklarade vi tydligt att vi förväntar oss att regeringen tar på sig hela ansvaret för kostnaderna".

Och så den mystiska mjukvara alla internauts förväntas installera för att skydda sig mot anklagelser från Högsta Myndigheten? Ingenting nytt. Det finns fortfarande ingen som kan svara på frågan hur den skall se ut.

Det känns mer och mer som slöseri med tid att bekämpa Hadopi, eller ens bli upprörd. Det enda rationella skäl som tycks återstå är artighet mot den politikerklass som tror att de faktiskt har makt över Nätet. Det har de inte. Men de kanske bör fortsätta att tro det. Let´s be polite.

Etapp Tre

2010-01-08T13:00:00.009+01:00

Hadopi-debatten har tagit fart igen i Frankrike, efter att kulturministerns tillsatta kommission - Zelnik-kommissionen - offentliggjort sin utredning (pdf.) mer än en och en halv månad efter utsatt tid.
Sarkozy har under tiden upptagits av andra intressen, exempelvis sin nya gröna vurm, vilken resulterat i förslag på en överkomplicerad "koldioxidskatt" som Författningsdomstolen, presidentens Nemesis, slängt i papperskorgen.

Zelnik-kommissionens utredning drar upp riktlinjerna för "Hadopi 3", vars mål är att komplettera de straffrättsliga åtgärderna mot piratverksamhet på Nätet genom att uppmuntra lagliga alternativ, samt att finna nya, kreativa vägar att finansiera skapandet.
Enligt Guillaume Champeau på Numerama är texten överraskande välbalanserad och försiktig, vilket tycks bekräftas av att underhållningsindustrins företrädare redan uttryckt besvikelse. Exempelvis har kommissionen avvisat förslaget att beskatta internetleverantörerna till förmån för underhållningsindustrin, utan att abonnenterna ånjuter minsta motprestation eller fördel - vilket branschen krävt. Samtidigt har de (och regeringen) bestämt avvisat en allmän "internetavgift" som dels skulle finansiera skapandet och dels berättiga till fri nedladdning. Denna lösning diskuterades inte ens av kommissionen, av rent ideologiska skäl.

Presidenten har tagit emot kommissionens förlag med entusiasm. Han meddelade, i samband med att utredningen presenterades, att staten är beredd att till hälften finansiera det "ungdomskort", la carte musique jeune, som föreslås erbjudas unga internauts för att, med presidentens ord, "vänja dem vid att åter betala för vad de lyssnar på".
Men han förordade även "snarast möjligt" filtrering av Internet, med det uttalade syftet att "automatiskt rena" nätet från "alla källor" till upphovsrättsskyddat och piratkopierat innehåll - för att på så sätt kunna undvika åtgärder "riktade mot internauts".

Presidenten klargjorde även sin avsikt att, såsom Zelnik-kommissionen föreslagit, beskatta de de reklamintäkter som genereras av den digitala ekonomins multinationella storföretag: Google, Microsoft, AOL, Yahoo! och Facebook, när de agerar på fransk mark. Särskilt utpekade presidenten Google som föremål både för beskattning och en kommande utredning av det franska konkurrensverket.

Presidenten uttalade även följande egendomlighet: "Il ne s'agit pas passer de l'aube de la caverne physique à la lumière du numérique. Il faut éviter que le numérique nous renvoie à l'âge de pierre des rapports humains en spoliant les artistes du fruit de leur travail."

"Det handlar inte om att gå från den fysiska grottans halvmörker till det digitala ljuset. Vi måste undvika att den digitala verkligheten kastar tillbaka oss till de mänskliga relationernas stenålder genom att beröva artisterna frukten av deras arbete."

Frågan är vad den franska högerregeringens oupphörliga diabolisering av Internet kommer att innebära för Frankrike som IT-nation.

Krambjörnar och troll kommunicerar

2009-12-04T12:26:00.005+01:00

Högerpartiet UMP har fortsatta och påfallande problem med att kommunicera på ett sätt som inte omedelbart kan avfärdas och förlöjligas; företrädesvis på Nätet, partiets hatobjekt.

Den pågående offentliga debatten om den franska nationella identiteten har blivit hårt kritiserad för att vara nationalromantisk och bereda vägen för extremhögern. Eric Besson, minister för immigration och nationell identitet lanserade häromdagen en debattsajt vars moderatorer, visade det sig dock snabbt, systematiskt raderar regeringskritiska kommentarer, om än aldrig så artiga.

Och nu har UMP, inför stundande regionalval, producerat reklamfilmen "La France qui change" - Frankrike som förändras, underförstått, tack vare Nicolas Sarkozy - som visar idylliska bilder av välmående människor och leende barn av olika hudfärg.
Dessvärre, avslöjar Canal+, så var bilderna hämtade från den amerikanska bildbyrån Getty Images och visade följaktligen amerikaner, företrädesvis från Californien. "UMPs Frankrike får en verkligen att drömma", ironiserade programledaren, och Libération konstaterar att "För UMP är idealet krambjörnar made in USA".
"Elaka tungor inom UMP", tillägger Libération, antyder att partiet "sedan det träffade avtal med det kinesiska kommunistpartiet" (om "ömsesidig respekt för inre angelägenheter") "också har tvingats använda sig av samma kommunikationsbyrå".

UMPs talesman, det ökända politiska trollet Frédéric Lefevbre, är dock långt ifrån en krambjörn.
Det vanligaste epitetet är "Sarkozys vakthund" eller "porte-flingue" - torped. Denne man antas inte desto mindre snart utnämnas till statsekreterare med ansvar för kommunikation, något som företrädare för den franska televisionen, utan att bry sig om några nyanser, kallar en krigsförklaring och en provokation.

Ingenting Har Hänt

2009-12-02T15:31:00.008+01:00

Så har man då funnit en lämplig uppgift för Sarkozys kasserade frontsoldat, förra kulturministern Christine Albanel, som timme ut och timme in försvarade den anti-kontitutionella första versionen av hadopi-lagen inför Nationalförsamlingen - tills presidenten fann det för gott att ersätta henne med Frédéric Mitterrand.

Nu skall hon, på uppdrag av premiärminister François Fillon, och i "förebyggande syfte", utreda hur bokmarknaden skall skyddas mot piratverksamhet när böcker digitaliseras i stor skala. Valet av Albanel garanterar att inga nya idéer tillförs utredningen, på samma sätt som den av Mitterrand tillsatta Zelnik-kommissionen uteslutande tilläts bestå av upphovsrättslobbyister.

Ur Christine Albanel's uppdragsbeskrivning (pdf.), undertecknad av premiärminister Fillon:

"Madame le Ministre,

Dès son élection, le Président de la République a entendu faire une priorité du développement de l'économie numérique. Par ailleurs, le Chef de l'Etat a également montré qu'il considérait le respect du droit d'auteur comme l'un des fondements du développement de cette nouvelle économie, car il permet seul de garantir un partage équitable de la valeur créée, entre les créateurs des contenus culturels et les entreprises qui en assurent la mise à disposition sur les réseaux."(...)

"Republikens president har sedan han blev vald haft för avsikt att prioritera utvecklingen av den digitala ekonomin. För övrigt har statschefen visat att han anser att respekten för upphovsrätten är grunden för den nya ekonomins utveckling, därför att endast den garanterar en rättvis fördelning av det skapade värdet, mellan skaparen av det kulturella innehållet och de företag som tillgängliggör det på nätet."(...)

"Le gouvernement ne peut accepter de voir une nouvelle industrie culturelle menacée par le pillage (...) Il conviendra notamment d'inciter les éditeurs et leurs organisations professionnelles, sous une forme que vous jugerez appropriée,à faire des propositions concrètes pour que les téléchargements illégaux de livres soient repérés et fassent l 'objet du même traitement par l'HADOPI que les fichiers portant des oeuvres musicales ou cinématographiques."(...)

"Regeringen kan inte acceptera att se ännu en kulturindustri hotad av plundring (...) Det åligger er att, på det sätt ni önskar, förmå förläggare och deras organisationer att framställa konkreta förslag på hur illegal nedladdning av böcker skall kunna upptäckas och bli föremål för samma åtgärder från HADOPI som filer innehållande musik eller film." (...)

Premiärministern önskar även att Albanel, med hänvisning till hennes expertis (sic!), åtar sig frågan om den framtida digitaliseringen av den franska litteraturen. Men det intressanta är följande: Absolut ingenting har hänt. Detta politiska kotteri har inte tagit något som helst intryck av debatten. Man har inte omprövat en enda ståndpunkt. Man är, kort sagt, oemottaglig för argument.

Plockepinn

2009-12-02T08:35:00.006+01:00

Det är glädjande att akademiker och jurister vid amerikanska law schools äntligen tycks inse att de måste ge sig in i striden om upphovsrätten för att bringa litet rim och reson - detta enligt en artikel i The New York Times. Alltför länge har juridikens intellektuella företrädare lämnat fältet fritt för representanter för upphovsrättsindustrin att agera ordningsmakt och kapa rättssystemet för att bedriva utpressningsverksamhet med dess hjälp.

Men från Frankrike intet nytt. Samma artikel låter en fransk professor i juridik och expert på upphovsrätt, Frédéric Pollaud-Dulian från Paris I Panthéon-Sorbonne komma till tals, och han ger klart besked: Den franska synen på upphovsrättslagstiftningen är att den inte skall behöva ta någon som helst hänsyn vare sig till ny teknik eller till nya seder och bruk, oavsett hur vanliga dessa är.

Professorn fortsätter: “When you violate driving laws, your car is taken away. If you do not abide by hunting rules, your rifle is taken away. To say that depriving a user of Internet access infringes on a fundamental right is pure fantasy.”

Debatten om den digitala världens regelverk flödar över av mer eller mindre bisarra liknelser och metaforer som i sig själva tydligt markerar upphovsmannens syfte. Just "trafikregler" är till exempel en typisk fransk pro-hadopimetafor. Den avslöjar synen på Internet som en sak. Internet är en sak som används för att begå brott. Ett adekvat svar blir då att kapa tillgången till Internet. En hand är en en sak som används för att begå stöld - den bör därför huggas av. Professor Pollaud-Dulian anser att en allmän avgift skulle vara "problematisk" men tycks inte se något som helst problem i att beröva människor tillgång till Internet.

Problemet illustreras med följande enkla mot-metafor: spelet plockepinn. En trafikförseelse är t ex en pinne som ligger vid sidan av högen. Att ingripa mot den orsakar ingen rörelse bland de andra pinnarna. "Fildelning" är en pinne som ligger mitt inne i högen. Den går inte att komma åt utan att andra pinnar rubbas och förskjuts. The french way är total likgiltighet för att hela högen rasar.

The New York Times konstaterar: "Others view the loss of Internet access rights as an excessively punitive measure that violates a basic right, and a trademark of repressive regimes."

I slutet av januari väntas nästa franska strid om Internet. Då inleds, enligt inrikesminister Hortefeux's önskan, debatten om LOPPSI - lagen om inrikes säkerhet - som innehåller en imponerande panopli av repressiva åtgärder, försvarade med den vanliga retoriken:
"Internet har blivit en verkligt farlig plats", säger inrikesministern i Nationalförsamlingen, och räknar upp hoten: "bedrägeri, falska e-mails, stöld av kortnummer, narkotikahandel, rasism, barnpornografi och, i vissa fall, terrorism."

Frankrike i händerna på Sarkozy och hans följe börjar bli en verkligt obehaglig plats

"Självgodhetens safter"

2009-11-24T14:16:00.002+01:00

William von Pamp tömmer sin vredes bägare över det franska språket - och det är inte en dag för tidigt.

(...)

"Farhågorna om fransmännen i Sverige är inte obefogade. Antalet invandrare från Frankrike stiger snabbt. År 2000 var de 5.602 för att 2007 ha stigit till 6.946 stycken.

Och redan har de sedan många år en egen skola – Franska skolan, med ”fransk profil”. Där börjar det, där sväller de franska päronen av självgodhetens safter och indoktrinerar våra barn i detta minst sagt idiotiska språk.

För det är något grundläggande fel med franskan som språk. Det finns en slags intellektuell ryggradslös kutryggighet i franskan som får den att svassa omkring som en trånsjuk homosexuell katt. Katten är djävulens djur. Och som djävulen gör den ofta saker baklänges eller i en löjlig omkastad ordning."

(...)

Ett ord i rättan tid, kallar jag det.

Kontrarevolutionen III

2009-11-23T20:45:00.002+01:00

Journalisten Håkan Lindgren tycker sig urskilja ett pågående försök att omintetgöra de smärtsamt vunna erfarenheterna från 1900-talet, i skydd av samma språk som skulle värna och vidarebefodra dem. Han konstaterar, efter att ha läst ett kommentatorsfält dominerat av sympatisörer till Sanningsrörelsen:

"Det som fångar mig är den bristande överensstämmelsen mellan kommentatorernas formuleringar och deras fördomsfulla världsuppfattning. Genom dem får vi kanske en föraning om hur framtidens debattklimat kommer att låta. Kommentatorerna har lärt sig de formuleringar vi utvecklat för att försvara det kritiska tänkandet mot dess fiender, och de använder nu samma formuleringar för att försvara fördomar, kunskapsförakt och sårad stolthet.
(...)
Det ordförråd som skulle göra diskussionen intelligentare har blivit ett allmängods som har kapats av konspirationsteoretiker och populister. Det maktkritiska språket har nu devalverats så långt att det kan användas för att sälja spikmattor på Expressens debattsida. 'Makten' är 'rädd' för spikmattan, skriver Li Södermark (3/8)"

Om den politiska eliten i Europa idag tycks arbeta för att förskingra arvet från den Franska Revolutionen - men hylla dess begrepp - finns samtidigt strömningar hos "folket" som uppenbarligen vill sopa undan motsvarande landvinningar från Upplysningen, till förmån för irrationalitet och anti-intellektualism.

Och som Lindgren konstaterar: "Konspirationsteorier utmanar inte makten. Tvärtom, de garanterar att man förblir styrd av sämsta sortens elit - en Putin, Berlusconi eller Bush - om de inte rent av ingår i en fungerande symbios med sådana personers maktutövning."

Tillbaka till maktfullkomligheten och okunnigheten! - reclaima 1600-talet!

Kontrarevolutionen II

2009-11-23T17:06:00.004+01:00

Den Revolution efter vilken ingenting förblev sig likt - den franska av år 1789 - har följts av motreaktioner. Ett exempel var Restaurationen - en period mellan 1814 och 1830, då den franska monarkin och dess konservativa ideal återupprättades - en period som även den avbröts av en revolution, då den reaktionäre kung Charles X gick för långt.

Men det som sker nu i Frankrike och Europa skulle kunna vara Kontrarevolutionen - efter mer än 200 år av starka idéströmningar som hyllar avskaffade privilegier, meritokrati, rationalism, sekularisering och social rättvisa. De kontrarevolutionära tendenserna är fullt synliga i det franska samhället: makten centraliseras och koncentreras till presidenten personligen, balanserande krafter försvagas systematiskt och maktdelningsprincipen urholkas. Runt Sarkozy finns en hovkultur och en ny aristokrati, äntligen "utan komplex".

I EU-parlamentet sker samma sak: maktkoncentration, bristfällig demokrati, personliga uppgörelser - som i ett feodalt rike med starka vasaller, som nu dessutom sett till att välja sig en mycket svag kung. För vem är han, egentligen, denne President av Europa, belgaren Herman Van Rompuy?

"Man valde den minsta gemensamma nämnaren", säger Eva Joly från EU-parlamentets Gröna Grupp, "en person som varken ställer Gordon Brown eller Nicolas Sarkozy i skuggan."

"Vi bevittnar karikatyren av en demokrati", konstaterar Daniel Cohn-Bendit från samma grupp, som menar att man i Van Rompuy främst söker någon som kan "organisera frukostar och luncher" på det att medlemsstaterna (och särskilt Sarkozy och Merkel) får sköta sitt.

Verkligheten är förändrad, men upplysningens och den franska revolutionens ideer om rättvisa och medborgerliga rättigheter hyllas dock fortfarande allmänt - och de består i språket i mer eller mindre fossilerad form. Språket döljer därmed plötsligt mer än det beskriver.

Journalisten Håkan Lindgren presenterar ett flagrant exempel på det sistnämnda, i en mycket skarpsynt artikel.

Kontrarevolutionen I

2009-11-23T13:56:00.005+01:00

Elegante, vältalige Jean-Pierre Brard (Parti Communiste Français) - en av Nationalförsamlingens "internautmusketörer" från Hadopi-debatten - framställer president Sarkozy som en man i färd med att omintetgöra arvet från 1789 års revolution.

Presidenten, påpekar Brard, "tvekar inte att låta parlamentet rösta om" ifall utslaget blir ett annat än det man tänkt sig i Élyséepalatset - för övrigt en praktik som spridit sig till Europaparlamentet och som kraftigt devalverar demokratin - och parlamentet har, menar Brard, reducerats till "ett föremål", på en gång "bandspelare och högtalare", var uppgift endast består i att rekapitulera presidentens åsikter.
Uppstudsiga ledamöter återförs till ordningen - och ministrarna liknas av Brard vid "Faraos skrivare", helt i avsaknad av personlig initiativförmåga.

Och han fortsätter, apropå demokratins nuvarande tillstånd: "Si l’on continue à vouloir faire taire la vox populi et le Parlement, on court un danger. Il faut savoir que ce qui ne se réglera pas au Parlement d’une façon civilisée risque de se régler dans la rue. N’oublions jamais que nous sommes un « peuple d’émotions » comme on l’affirmait au Moyen-âge. Les révoltes paysannes se terminaient alors souvent par l’incendie du château et la pendaison du châtelain. Nicolas Sarkozy, si ignorant de notre Histoire, tirerait profit à méditer sur ces leçons."

"Om man fortsätter att vilja tysta folkets röst och tillika parlamentets, så löper man en fara. Man måste ha klart för sig att det som inte regleras i parlamentet regleras på gatan. Låt oss inte glömma att vi är ett 'känslans folk' som man hävdade på Medeltiden. Bondeupproren slutade ofta med att slottet brändes och slottsherren hängdes. Nicolas Sarkozy, hur okunnig han än är om vår historia, skulle behöva meditera över dessa exempel."

Det förrevolutionära Frankrike lydde under den Gamla Ordningen, l'Ancien Régime. Det var en monarki sammanvuxen med den katolska kyrkan, med stark centralmakt och en dominerande och privilegierad adel. Den franska revolutionen och Upplysningen introducerade idéer som ändrade den europeiska historiens gång och som inkorporerades i den europeiska självbilden. Den franska Republikens Frihet, Jämlikhet, Broderskap är en del av Europas identitet. Dock eroderar nu, i snabb takt, de republikanska värderingarna i Frankrike under Sarkozy.

Ny teknisk lösning..!

2009-11-22T11:16:00.004+01:00

Sedan ungefär 20 minuter finns jag på twitter, som EsterAnais. Just nu är min förståelse mycket begränsad, men jag har insett hur man uppdaterar. Skall därför försöka göra det då och då, i detta betydligt mindre krävande format, så länge.

/EsterAnais :)

Kära läsare...

2009-11-20T12:54:00.004+01:00

...och kära vänner....

Blogginnehavaren måste nu av tvingande skäl ägna sig åt uttrycket av en viss gen i hjärnan hos möss och människor, schimpanser och makaker. Ingen tid finns därför över för franska politiker.

Bloggen kommer därför dras ner på liten, flämtande sparlåga. I alla fall tillfälligt.

Beaucoup d'amour

/Anaïs

Härliga tider, strålande tider

2009-11-18T16:09:00.005+01:00

Höga Myndigheten HADOPI kommer att inhysas i ett 1107 kvm stort kontor i Paris' 14e arrondissement, med den årliga bashyran 487.080 euro, meddelar PCInpact. 4, Rue de Texel, kommer alltså att bli den framtida adressen för Frankrikes officiella Internetpolis, tillhörande kulturministeriet.

Det finns givetvis ingen anledning till sparsamhet: detta är antipiratverksamhetens flaggskeppsbutik och här skall man ansvara för en av den franska regeringen mest högprioriterade aktiviteter; tillika en hjärtefråga för presidenten personligen.

Möjligtvis kan man, liksom Numerama, undra varför verksamheten bedöms vara så utrymmeskrävande och med hur många agenter man egentligen tänker fylla detta vidsträckta kontorslandskap. HADOPI skall i stort sett bara skicka mail, brev och i största allmänhet spamma internauts. Möjligtvis har man redan planer på att utöka sitt intresseområde.

Den virtuella katedralen och de nya världarna

2009-11-17T20:46:00.006+01:00

"Såsom de första generationerna kristna gjorde stora ansträngningar för att förstå den hedniska miljön i den grekiska och romerska världen" för att kunna "röra hjärtat och sinnet" hos dess innevånare - så måste nu även kyrkan, för att sprida Evangeliet, söka förstå "den nya teknologiska kulturen".
Så förklarar statssekreteraren Kardinal Tarcisio Bertone, i ett brev, den angelägna uppgift som anförtrotts deltagarna vid det katolska biskopsmötet i Vatikanen, på temat Internetkulturen och kyrkan. Påven, som uttrycker stor tillfredställelse över kyrkans ökande närvaro på Nätet, välkomnade och uppmuntrade de biskopar med ansvar för media och kommunikation, som samlats för att utforska denna nya värld.

Vatikanen fruktar för övrigt inte längre någonting när det gäller utforskandet av nya världar. Nyligen hölls en astrobiologisk konferens, som samlade ett trettiotal vetenskapsmän från hela världen - astronomer, fysiker och biologer från USA, Frankrike, Schweiz, Italien och Chile - för att diskutera möjligheterna för liv på andra planeter och betydelsen av en eventuell sådan upptäckt för den katolska kyrkan.

Den ansvarige för konferensen, Fader José Gabriel Funes, astronom och direktör för Vatikanens observatorium, tillhör Jesuiterna - traditionellt den katolska kyrkans naturvetenskapliga gren, som ser vetenskapen som en väg till förståelse av Guds verk.
Jesuitprästen konstaterar: "På samma sätt som det finns en mångfald varelser på Jorden, skulle det kunna finnas andra livsformer, även begåvade med intelligens, skapade av Gud. Detta skulle inte på något sätt motsäga vår tro, eftersom det inte finns några gränser för friheten i Guds skapelse." Skulle sådana varelser upptäckas, skulle de betraktas som "delar av skapelsen".
Inte heller Chris Impey, professor i astronomi vid universitetet i Arizona, ser någon motsättning i detta: "Både vetenskapen och religionen har som postulat att livet är en unik företeelse i ett stort och mycket ogästvänligt universum. Det finns en gemensam plattform för dialog mellan de som ägnar sig åt astrobiologi och de som försöker förstå meningen med vår existens i ett biologiskt universum."

Historiskt så har jesuiterna varit framträdande inom ett flertal vetenskapliga områden, men särskilt inom astronomi, matematik och seismologi, även om fler och fler som söker sig till denna orden nu har humanistisk bakgrund.

Organistionen Jesuits in Science samlar jesuiter verksamma inom olika vetenskapliga grenar. De föreslår nu en ökad betoning på naturvetenskap, för samtliga medlemmar av Jesuiterorden: "We propose that formation be adapted so that that all Jesuits have a basic understanding of the particular topics of Physics, including the basics of relativity, quantum mechanics, and physical cosmology; and Biology, including genetics and evolution, reproduction, neurosciences, anthropology, and mental and physical health."

Jesuiterna i Storbritannien erbjuder för övrigt tjänsten Pray as you go - dagliga böner att ladda ner till din MP3.

Det skall f-n vara kulturminister II

2009-11-17T11:33:00.003+01:00

Kulturminister Frédéric Mitterrand fick djupt ångra sitt känslostyrda och oreserverade stöd för filmregissören Roman Polanski, som han förklarade med att det var hans plikt som minister att försvara franska konstnärer.

I Raoult/NDiaye-affären meddelar han dock att han vägrar agera domare mellan en privatperson "som säger vad hon vill och en parlamentariker som säger vad han har på hjärtat. Det angår mig som medborgare", fastslår Mitterrand, "men inte i min roll som minister."
Kulturministern har blivit mycket mer försiktig efter att han fått se sitt tidigare liv och leverne granskat och fördömt, och han tvingats försvara sig mot anklagelser för köp av sex från minderåriga, till följd av Polanski-affären - och, enligt ministerns egna spekulationer, som "hämnd" för Hadopi-lagen.

Men denna försiktighet uppskattas inte av kulturvärlden. I gårdagens Le Monde publicerades ett upprop till stöd för författaren Marie NDiaye, undertecknat av 40 författare som är djupt upprörda av kulturministerns attityd:

(...)
Nous sommes choqués que le député Raoult considère que Marie NDiaye ne respecte pas "la cohésion nationale et l'image de notre pays" alors qu'elle fait usage de sa liberté d'expression. Nous sommes choqués que la cohésion nationale tienne donc à l'absence de critique des intellectuels sur le pouvoir. Nous sommes choqués de la prudence ponce-pilatienne du ministre de la culture qui qualifie de "ridicule" et d'"anecdotique" cette polémique pour mieux s'en savonner les mains. Nous sommes choqués de son impuissance et de sa façon de reléguer cette affaire à la sphère privée et de la réduire à une controverse hystérique. Et nous tenions à ne pas nous indigner en silence, étranglés par notre devoir de réserve."

(...)
"Vi är chockade över att ledamoten Raoult anser att Marie NDiaye inte tar hänsyn till 'landets sammanhållning och bilden av vårt land' då hon använder sig av sin yttrandefrihet. Vi är chockade över att landets sammanhållning förutsätter att de intellektuella inte kritiserar makten. Vi är chockade över kulturministerns försiktiga Pontius Pilatus-attityd då han kallar denna polemik 'obetydlig' och 'löjlig' för att lättare kunna två sina händer. Vi är chockade över hans maktlöshet och hans sätt att hänvisa denna affär till den privata sfären och reducera den till en hysterisk kontrovers. Och vi tänker inte fyllas av indignation i tysthet, strypta av vår påbjudna återhållsamhet."

Frédéric Mitterrand har därmed på kort tid lyckats alienera både Frankrikes internauts och Frankrikes författare.

Det skall f-n vara kulturminister I

2009-11-17T10:44:00.004+01:00

Man måste ändå beklaga den regerande franska högermajoritetens politiker. I vissa fall bör man känna uppriktigt medlidande med personer som, trots att de borde veta bättre, öppnar sin mun. En sådan person är Eric Raoult, borgmästaren från Paris ytterområden, som skriftligt krävde att kulturminister Mitterrand skulle tillrättavisa den fransk-senegalesiska författaren Marie NDiaye, som uppenbarligen inte gillar Sarkozy, och som säger det.

Eric Raoult, som inte insett att han förgått sig ens efter en storm av vrede från Frankrikes kulturelit - som raljerat över att borgmästaren tydligen förväxlar en Goncourt-pristagare med "Miss France"- försvarade sig i Le Monde med att jämföra NDiaye med en tennisspelare/sångare och en fotbollsspelare: "Inte ens Yannick Noah och Lilian Thuram" har framfört så stark kritik mot Frankrike!
Och vad har då dessa personer gemensamt, mer än att de är svarta?

Nu blev det plötsligt ännu värre. Paris' borgmästare Bertrand Delanoë (Parti Socialiste) går i taket: Grundade sig Raoults kritik mot NDiayes frispråkighet från början på hennes hudfärg? Han är en hårsmån från att anklaga Raoult för öppen rasism och skriver, på sin blogg: "Sentiment de dégoût. Envie de demander à une certaine droite qu’on arrête là. A l’heure où un ministre ressent le besoin urgent de lancer un débat sur l’identité nationale, un député de la même majorité suggère que certains Français seraient avisés de se taire. Peut-être parce que leur « identité » déplaît. (...) Indifférence du gouvernement… Absurde et malsain."

"En känsla av avsmak. Lust att säga en viss höger att nu får det räcka. Samtidigt som en minister ser nödvändigheten av att lansera en debatt om den nationella identiteten, säger en ledamot av samma regeringsmajoritet att vissa fransmän gör bäst i att tiga. Kanske för att deras 'identitet' inte faller i smaken. Denna idé om Frankrike är inte min (...) Regeringens likgiltighet...Absurd och osund."

Givetvis har Mitterrand ombetts att ta kraftfullt parti för den franska författaren, mot den självgode, eventuellt smygrastistiske, borgmästaren och partikamraten. Det har han dock valt att inte göra.

Kritik mot censur förbjuden

2009-11-16T20:50:00.006+01:00

Just nu hålls ett möte, Internet Governance Forum, i Egypten med 1400 deltagare som samlats för att diskutera den internationella regleringen av Internet. Den franska statssekreteraren Nathalie Kosciusko-Morizet kommer att ta upp den viktiga frågan om hur personuppgifter skall kunna skyddas eller raderas på Internet. Och eftersom det i detta fall mest handlar om hur oförnuftiga tonåringar skall kunna skyddas från sig själva och sina handlingar, måste detta ämne anses vara okontroversiellt.

Värre är det med frågor som berör staters blockering, filtrering och övervakning, riktade mot de egna medborgarna. Detta fick OpenNet Initiative (ONI) erfara, när deras poster skandaliserade vissa av deltagarna genom att ta upp ämnen som internetcensur och nämna Kinas Great Firewall. Tydligen togs postern ner och släpptes på golvet, där den fick ligga tills en säkerhetsvakt från FN plockade upp den.

"No UN official was involved in throwing the poster on the floor", säger en talesperson från FN. Det var dock representanter från FN som beordrade att den togs ner, meddelar ONI.

"If we are not allowed to discuss topics such as internet censorship, surveillance and privacy at a forum on internet governance, then what is the point of the IGF?" säger Ron Deibert, medgrundare till OpenNet Initiative, till BBC News.

Om franska Lidl-lökar och rätten att ge barn stryk

2009-11-16T15:34:00.005+01:00

"Man vill kapa internetuppkopplingen av PE-DA-GO-GISKA skäl men förbjuda smisk? Vilken logik! #hadopi" (sett på twitter)

Detta är givetvis inte logiskt. Högerpartiet UMP är ett klassiskt, konservativt parti. Man vill uppfostra alla med stryk, bokstavligt eller bildligt. Inte desto mindre är Edwige Antier, välkänd barnläkare och författare till böcker om graviditet, spädbarnsvård och småbarns utveckling, en av partiets ledamöter i Nationalförsamlingen.

Nu vill hon lägga fram en proposition i syfte att förbjuda kroppsbestraffning som uppfostringsmetod eftersom hon, efter 38 års praktik, kan konstatera att barn "som aldrig blivit smiskade är de bäst uppfostrade och mest hörsamma mot vuxna och deras auktoritet", att det enda man lär barn med stryk är att "en konflikt kan lösas med våld", och att "den starkare har rätt att slå den svagare".

Hon vill, kort sagt, inte längre tvingas höra att det "inte är så allvarligt, eller värre: att det är en föredömlig metod, då det är dess raka motsats".

Men förmodligen kommer inte ens denna proposition att lyftas upp på dagordningen. Detta är ett impopulärt ämne. Franska föräldrar slår sina barn och vill fortsätta göra det. Då det Europeiska Rådet genomförde en kampanj mot barnaga år 2008 protesterade familjeorganisationer i Frankrike livligt mot detta "intrång" i den privata sfären:

"Europa skall inte lägga sig i det de inte har med att göra", förargade sig talesmannen för l'Union des familles en Europe, Dominique Marcilhacy, "De franska familjerna önskar uppfostra sina barn som de vill, vare sig de använder sig av smisk eller inte (...) Varför vill man att allt skall följa 'normen'? Låt varje land ha sin kultur."

Att läsa kommentatorsfälten idag har varit en säregen upplevelse. De har svämmat över av muterade Lidl-lökar, som påpekat att lärarna minsann var respekterade förr, när barnen blev slagna med linjal! och att ungdomarna i förorterna har inte fått tillräckligt med stryk!

Den franska verklighetens folk rasar. Och generalsekreteraren för UMP, Xavier Bertrand säger: "Att Edwige Antier uttalar sig, i sin roll som barnläkare, är hennes rätt. Hon har sin uppfattning om saker och ting. Men lagar, om allt, överallt, det räcker nu...".

Att arbeta för evigheten

2009-11-15T11:58:00.004+01:00

Den franska akademiens ordlista; le Dictionnaire de l'Académie française är inget hastverk. Efter 17 års idogt arbete på den nionde utgåvan har man kommit fram till ordet plébéien, (plebej).

"La Commission du Dictionnaire" samlas en gång i veckan. De 14 medlemmarna går då igenom de ord som förberetts av det dussintalet medarbetare som arbetar i det fördolda i akademiens kulisser; "le service du Dictionnaire" - akademiker med en passion för språket och som långsamt och metodiskt definierar ordens betydelser och kartlägger deras ursprung. Ett ålderdomligt hantverk, ett arbete för evigheten: Modeord göre sig icke besvär. Detta är språkets Haute Couture.

"Ils travaillent pour la gloire de la langue française!", "De arbetar för det franska språkets ära!", säger den ständiga sekreteraren Mme Hélène Carrère d’Encausse om dessa språkvetare, lexikografer, filosofer, historiker, grammatiker och litteraturvetare. Deras uppdrag - att formalisera, reglera, utkristallisera och begripliggöra det franska språket -
definierades redan år 1635, under kung Louis XIII's regeringstid, då franska akademien grundades av kardinal de Richelieu.

Den första utgåvan av le Dictionnaire de l'Académie française kom år 1694, de efterföljande utgåvorna år 1718, 1740, 1762, 1798, 1835, 1878, och 1932-1935. Arbetet med den senaste utgåvan inleddes 1992. Man avancerar långsamt. Varje ord och dess betydelser dissekeras. Man går tillbaka till källorna, söker fastslå när ett ord kom i bruk, när det nedskrevs första gången. Ett nytt ord måste ha motstått tidens tand - åtminstone ett decennium - och inkorporerats på ett bestående vis i språket för att komma på fråga.
Diskussioner om vilka ord som slutligen skall inkluderas kan vara livliga och engagerade: detta är språkmänniskor with a mission - och de har ingen deadline. Men så kallas också de 40 medlemmarna av den franska akademien för "Les immortels", "De odödliga".

Moulinsart, Tintin och den onde engelske upphovsrättsinnehavaren

2009-11-14T19:52:00.005+01:00

Moulinsart, som förutom slottet i seriealbumen om Tintin även är namnet på det företag som äger rättigheterna till Hergé's verk, är numera ökänt för sin vana att angripa och låta åtala tintinofiler som man anser gör intrång i upphovsrätten. Ledaren för detta aggressiva korståg mot trogna beundrare är engelsmannen Nick Rodwell, som erövrade rättigheterna genom att gifta sig med Hergés änka. Nyligen dömdes författaren till en bok som hyllade Tintin till dryga böter, på 40 000 euro.

Rodwells metoder har utlöst ett krig mellan å ena sidan tintinologer och tintinofiler, som vill använda material inom ramen för "fair use" - som detta definieras av Bernkonventionen - och å andra sidan Rodwell som uteslutande vill tillåta användning i för Molinsart lukrativa sammanhang.
Fyra journalister har vid upprepade tillfällen angripit rättighetsinnehavaren i pressen för hans sätt att förvalta Hergé's arv, något som resulterat i de mest rabiata och osmakliga personangrepp på Rodwells nu stängda blogg.

Exempelvis anser sig denne se förklaringen till två av journalisternas "hat" mot hans person i deras "familjetragedier" - vilka han dock inte vill sänka sig ner till att avslöja (skrivet på franska), för att några rader ner göra just detta, på engelska; "Both go home every evening to be confronted by a child who is autistic". Och så på franska, den psykoanalytiska tolkningen: "Si on se passionne pour un sujet -Tintin, en l'occurrence- et que l'on ne peut partager cela avec votre fils, on doit se retrouver immensément frustré… et on se cherche un bouc émissaire.", "Om man har ett passionerat intresse för något - Tintin, till exempel - och man inte kan dela detta med sin son, måste man bli enormt frustrerad...och man söker en syndabock."

En fransk medarbetare försökte mildra intrycket: "N'oublions pas qu'il est anglais, et que la perception anglophone des libertés de presse et d'expression est sensiblement différente de celle du continent.", "Låt oss inte glömma att han är engelsman, och att den engelskspråkiga världens syn på yttrandefrihet och pressfrihet skiljer sig mycket från den på kontinenten."

"Om han med det menar att den hänger sig åt våldsamheter i namn av det kommersiella imperativet, är vi eniga med honom", avslutar BibliObs, med tydlig avsmak.

Dum och Dummare

2009-11-14T11:56:00.010+01:00

"La droite, c’est la mort", "Högern är döden", sade Marguerite Duras, citerad av författaren och Goncourtpristagaren Marie NDiaye - som dessutom nyligen konfronterats med den. (Högern, inte döden i bokstavlig bemärkelse).
Och det står åtminstone klart att den svenska högern ägnat en stor del av sin mandatperiod åt att fylla liksäck efter liksäck med klassiska liberala värden. Kvar finns en konservativ, kälkborgerlig höger som i sin iver att framstå som "regeringsduglig" och "statsbärande" är lika statskramande och fientlig mot individens frihet som någonsin det socialdemokratiska arbetarparti man alltid kritiserat. I själva verket är man givetvis värre, eftersom man samtidigt som sitt ideologiska förräderi fråntagit människor allt hopp om ett alternativ.

Johan Norberg skriver, i ett debattinlägg som handlar om liberalernas nya dragning till Miljöpartiet:
"Men framför allt är det i frågan om övervakningssamhället som alliansen har svikit. De partier som så vältaligt brukade tala om individuell frihet och begränsad statsmakt röstade plötsligt för mer övervakning, mer avlyssning och mindre frihet på nätet. Det är inte bara sakfrågorna som har förskräckt många liberaler, det har även metoderna gjort. Det sätt som flera fritänkande och uttalat FRA-skeptiska riksdagsledamöter piskades in i leden och tvingades att offentligt förödmjuka sig har satt djupa spår. Det var ett sätt att döda hoppet om en växande sfär av liberala ledamöter som tänkte och röstade fritt, som tillhörde partierna utan att tjäna dem, och som vi därför kunde rösta på utan att hysa särskilt varma känslor för partierna själva."
(hittat via isobelsverkstad)

Frankrike kan av tradition hävda att de har "La droite la plus bête du monde", dvs "den dummaste högern i världen", och det är sant att den är svårslagen och dessutom ägnar mycket tid och kraft åt att bevisa det.

Men om den franska högern vinner på walk over vad gäller dumhet, kan Sverige dessvärre uppvisa världens dummaste vänster. Och detta är just nu mycket beklagansvärt. Mycket. Beklagansvärt.

Till stöd för skaparna av den Parisiska Natten

2009-11-13T17:52:00.000+01:00

Paris, City of Lights, håller på att släckas ner av nitiska tjänstemän och ordningspoliser som kväver nattlivet under ett skred av normer och regler. Paris nattliv upplevs alltmer som störande av dess välbeställda innerstadsbefolkning, vilket leder till att reglerna stramas upp och efterlevnaden övervakas.

Nu protesterar nattens professionella, den kader av artister, underhållare och innehavare av barer, restauranger och nattklubbar som illuminerar Paris by night med föreställningar, konserter och fester. De varnar, i ett öppet brev till inrikesministern och kulturministern, för att Paris kommer att släckas ner och dö, att huvudstaden kommer att bli en sovstad, i takt med att alltfler böter utfärdas för störande av nattsömnen och etablissemang stängs i den allmänna ordningens namn.
Detta hotar, poängterar man på Facebook - gruppen har nu mer än 15 000 medlemmar - "inte bara våra företag och våra arbeten, men också Paris' lyskraft på den internationella kulturella scenen och dess attraktion som turiststad."

Nättidningen Slate skriver:
"Paris souffre en fait d'un phénomène sociétal plus global : l'application permanente du principe de précaution au nom du bien être collectif. A côté de cet aspect hyper-sécuritaire qui entraine des fermetures à la chaine d'établissements nocturnes, le seuil de tolérance des individus face au bruit - que ce soit les fumeurs qui discutent sur le trottoir comme la musique - semblent atteindre des niveaux plus que jamais proches de zéro. La transformation des centres-villes en vitrines commerciales géantes n'est pas non plus en reste."

"Paris har drabbats av ett större och globalt fenomen: den ständiga försiktigheten i förebyggande syfte och i namn av allmänintresset. Förutom denna extrema säkerhet, som leder till att etablissemang stängs på löpande band, så sjunker individens tolerans för oväsen - om det nu gäller rökare som pratar på trottoaren eller musik - allt närmare noll. Stadskärnor förvandlas nu till gigantiska inglasade kommersiella centra."

Öppet brev och petition här.

Äntligen en värdig kamp för kulturen, kulturarbetarna och företag i underhållningsbranschen

EU-upplysning

2009-11-13T16:25:00.003+01:00

Badlands Hyena förklarar bättre än någon annan meningen med EU :

"Meningen är att med EU skapa en opåverkbar maktapparat där tjänstemän och lobbyister för producenterna tar de riktiga besluten i oöverskådliga processer. Valdeltagandet sjunker, vilket betyder att populistiska människomassor inte nyckfullt kan påverka de marknadsmässigt korrekta besluten.

Det kan ju verka som att varje medborgare får allt mindre frihet, allt mindre möjlighet att påverka politiken när partierna slås ihop till ett och makten flyttas över till EU.

Betänk då detta: medborgarkunden i marknadsstaten får större möjlighet att välja vilka produkter och tjänster som helst. Det innebär en enorm frihetsökning."

Mjukvarumystik

2009-11-12T17:04:00.010+01:00

Hadopi 2 introducerade det nya brottet "négligence caracterisée", "särskild oaktsamhet".
Det innebär att när en illegal nedladdning har kunnat genomföras från ett visst IP-nummer är därmed innehavaren av detta IP-nummer skyldig till brottet att inte ha skyddat uppkopplingen. Detta resulterar i ett varningsbrev från myndigheten HADOPI med uppmaning att snarast installera denna mystiska men okända säkerhetsmjukvara, vilket man uppenbarligen ännu inte gjort, eftersom man blivit anklagad.

Kulturminister Frédéric Mitterrand anmodas nu att precisera hur denna säkerhetsmjukvara, som skall skydda mot anklagelser för illegal nedladdning, egentligen skall se ut. "Anser ni inte att det vore önskvärt att snarast möjligt reda ut denna situation som generar oss alla?" undrar ledamoten av Nationalförsamlingen François Loos (UMP).

Frågan är dock vad man vill uppnå med sin tekniska lösning. Filtrering av all p2p i största allmänhet? Blockering av vissa sajter, till exempel The Pirate Bay, även om domen mot den inte vunnit laga kraft? Under Christine Albanels tid som kulturminister ansåg man att denna mjukvara, eller spyware, även skulle stå i kontakt med en utomstående server som skulle övervaka den uppkopplades förehavanden på Nätet.
Återstår att se vad Mitterrand har att föreslå. Besked utlovas i slutet av året.

Den digitala glömskan II

2009-11-12T14:26:00.005+01:00

Institut National de Recherche en Informatique et Automatique (INRIA, det franska nationella institutet för datavetenskaplig forskning) vill rita om Nätets arkitektur för att ge bättre skydd för integriteten; Microsoft uppmuntrar anonyma transaktioner, medan man vid universitetet George Washington i Seattle försöker utveckla självförstörande data.
Affärstidningen Les Echos uppmuntrar sina läsare att surfa anonymt med hjälp av Tor (www.torproject.org) - samt att systematiskt ljuga och lämna felaktiga uppgifter överallt där detta inte är olagligt.

Båda forsknings- och affärsvärlden engagerar sig alltmer i problemet med att personlig information tillgängliggörs på Nätet. Politiker som Nathalie Kosciusko-Morizet och Yves Détraigne vill se en rätt att utplåna egna uppgifter, en rätt till glömska - vilket är en mycket bra princip, enligt Peter Fleischer, privacy council, Google, men som dock är svår att genomföra i praktiken.

Diskussionen tyder på ett växande motstånd mot politikernas lust att genomlysa sina medborgare. Men om företag och universitet möjliggör anonymitet och osynliga transaktioner - och massmedier uppmuntrar till det - innebär det tydligt att vissa delar av samhället (det civila) sätter sig till motvärn mot andra (staten och rättsväsendet). Istället för att efterleva lagar och regler skyddar man sig från dem, eftersom man upplever att de saknar legitimitet.

- Och hur bra är det, egentligen, på en skala?

Den digitala glömskan I

2009-11-12T12:02:00.005+01:00

Det finns oförenliga krafter som drar åt motsatt håll i debatten om personlig integritet på Internet. Dels finns en stävan mot större övervakning, vilket exemplifieras av hadopi-lagen och datalagringsdirektivet, dels så reses nu allt fler krav på "rätten till digital glömska" både bland politiker och akademiker.

Idag samlar statsekreteraren för Frankrikes digitala ekonomi, Nathalie Kosciusko-Morizet, aktörer från Nätet, forskningsvärlden och politiken för att diskutera hur information om privatpersoner, som finns tillgänglig på Nätet med eller utan den berördes tillstånd, skall hanteras.

Det som främst bekymrar politiker som senatorerna Yves Détraigne och Anne-Marie Escoffier, författare till rapporten "La vie privée à l'heure des mémoires numériques", "Privatlivet i det digitala minnets tid" är dock sociala nätverk som MySpace, Facebook och Flickr - dvs arenor där unga lägger ut egen information frivilligt.

"Det som utlöst vår reflektion är utvecklingen av de sociala nätverken", säger Détraigne, "Vi börjar se unga ramla i dessa nätverks fällor." Detta skulle exempelvis ha lett till att unga missat arbetstillfällen på grund av komprometterande bilder på Facebook.
Även Nathalie Kosciusko-Morizet tar fasta på denna aspekt. Enligt henne har 43% av amerikanska arbetsgivare stoppat en arbetssökande efter information funnen på Internet.

Détraigne, som även tidigare engagerat sig i privatlivet och den digitala tekniken, verkar dock inte ha någon känsla för att ungdomar förmodligen känner en än större reservation mot statlig övervakning. Exempelvis har han föreslagit att en myndighet skall upprätta ett register över pseudonymer och nick, i syfte att skydda internauts, givetvis.

Spåren vi lämnar på Internet, frivilligt eller ofrivilligt, kommer enligt statsekreteraren bli ett viktigt tema på Internet Governance Forum som hålls den 15 till 18 november i Charm-El-Sheikh, Egypten.

Den virtuella katedralen

2009-11-11T16:38:00.007+01:00

Imorgon anländer representanter för YouTube, Wikipedia och Facebook till Vatikanen för att delta i ett biskopsmöte, som samlar 80 katolska biskopar från CCEE:s (Concilium Conferentiarum Episcoporum Europae) arbetsgrupp för sociala medier och kommunikation. Ämne: Internetkulturen och kyrkan.

Enligt beslut av Påven och under ledning av den franske biskopen Monseigneur Jean-Michel di Falco Léandri skall kyrkans män, mellan den 12 och 15 november, utbilda sig i och diskutera den nya värld som Nätet öppnar. För detta har man insett: Internet är en ny värld, en för kyrkan okänd kontinent, vars språk man inte talar och vars innevånare uppvisar märkliga seder och bruk. Men dessa innevånare är också delaktiga i en ny kultur som förändrar världen - därmed även kyrkans värld. Behovet av att förstå denna process är stor.

Vatikanens påvliga råd har redan konstaterat att Internet är att betrakta som en "gåva från Gud", och Vatikanen har i sina resonemang framstått som den mest nätpositiva staten i Europa (sic!). Däremot har man inte förstått att bruka dess potential, utan snarare utsatts för den - efter ett par uppmärksammade incidenter, som tycks ha öppnat Benedictus XIV's ögon för Internet som informationskälla. En informationskälla Påven nu ämnar ägna större uppmärksamhet.

Men det räcker inte att se Nätet som ett virtuellt bibliotek, fastslår den förnuftige Mgr. Jean-Michel di Falco Léandri: Nätet måste också ses som ett mäktigt verktyg för opinionsbildning; ett offentligt torg och en ny arena för kyrkan.

Dock, en oroande programpunkt:
"One of the crimes most committed by web users is violation of copyright. For the Church, too, this has consequences. Experts in the field of European copyright legislation and data protection will address the assembly about the current legislation in Europe and the legal tools available."

Följaktligen kommer även experter på copyright, vilket brukar vara en omskrivning för upphovsrättslobbyister, att invadera Vatikanen för kanske första gången på 2000 år - och sprida sina irrläror bland de i tanken ännu oanfäktade.

Vade retro!

11 november

2009-11-11T09:51:00.003+01:00

Idag är det helgdag i Frankrike, till åminnelse av slutet på La Grande Guerre, (Det Stora Kriget) 1914-1918 - en dag som i år för första gången firas utan någon av de soldater som var med i skyttegravarna. Förra året dog den siste av de franska veteranerna, "de håriga" (les poilus); Lazare Ponticelli, vid en ålder av 110 år.

I dag träffas Sarkozy och Angela Merkel för en fransk-tysk ceremoni vid Triumfbågen i Paris.

Den franska högern prioriterar

2009-11-10T16:01:00.005+01:00

Visa mig dina budgetprioriteringar och jag skall säga dig vem du är.

Ledamöter från Sarkozys högerparti UMP har inför Nationalförsamlingen framlagt en mängd propositioner som syftar till att kraftigt dra ner på anslagen till ett flertal oberoende myndigheter. "Det gäller att vädja till dessa administrativa myndigheters måttfullhet nu då landet genomgår verkliga svårigheter", förklarar Jean-Luc Warsmann (UMP), ordförande i lagutskottet.

Bland de oberoende myndigheter som får se sin budget beskäras märks Le Conseil supérieur de l'audiovisuel (CSA, som övervakar de audiovisuella mediernas frihet), La Haute Autorité de lutte contre les discriminations (HALDE, som arbetar mot diskriminering), la Commission nationale de l'informatique et des libertés (CNIL, som övervakar och skyddar individens rättigheter i den digitala eran) samt små myndigheter som le Comité consultatif national d'éthique (CCNE, en etisk kommitté), la Commission nationale consultative des droits de l'homme (CNCDH, som arbetar med mänskliga rättigheter), la Commission nationale de déontologie de la sécurité (CNDS, som övervakar polisens yrkesheder) och la Commission nationale de contrôle des interceptions de sécurité (CNCIS, som övervakar den lagliga avlyssningen).

Le Monde skriver i en skarpt formulerad ledare, att dessa myndigheters budget givetvis bör vara rigoröst kontrollerad och även kunna inskränkas i besparingstider - men, tillägger man, "...on ne peut s'empêcher d'éprouver un malaise face au débat parlementaire actuel, tant il apparaît évident que certains cherchent moins à économiser les deniers publics qu'à restreindre l'activité de ces autorités."

"...man kan inte låta bli att känna ett obehag inför den pågående debatten i parlamentet, då det framstår som så uppenbart att vissa är mer angelägna om att begränsa dessa myndigheters aktiviteter snarare än att spara in offentliga medel."

Man framhåller att det är väl känt att Sarkozy - och ibland även författningsdomstolen - har ett ont öga till dessa myndigheter som fattar beslut, i bästa fall grundade på expertis, oberoende av den den politiska makten. I ett försök att råda bot på denna inskränkning i exekutiv makt utnämnde Sarkozy t ex nyligen sig själv till högste chef över den statliga televisionen - vilket i praktiken var en skymf mot CSA. Nu får de dessutom se sin budget minska med 2,5 miljoner euro.

Men finns där någon vinnare bland dessa myndigheter? Ja, absolut: HADOPI, "Högsta Myndigheten för spridandet av verk och beskyddandet av rättigheter på Internet" som tilldelas 5,3 miljoner euro - närmare dubbelt så mycket som summan av dessa besparingar - för att möta en av de svåraste utmaningar mänskligheten står inför just nu: illegal fildelning av upphovsrättsskyddat material.

Yttrandefrihetsfail

2009-11-09T22:59:00.010+01:00

Det mest prestigefyllda franska litteraturpriset, Prix Goncourt, har nyligen tilldelats den fransk-senegalesiska författaren Marie NDiaye, för romanen Trois femmes puissantes.

Nu har dock Eric Raoult (UMP), borgmästare i Le Raincy, valt att under pågående debatt om den nationella identiteten vända sig till kulturministern för att protestera mot NDiaye och be ministern påminna henne om hennes "plikt att visa återhållsamhet" med hänsyn till "den nationella sammanhållningen och bilden av vårt land".

Elaka Bibliobs tillåter sig betvivla att borgmästaren läst författarens prisade bok, men anser det nu klarlagt att denne åtminstone läser "Inrockuptibles". Raoult syftar nämligen på en intervju, publicerad i magasinet den 30 augusti, där NDiaye - då hon tillfrågas om hon trivs i Sarkozys Frankrike - tar bladet från munnen:

"Je trouve cette France-là monstrueuse. Le fait que nous (avec son compagnon, l’écrivain Jean-Yves Cendrey, et leurs trois enfants – ndlr) ayons choisi de vivre à Berlin depuis deux ans est loin d’être étranger à ça. Nous sommes partis juste après les élections, en grande partie à cause de Sarkozy, même si j’ai bien conscience que dire ça peut paraître snob. Je trouve détestable cette atmosphère de flicage, de vulgarité… Besson, Hortefeux, tous ces gens-là, je les trouve monstrueux. Je me souviens d’une phrase de Marguerite Duras, qui est au fond un peu bête, mais que j’aime même si je ne la reprendrais pas à mon compte, elle avait dit : 'la droite, c’est la mort.' Pour moi, ces gens-là, ils représentent une forme de mort, d’abêtissement de la réflexion, un refus d’une différence possible. Et même si Angela Merkel est une femme de droite, elle n’a rien à voir avec la droite de Sarkozy : elle a une morale que la droite française n’a plus."

"Jag finner detta Frankrike monstruöst. Det faktum att vi [sambon, författaren Jean-Yves Cendrey och deras tre barn] valt att bo i Berlin sedan två år beror till stor del på det. Vi gav oss iväg precis efter valet, huvudsakligen på grund av Sarkozy, även om jag inser att det kan verka snobbigt. Jag finner denna atmosfär av snutmentalitet och vulgäritet avskyvärd... Besson, Hortefeux, alla de där människorna, jag finner dem monstruösa. Jag minns en fras av Marguerite Duras, som egentligen är litet fånig, men som jag tycker om även om jag inte gör den till min, hon sade: 'Högern är döden'. För mig representerar de där människorna en sorts död, en tankens fäaktighet, en vägran att tänka sig en möjlig förändring. Även om Angela Merkel är en högerkvinna har hon ingenting gemensamt med Sarkozys höger: Hon har en moral som den franska högern inte längre har."

Eric Raoult skriver till kulturministern: Marie NDiayes uttalanden är "oacceptabla"; de är "sällsynt våldsamma och respektlösa, för att inte säga förolämpande, mot republikens ministrar och än mer mot statschefen."

Och han fortsätter, på ett sätt som börjar bli utmärkande för den franska högern: "Jag anser att yttrandefriheten inte får bli till en rättighet att förolämpa eller göra upp personliga räkningar. En person som försvarar den franska litteraturens färger måste visa tillbörlig respekt för våra institutioner, och dessutom visa respekt mot den roll och den symbol som hon representerar. Därför anser jag det nödvändigt att påminna dessa pristagare om den nödvändiga plikten att visa återhållsamhet (...)."

"Måste vi nu upplösa Académie Goncourt?" ironiserar Bibliobs; "Eller återkalla Marie NDiayes franska medborgarskap?".

Eric Raoult vill tysta Marie NDiaye, sammanfattar L'Express.

Spanien - och marknadsdarwinism

2009-11-08T19:50:00.004+01:00

Spaniens kulturminister Angeles González-Sinde klargjorde i fredags i spansk tv att hadopi-liknande "thee-strikes"-lagar inte är påtänkta i Spanien, och att regeringen inte ämnar införa straff för internetanvändare. Däremot, meddelade González-Sinde, önskar man angripa de som tillgängliggör materialet på Nätet och profiterar kommersiellt på detta i stor skala. Piratverksamhet är "en komplex fråga" enligt kulturministern, och den kommer med säkerhet att aktualiseras då Spanien tar över ordförandeskapet i EU efter Sverige.

Spanien, som utmärker sig bredvid sina internetstrypande grannländer i unionen, är dock redan ökänt hos den amerikanska upphovsrättsindustrin. Spanska domstolar har i uppmärksammade domslut som om och om igen fastslagit att fildelning med hjälp av p2p är laglig. Det står därmed klart att det spanska rättsväsendet - som till skillnad från det svenska har integritet - inte har lust att låta sig översvämmas av denna typ av fall eller agera verktyg åt den amerikanska eller inhemska upphovsrättsindustrin. Miguel Canalejo, ordföranden för organisationen Redtel, en sammanslutning av internetleverantörer, upprepar återigen det till leda återupprepade; att problemet är föråldrade affärsmodeller och att fildelning varken bör "bestraffas eller demoniseras".

Egentligen är det mycket intressant att bevittna hur kapitalistiska företag - som med näbbar och klor skulle försvara det kapitalistiska systemet - regredierar till att förorda en statskramande socialism av värsta sort då de själva upplever sig hotade. Man begär att få verka på en kapitalistisk marknad men vill omedelbart upphäva dess spelregler om verkligheten inte stämmer överens med den egna kalkylen. Man kräver regeringens beskydd mot utvecklingen, man vill vara kapitalist, men bara då det går bra, annars är marknaden dum och alla som tjänar pengar på nya sätt eller inte berikar de gamla företagen är dumma och borde förbjudas. Man har mage att vilja äta kakan och ha den kvar - och politiker har mage att anse detta vara rimligt.

Ett kapitalistiskt samhälle bör med kraft värna sina fåtaliga, verkligt sunda mekanismer. En sådan är att låta ett företag, som inte kan uppfylla kriterium 1A på en kapitalistisk marknad - sälja sina produkter, överleva av egen kraft - gå under. Detta gäller företag inom underhållningsindustrin såväl som bilindustrin, banker och finansinstitut - i synnerhet dessa. Staten bör i dessa fall vara skoningslös. Staten bör till och med, i dessa fall, statuera exempel.

Det var bättre förr

2009-11-06T17:16:00.004+01:00

Utdrag ur Nationalförsamlingens protokoll, måndagen den 11 juli 1791:

"Dekret angående den okränkbara brevhemligheten
(...)
Nationalförsamlingen, efter att ha hört sin kommitté, som anser att de försiktighetsåtgärder som beordrats med anledning av Statens säkerhet, genom dekretet av den 21 juni, har överdrivits på flera sätt; att administrativa organ och municipaliteter genom överdriven nit trott det vara tillåtet att underkasta enskilda personers korrespondens sin kontroll och övervakning (...) vilket utgör ett missbruk lika stort som det är angeläget att det upphör; att illegala metoder, som endast kan tolereras i samband med allmän och omedelbar fara, inte längre kan användas (...)."

Nationalförsamlingen gjordes redan för 200 år sedan uppmärksam på den skada som åsamkades affärsförbindelser och andra mellanmänskliga förehavanden genom diverse administrationers överdrivet nitiska övervakning i namn av rikets säkerhet - även i den turbulenta tid som följde på Revolutionen. Skillnaden är att Nationalförsamlingen då lyssnade.

Lulz!

2009-11-06T15:39:00.003+01:00

Kulturdepartementets propagandasajt jaimelesartistes.fr (jagälskarartisterna.fr) som försökte sälja in Hadopi-lagen i sin första version, har fallit i pirathänder efter att domännamnets ägare uppenbarligen glömt förnya sitt avtal eller betala sin räkning.

Adressen går nu hit, till en sajt som försett devisen "Jag älskar artisterna" med underrubriken "men jag älskar fortfarande inte skivbolagen" - och länkar vidare till sajter för kritik, satir eller mördande parodi. Sajtens nuvarande innehavare har låtit meddela nättidningen PCInpact att alla IP-nummer tillhörande kulturministeriet av symboliska skäl är bortfiltrerade, men att innehavaren meddelas om någon från ministeriet på rue Valois försöker besöka sajten. Och det försökte man - omedelbart efter att "lulzet" blev känt på Nätet.

Domännamnets nuvarande ägare förklarar: "Denna sajt är ett blygsamt svar på propagandasajten 'jaimelesartistes', beställd av "kultur"ministern och musikindustrins lobbyister, som kämpar för att få folk att svälja det farliga pillret ¨Hadopi'. jaimelesartistes.info är inte knutet till något företag, organisation eller politiskt parti.

För alla klagomål, uppmuntranden, förslag på länkar, debila jämförelser med stöld av baguetter i bagerier, skrämseltaktik eller nedstängningsförsök, var vänlig kontakta christine@jaimelesartistes.info."

Kronans Upphovsrätt, censur och lulz II

2009-11-06T12:16:00.005+01:00

Cory Doctorow skriver på tal om ett amerikanskt klädföretags missbruk av upphovsrätten:

"So, to Ralph Lauren, GreenbergTraurig, and PRL Holdings, Inc: sue and be damned. Copyright law doesn't give you the right to threaten your critics for pointing out the problems with your offerings. You should know better. And every time you threaten to sue us over stuff like this, we will:

a) Reproduce the original criticism, making damned sure that all our readers get a good, long look at it, and;

b) Publish your spurious legal threat along with copious mockery, so that it becomes highly ranked in search engines where other people you threaten can find it and take heart; and

c) Offer nourishing soup and sandwiches to your models."

(Det sistnämnda är dock något som den lilla rultiga Filippa verkligen inte behöver.)

Detta är alltså det värsta hot BoingBoing kan utslunga: mockery, löje. "Vi skall göra oss lustiga över er!", "Vi skall skratta åt er!"

Men att få skrattarna på sin sida blir ett allt viktigare inslag i internetaktivismen. Två av internets filosofer, Copyriot och Intensifier, har nyligen ägnat flera inlägg åt att beskriva begrepp som "lulz" (motsatsen till "serious business") och "trollande".

Intensifier om"lulz" som politisk vapen:
"Att genomföra en politisk manifestation, det vill säga att manifestera sin egen existens som politisk kraft, kan göras for the lulz. Många skulle invända att det är oseriöst att svara ”I did it for the lulz” på frågan ”why do you do it?”. En sådan slutsats gör man endast om man är serious business.
Att göra det för lulz behöver inte innebära att det är mindre seriöst. Man kan till exempel aktivera sig mot FRA for the lulz just för att det är en mycket viktigt fråga.
Det finns två fördelar med att lulza. För det första kan man inte misslyckas. Varje motangrepp ”adds moar lulz”. (...) För det andra är lulz så snabbt att det kan slå till direkt."

Ett näraliggande exempel hämtas från Frankrike: Presidentens son Jean, 23, blev inte ledare för ett enormt affärsdistrikt – det var för löjligt: folket skrattade åt makten. Protesterna mot den alltför uppenbara nepotismen växte lavinartat på Nätet, men var helt driven av “lulz”: skratt, ironi och parodi. Det var oemotståndligt, och så mycket svårare att bekämpa än vrede och konfrontation.

Skrattets subversiva kraft är central i Umberto Eco's mästerverk "Rosens namn". Vad skulle hända om folket skrattade åt Gud? I kampen för att skrattet skall förbli föraktat och förbehållet de berusade - som i sin tillfälliga dåraktighet kan få glömma sin gudsfruktan ett ögonblick - skyr en nitisk munk inga medel.

För pretentiöst fåfänga och maktfullkomliga personer är skrattet något mycket hotfullt. Skrattet och löjet undergräver all auktoritet.

Kronans Upphovsrätt, censur och lulz I

2009-11-06T11:37:00.008+01:00

Numerama fäster uppmärksamheten på den kanadensiska staten, som tycks åberopa den godtyckliga skapelsen Kronans Upphovsrätt (Crown Copyright) i syfte att ta kontroll över information och censurera pressen. Systemet - ett arv från brittiska Commonwealth, som formellt gör drottning Elizabeth II till regent även i Kanada - innebär att den administration som tjänar Majestätet har exklusiv rätt att distribuera alla frukter av sitt arbete. I detta specifika fall en officiell rapport om den kanadensiska immigrationen.

När dagstidningen The Globe and Mail publicerade ett utdrag ur rapporten på sin nätsajt fick redaktionen ett brev från myndigheten Auditor General där den anmodades ta bort materialet av upphovsrättsskäl. Juridikprofessor Michael Geist konstaterar att detta exempel belyser problemet med statlig copyright, eftersom det förhindrar legitim nyhetsrapportering.

Syftet är möjligen lusten att i största allmänhet kunna gripa in i och kontrollera informationsflödet samt censurera det efter gottfinnande. Någon sådan statlig upphovsrätt för offentliga rapporter finns t ex inte i Frankrike, med vissa särskilda undantag, just för att underlätta spridningen av myndighetsinformation.

Upphovsrättsbegreppets godtycklighet öppnar för ett ökat användande av detta som universellt vapen mot oönskad informationsspridning och kritik. Ett uppmärksammat exempel är klädföretaget Ralph Lauren, som i en photoshop disaster gjorde modellen Filippa till en rymdvarelse. Tilltaget och dess följder upprörde alla, från Ebba von Sydow till Cory Doctorow, ur deras olika respektive synvinklar.

En bloggare, som påtalade att "Dude, her head's bigger than her pelvis" publicerade också bildbeviset, men blev då föremål för en kreativ attack från företagets advokater och anklagad för brott mot upphovsrätten.
Doctorow skriver i BoingBoing: So, instead of responding to their legal threat by suppressing our criticism of their marketing images, we're gonna mock them. Hence this post.
(via brokep)

Telekompaketet - och en sekelskiftesdiagnos

2009-11-06T09:30:00.006+01:00

"Europaparlamentet börjar visa styrka. Det vill inte längre låta sig trampas på, eller åtminstone inte lika enkelt som tidigare. Europaparlamentets ledamöter höll stånd mot Rådet (representanter för medlemsstaterna) den 4 november, för att skydda medborgarnas rättigheter på Internet. På dagordningen: telekompaketet, en rad europeiska direktiv i syfte att reglera unionens telekommunikationer, och i synnerhet den del som berörde internauts' rättigheter, respekt för privatlivet och oskuldspresumtionen, samt förbudet att godtyckligt stänga ner internetuppkopplingar. Mot dem stod regeringsdelegationerna, anförda av Frankrike, som försökte tömma texten på allt innehåll. Det som stod på spel var de antipiratlagar som vissa medlemsstater redan antagit eller var på väg att anta, däribland den ökända Hadopi-lagen."
Le Point (5/11-09)

Corinne Lepage, parlamentsledamot och medlem av ITRE, vittnar - bland annat via twitter - om mycket hårda förhandlingar och om den näst intill omöjliga uppgift som fallit på Catherine Trautmann, att jämka samman två oförenliga ståndpunkter. Trautmann har också fått igenom skrivningar som i möjligaste mån garanterar rättssäkerheten för internauts - men utan att någonsin kunna nämna ordet "domstol".

Lepage har även tidigare vittnat om den hårda press med vilken Frankrike, och Sarkozy personligen, genomdrivit sin vilja i Rådet och fått det att motsätta sig Europaparlamentet - som trots allt står under ett visst demokratiskt inflytande. Sarkozy har med alla medel velat undvika ännu ett förödmjukande bakslag för sin hadopi-lagstiftning även om detta inneburit att köra över parlamentet och blockera förhandlingar i månader. Man kan förundras över detta utslag av monomani.(*)

Europeiska unionens råd är i själva verket den perfekta arenan för politiker av Sarkozys typ. Församlingen är inte demokratiskt vald och politiska påtryckningar och personliga relationer kan få stort och ohejdat genomslag. Och, det är så Sarkozy jobbar.

(*)Monomani, Ur Nordisk familjebok (1913):
Monomani (af grek. mo’nos, enstaka, och mani’a, se
M a n i) 1. Vurm, fristående egenhet m. m. hos en i
öfrigt själsligt frisk människa. - 2. Psykiatr. Denna
term och motsvarande begrepp infördes i psykiatrien
af Esquirol (se d. o.). Med begreppet monomani
1. partiell sinnessjukdom förband man efter denne
den uppfattning om själslifvet, att detta kunde
bibehålla hälsa och i öfriga afseenden fungera
normalt, äfven om det i vissa delar eller inom vissa
områden af föreställningar, känslor m. m. vore
rubbadt.

Låt tolkningarna börja!

2009-11-05T20:17:00.007+01:00

Den omstridda paragrafen 138 inkluderades igår i Telekompaketet, men i form av en kompromiss. Den nya skrivningen fastslår inte att endast en juridisk instans kan besluta om avstängning från internet vid förmodat upphovsrättsbrott. Däremot anger den villkoren för proceduren; vilket i stort sett innebär samma krav som vid ett domstolsförfarande - men utan att detta skrivs ut.

I Hadopi 2 ingår dock kravet på en juridisk process - efter den franska författningsdomstolens ingripande - men utan närmare precision, vilket har givit regeringen möjlighet att möta kravet från författningsdomstolen med ordonnance pénale, en summarisk fem-minutersprocedur utan möjlighet till försvar.

Men kombinationen är nu oförenlig med Hadopi 2 som regeringen tänkt sig den; åtminstone enligt ITRE-rapportören och ledamoten av Europaparlamentet, Catherine Trautmann. Bryssel har inte stoppat Hadopi 2, enligt denna tolkning, men väl vingklippt den.

Det som 138an återintroducerar är nämligen oskuldspresumtionen (en självklar utgångspunkt för rättsväsendet efter medeltiden), samt rätten för den anklagade att få en opartisk prövning och rimlig tid till sitt förfogande. Ordonnance pénale blir därmed otillräcklig och då faller också det summariska, industriella förfarandet man ville uppnå - och lagen riskerar att bli en ohållbar belastning på rättsväsendet.
Men kompromissen har lämnat utrymme för fullständigt oförutsägbara tolkningar.

Kontinuerlig rapportering och analys hos HAX och Christian Engström. Kritisk analys hos DOOM4 och La Quadrature du Net (eng.).

Sunt brittiskt förnuft

2009-11-05T10:35:00.006+01:00

Den brittiska statliga myndigheten med ansvar för copyright, Intellectual Property Office, har publicerat en djupt förnuftig rapport om upphovsrättens framtid och regeringens kommande strategier:

© The Way Ahead : A Strategy for Copyright In The Digital Age (pdf)

Rapporten innehåller en klar och överblickbar genomgång av upphovsrättens historia, dess nuvarande utformning, samt kritiska och opartiska observationer av dess konsekvenser idag. Intellectual Property Office ger uttryck för en uppmuntrande klarsyn, framför allt vad gäller upphovsrättens legitimitet i allmänhetens ögon och nödvändigheten att reformera lagstiftningen för att den överhuvudtaget skall uppnå acceptans.

Rapporten slår fast: "Technology means the capability to create, use and distribute copyright works is now in the hands of the individual." (sid 22)

Man konstaterar även: "The copyright system suffers from a marked lack of public legitimacy. (...) The system is often unable to accommodate certain uses of copyright works that a large proportion of the population regards as legitimate fair and reasonable. (...) Our consultation has revealed that the public legitimacy of copyright has also been impacted by difficulties identified in the relationship between authors and rights holders, for instance those who do not receive a fair reward from those who exploit their works. (...) These difficulties have a very real impact on perceptions of the copyright system. The copyright system must be seen as fair to authors and users if it is to command greater public respect. This perception of unfairness to authors has wider currency. There is a persistent belief among consumers (as well as among some authors) that authors get relatively little from deals with major rights holders. This seems to reinforce attitudes that copyright infringement is a victimless crime ‘because the author won’t see a difference’." (sid 28-29)

I avsnittet om copyright enforcement (sid 47) klargör man den brittiska regeringens vilja att värna copyrightsystemet, men betonar att detta då även måste vara värt respekt. De ökande kraven på ingripanden väljer man att se som ett tecken på föråldrade affärsmodeller och problem med systemet i sig. Man säger även följande om underhållningsindustrins attitydproblem:

"The Government observes that the muscular language of enforcement emphasising theft is unhelpful and problematic. It would be useful for everyone to recognise that a loyal customer base is alienated when the distinction between criminal liability and civil infringement is not made clear. The ‘cooperation not criminalisation’ approach of the Featured Artists Coalition is encouraging."

Uppmuntrande, som sagt, även om rapporten definitivt inte är att betrakta som ett piratmanifest

De skamlösa

2009-11-04T18:01:00.004+01:00

För den politiske bloggaren Autheuil, som twittrade ut nyheten om ordensregnet över kulturministeriets personal, är detta ännu ett bevis på ministärens "moraliska förruttnelse".

Det är först nu listorna över republikens utmärkelser har publicerats (dock ej på Nätet), men ordnarna delades ut, till 25 medlemmar av personalen, den 23 juni - samma dag Christine Albanel tvingades lämna sin post pga Hadopi-debaclet. Denna orden, som belönar stora insatser på kulturens område, tilldelades högre och lägre tjänstemän, inklusive en chaufför och en vaktmästare, på kulturdepartementet. Är Sarkozy nöjd så är han.

Autheuil döljer inte sin avsky: "Aucune pudeur, on se met au service des lobbies, on oublie complètement le public et on s'installe dans les meubles de la république, comme chez soi, en partant avec l'argenterie.", "Helt utan skamkänsla ställer man sig till lobbyisternas förfogande, glömmer fullständigt allmänheten och slår sig ner i republikens möbler som om man var hemma, innan man smiter med bordssilvret."

Det är en korporativistisk junta som styr Frankrike just nu och den stiftar repressiva lagar. Dessa lagar bäddar för nya, som sedan sprider sig. Plötsligt har man slagit in på en stig det blir allt svårare att lämna.

En timmes biografmörker

2009-11-04T15:47:00.000+01:00

Ikväll mellan klockan 18 och 19 släcker 2100 franska biografer ner sina neonskyltar i protest mot Hadopi-lagen, på uppmaning av biografägarnas branschorganisation Fédération Nationale des Cinémas Français (FNCF).

Givetvis protesterar de inte på samma grunder som internauts, utan mot att regeringen försöker gynna den legala spridningen av film på ett sätt som biografägarna anser missgynnar dem: genom att begränsa den tid då de innehar ensamrätten, från sex till fyra månader. Denna reform är dock fördelaktig för t ex Canal+/Vivendi/Universal, stora finansiärer av fransk film och leverantörer av kabel-tv, som dessutom kraftigt motsätter sig all liberalisering av utbudet på Nätet. De är starka förespråkare för hadopi-lagen och för filtrering, för att förhindra en konkurrens som skulle kunna slå ut deras egna paketlösningar. Jean-Bernard Lévy, vd för Vivendi, försöker även påverka den brittiska regeringen att införa en hadopiliknande lagstiftning.

Men som sagt: nu kommer biografägarna i kläm och de kräver ett stop för reformen och omfattande skattelättnader.

För Äran

2009-11-04T13:00:00.005+01:00

Den ytterst prestigefyllda ordensutmärkelsen med det gröna bandet, Ordre des Arts et des Lettres tilldelas ett litet fåtal förtjänstfulla personer varje år, i enlighet med följande kriterier:

"Récompense les personnes qui se sont distinguées par leur création dans le domaine artistique ou littéraire, ou par la contribution qu'elles ont apportée au rayonnement des Arts et des Lettres en France et dans le monde."

"Belönar personer som utmärkt sig genom sitt skapande inom konsten eller litteraturen, eller genom sin insats för att gynna Konst och Humaniora i Frankrike och världen."

Inte desto mindre har nu halva personalstyrkan tillhörande förra kulturminister Christine Albanels kabinett tilldelats denna utmärkelse. Och det sätt på vilket de gynnat konst och kultur är väl känt: De har slitit med att driva igenom lagen Hadopi 1 - som befanns strida mot den franska konstitutionen.
Ett annat av kulturdepartementets uppdrag tycks ha bestått i att flitigt ändra och radera i franska Wikipedia för att lägga verkligheten till rätta i enlighet med regeringens officiella uppfattningar.

En av de dekorerade är Christophe Tardieu - statstjänstemannen som angav den hadopi-kritiske journalisten Bourreau-Guggenheim för sin arbetsgivare (tv-kanalen TF1) och fick honom avskedad. En särskilt förtjänstfull gärning i Frankrike i dag är att agera skaft till presidenten piska.
Det professionella politiska trollet Frédéric Lefevbre låter dessutom upplysa om hadopi-lagstiftningens verkliga betydelse:
"Si j'ai parlé de la 'Douce France', c'est parce que je pense que dans le débat sur l'identité nationale, il y a aussi le débat sur l'identité culturelle. Le texte qui a été voté, sur Hadopi, qui a fait tant parler, qui défend l'exception culturelle française, c'est une forme de défense de l'identité nationale."

"Om jag talade om 'Douce France', så är det för att i debatten om den nationella identiteten ingår också debatten om den kulturella identiteten. Den lagtext som röstats igenom, Hadopi, som låtit tala så mycket om sig och som försvarar det franska kulturella undantaget, är ett slags försvar för den nationella identiteten."

Klart de skall ha medalj

Uppgång och fall

2009-11-03T18:26:00.003+01:00

Psykologiprofessor Pascal de Sutter kallar det Louis de Funès-syndromet - efter den koleriske rollfigur som så ofta gestaltades av Frankrikes kanske mest kände komiker. En despotisk herre som fullständigt lagt under sig sin omgivning, där alla tävlar om att uppfylla hans nycker och tackla hans känsloutbrott. lllustration!

De Sutter är specialist på fenomen inom den politiska sfären. Franska ministrar, anser han, "lever i tyngdlöshet". De omges vanligen av överdrivet artiga och servila personer, som säger "Ja monsieur, bra monsieur, enastående monsieur", tills dessa politiker tror sig vara "exceptionella personer". Den höga status, den ära och de många privilegier som tillfaller en fransk minister skiljer den franska politiska kulturen från den som förekommer i norra Europa - dit professorn räknar Belgien. "I Belgien blir alla ministrar förr eller senare, så många är de", säger de Sutter avfärdande. "Deras tjänsterum är inte märkvärdigare än mitt och de har sällan tjänstebil."
För en fransk minister kan däremot fallet bli mycket högt. De kan avsättas från en dag till en annan enligt presidentens gottfinnande. En smärtsam och omskakande upplevelse, särskilt, enligt de Sutter, för politiker med överdimensionerat ego som har svårt att acceptera att de eventuellt bara varit en bricka i ett spel. Det skulle alltså vara fördelaktigt att normalisera deras tillvaro genom att bättre omgärda både utnämingar och avsättningar med regler.

En kommentar till artikeln: "Les ministres ont l’immense honneur de servir le peuple ; on se fiche de leurs états d’âme." "Ministrarna har den enorma äran att tjäna folket; vi struntar i deras sinnestillstånd."

Djupsinnigt

2009-11-03T09:28:00.008+01:00

Nu har ännu en undersökning bekräftat att de som fildelar musik och nedladdar den illegalt även är intresserade av musik. Följaktligen är det även dessa personer som i högre utsträckning än andra köper den.

Informationen om denna logik sprids även i Frankrike, där bloggen Bonne Nouvelle, via Le Monde, skriver att det nu är slut med "plundrarklichén" och att underhållningsindustrin måste anpassa sig till nya, "nyfikna och bulimiska" konsumtionsmönster - som kräver rimliga priser och en helt annan tillgänglighet. Inte oväntat vill Industrin dock fortsätta misshandla sina trognaste kunder.

Personligen saknar jag i stort sett intresse för musik- och filmbranschens produkter. Jag fildelar därför inte och tar inte otillåtet del av upphovsrättsskyddat material. Men jag köper givetvis ingenting heller, på grund av samma massiva ointresse. Jag är laglydig, om man nu skall betrakta det juridiska missfostret Ipred som en lag. Alltså hindrar ingenting att jag helt enkelt struntar i upphovsrättsbranschen och deras kunders neurotiska allians. De borde givetvis, kan man tycka, få ha sitt sadomasochistiska förhållande ifred.

Men dessvärre har de dragit in bråket i mitt vardagsrum, som är Nätet. Och nu hotar det riva ner väggar och tak och krossa en myckenhet porslin i mitt eget hus. Upphovsrättsindustrin vill, i sin iver att kränka och misshandla sina kunder, trasa sönder Internet. Detta är oacceptabelt eftersom Internet och demokratiska fri- och rättigheter är Större och Viktigare än dessa krämares futtiga anspråk.

Allt som ser bra ut ur företagens synvinkel är det inte nödvändigtvis, ens för dem själva.
Henry Ford, sägs det, blev en gång visad runt i en konkurrents bilfabrik. Fabriksägaren hade ersatt en stor del av sin arbetsstyrka med robotar, och sade nöjt till Ford: "De här arbetarna kräver ingen lön och de kommer aldrig att strejka!". "Nej", svarade Ford stillsamt, "men de kommer heller aldrig att köpa era bilar."

Om alla vore som jag så skulle upphovsrättsindustrin inte finnas överhuvudtaget. Sedan skulle vi visserligen även befinna oss på samma tekniska nivå som på medeltiden, men det en annan sak.

Perseus vs Hadopi

2009-11-02T19:45:00.007+01:00

En grupp specialister på datorsäkerhet vid en av Paris' stora tekniska högskolor, l’ESIEA (École Supérieure d’Informatique Electronique Automatique) har utvecklat Perseus, en plug-in som skyddar mot Hadopi - och all annan oönskad insyn i kommunikation och fildelning via p2p. Om inte övervakningen bedrivs i statlig regi med avancerade hjälpmedel.

Då Perseus installerats kodar den all information som passerar mellan internauts och lägger till ett "brus" som förhindrar avkodning av utomstående.

Perseus är följaktligen ett övervakningsskydd som enligt uppgift kommer att inkluderas i kommande versioner av Firefox, samt kunna laddas ner här. (svensk sida)

Förströelse och pengar

2009-11-02T17:14:00.008+01:00

Francis Lalanne, mannen som gör vad som faller honom in, är en av 40 medförfattare till boken La Bataille Hadopi. I början av nästa år ger han ut en bok, en film och en skiva under licensen Creative Commons, som den förste bland Frankrikes välrenommerade artister. "Den första fallande dominobrickan", hoppas Numerama.

Själv vägrar han låta sig utnyttjas av krafter som vill inskränka medborgerliga rättigheter i hans namn: "Det är fullständigt otroligt att från en skiva som säljs för 20 euro så tillfaller 1 euro artisten, och så förklarar man att man vill ha Hadopi för att skydda artisterna; det får vara nog nu!"

Dessutom är han mycket kritisk till den bakomliggande filosofi som reducerar konsten till en produkt: "Jag är övertygad om att de som anser att konstens syfte är att tjäna pengar har fel. Konstens syfte för mig är att skapa medvetenhet, och samtidigt skänka glädje, att förströ, i den mening Pascal lade i ordet, men inte att tjäna pengar."

(Blaise Pascal ansåg att förströelser fick människan att glömma det meningslösa i sin existens och sin egen förestående död. Detta var dock inte någonting bra, enligt matematikern och den religiöse filosofen, eftersom det även fick människan att glömma Gud.)

Man måste sluta se människor som konsumenter, säger Lalanne; som är en av mycket få artister som ifrågasätter det gamla systemet offentligt. Hans förklaring är att den rädsla, som han anser dominerar kulturvärlden och samhället i stort, får människor att begå misstag och att slå in på fel väg.

"Les artistes pensent que l’ancien système leur était profitable car ils en ont profité, mais non : ce système ne leur a pas été profitable, ni sur le plan du lucre ni sur celui de la conscience, puisque aujourd’hui, ils en arrivent à penser d’une manière qui n’est pas celle d’un artiste, mais celle d’un exploiteur."

"Artister tror att de tjänade på det gamla systemet, eftersom det gav dem en förtjänst, men nej: de har inte tjänat på det systemet, varken ekonomiskt eller moraliskt, eftersom de idag inte tänker som konstnärer utan som profitörer."

Five Stages of Grief

2009-11-01T20:22:00.001+01:00

Skrivbolagen går igenom sorgens fem stadier för att bearbeta förlusten av CDn som inkomstkälla, menar Philippe Thorel, universitetslärare och företagsledare i multimediabranschen.

Han syftar på de fem etapper som ingår i sorgecykeln, och som beskrevs för första gången av Elisabeth Kübler-Ross i boken On Death and Dying (1969): Denial, Anger, Bargaining, Depression, Acceptance. Denna serie förhållningssätt har senare kommit att användas som modell för att beskriva alla former av krisreaktioner - således nu även de som drabbar upphovsrättsindustrin.

Enligt Thorell befann sig skivbolagen i det första stadiet av förnekelse inför den nya digitala verkligheten mellan åren 1999 och 2001. Mellan 2002 och 2004; vrede och konfrontation. De juridiska attackerna avlöser varandra; man vill krossa fienden. Från och med 2005 börjar en period av framåtblickande, ett vägande av för- och nackdelar och reflektion över möjliga lösningar. Inkomsten från legal nedladdning befinns dock inte tillnärmelsevis kompensera för nedgången i CD-försäljningen - en försäljning som koncentrerar sig kring jul och nyår vilket gör CD-skivan till "en säsongsvara, som ostron och gåslever".

Innevarande etapp: depression. Sedan, förmodligen: ett accepterande av verkligheten, som artikelförfattaren dock ännu inte ser några tecken på. Man är helt enkelt fortfarande under starkt inflytande av tidigare stadiers förnekelse, vrede och konfrontation.

Den som sett den smärtsamt briljanta musikalfilmen All That Jazz (1979) känner igen Elisabeths Kübler-Ross' Fem Stadier som ett genomgående och återkommande tema.

Det tigande hovet

2009-11-01T17:10:00.004+01:00

Budgetminister Eric Woerth sade häromdagen apropå den unga statsekreteraren Rama Yade, att hon "...va dans le sens de l’opinion publique et de sa propre clientèle. Ce n’est pas très courageux.", "....stryker den allmänna opinionen och sina egna medhårs. Det är inte särskilt modigt". Det är ett intressant uttalande på flera sätt, och det avslöjar ett alternativt sätt att se på demokrati i kretsen kring presidenten.

Rama Yade (Wikipedia, eng.) statssekreterare med ansvar för sport, är populär just för att hon är bångstyrig och ibland uttrycker sig på tvärs mot regeringspartiet UMPs officiella linje. Hennes kollega, med ansvar för familj, Nadine Morano - som låtit åtala personer som fällt "förolämpande kommentarer" om henne på youtube - har nu varnat Yade skarpt: "- Antingen tiger man, eller så går man.". Och runt Sarkozy tiger man.

L'Express har nyligen, i vad som kan kallas ett skräckreportage, beskrivit stämningen i Sarkozys närhet, där ingen vill vara den som misshagar presidenten med en obekväm åsikt eller en besvärande sanning. Sarkozys ministrar kallas fram för att högt, i offentligheten, försvara vad de själva i tysthet har fördömt. En fullfjädrad hovkultur där kritiken uteblir eftersom den bestraffas med förlorade privilegier.

Affären Jean Sarkozy är ett typiskt exempel: Det ansågs viktigare att behaga presidenten än att framhålla det olämpliga i att placera en mycket ung son på en mycket hög post. UMP-politiker och ministrar valde istället att förvara det oförsvarliga som en man, med orimliga och bisarra argument, tills sanningen ändå nådde fram presidenten.
"Det är första gången jag sett honom skakad", avslöjar en person nära makten. "Han insåg att han begått ett misstag."
Tidigare hade presidenten vägrat backa, förbjudit sin omgivning att göra det, sagt att han "visste vad som dolde sig bakom motståndet" mot sonen - dvs lusten att komma åt fadern - medan hans rådgivare stod som förstenade och omvärlden häpnade. Ingen vågade längre berätta för kungen att han förlorat omdömet.

"Alla drömmer om att vara i den helige Johannes ställe", säger en av Élyseepalatsets rådgivare. "De frågar sig oavbrutet; 'Är jag den minister som är mest älskad av Herren?'".

De militanta

2009-10-31T21:59:00.003+01:00

La Ligue ODEBI, som utmärkt sig för sitt militanta - och militäriska - motstånd mot alla åtgärder som hotar friheten på Nätet, läste upp ett uttalande under releasefesten för La Bataille Hadopi. Budskapet var klart: Allt har sin tid, och tiden för politiska lösningar är över.

"La Ligue" anser att kampen nu står om yttrandefriheten och att parlamentariska metoder, eftersom de visat sig verkningslösa, är föråldrade och överspelade. Motståndet måste gå över i en ny fas; av kryptering, hacking och civilt motstånd - förslagsvis genom att delta i den "digitala arméns" aktioner. De fastslår även: "Les partis politiques d'opposition doivent avoir conscience de la nécessité absolue d'inclure sans aucune ambigüité dans leur programme la suppression pure et simple des textes liberticides promulgués depuis des années, pour que demain, peut-être, nous retrouvions nos libertés."

"De politiska oppositionspartierna måste inse nödvändigheten av att inkludera ett otvetydigt upprivande av de frihetsmördande lagtexter som stadfästs de senaste åren, så att vi i framtiden, kanske, kan återfinna vår frihet".

Och de avslutar:
"La liberté d'expression est la mère de toutes les libertés : tout combat s'appuie sur elle. Quand elle disparaît, le combat ne peut plus passer que par les armes."

"Yttrandefriheten är alla friheters moder: all kamp grundar sig på den. När den försvinner återstår bara kamp med vapen."

De galna paddorna

2009-10-30T15:53:00.007+01:00

I torsdags, samma dag som releasefesten för boken "La Bataille Hadopi" hölls i Paris, släppte den originella statssekreteraren för Frankrikes digitala ekonomi, Nathalie Kosciusko-Morizet, sin bok "Tu viens?" (Följer du med?).
Samtidigt lanserade hon en sajt med samma namn, där hon skriver:
"Ce site est la suite numérique de la réflexion sur l’avenir engagée dans Tu viens ? À partir de six questions posées dans le livre, je vous invite à poursuivre la réflexion avec moi pendant quatre mois. À la fin de février 2010, les contributions les plus riches seront rassemblées dans un nouvel ouvrage, collectif. Nous aurons alors écrit ensemble le premier livre politique Web 2.0."
"Den här sajten är en digital fortsättning på den reflektion över framtiden som inleddes i 'Tu viens?'. Jag inbjuder er till att fortsätta reflektionen gemensamt tillsammans med mig, under fyra månader, med utgångspunkt från de sex frågor som ställs i boken. I slutet av februari 2010 kommer de mest intressanta bidragen att samlas i ett nytt, kollektivt verk. Vi kommer då att tillsammans ha skrivit den första politiska boken Web 2.0."

Det som främst intresserar denna atypiska, kvinnliga UMP-politiker är Nätet och hållbar utveckling. Dock handlar de flesta av hennes frågor om Nätet och dess betydelse för hur framtiden kommer att gestalta sig. "Vilka är våra profeter?" frågar hon sig; vilka bör vi lyssna på och läsa - vilka visar oss framtiden?
Hur kommer internet förändra demokratin? Hur skall Nätet styras på internationell nivå? Och inte minst: "Vilka är de galna paddorna?".

Journalisten Pierre de la Coste lanserade 2008, i franska utgåvan av Technology review, den biologiska metaforen i samband med Internet. Migrerande paddor följer vissa vandringsleder enligt en färdplan nedlagd i deras gener, på samma sätt som hos fåglar. Vissa paddor har dock fel på sin orienteringsförmåga och ger sig av åt fel håll, i de flesta fall mot en säker död. Men om t ex en motorväg anläggs tvärs över paddornas normala vandringsled kan det vara den galna paddans defekt som blir avgörande för artens fortlevnad.

På samma sätt leder konformism i den digitala världen till en sårbarhet som de galna paddorna kan visa vägen ur, genom att bryta regler och konventioner. Ett sådant utrymme är alltså nödvändigt.

Statssekreteraren visar en uppskattning och en förståelse för det icke-konventionella, för originaliteten och för den möjliga överträdelsens nödvändighet, som annars är obefintlig inom UMPs högsta politiska sfär. En av hennes frågeställningar handlar till och med om upproret: Vilka är de nya formerna för uppror? Mot vem och mot vad är det nödvändigt att uppresa sig idag, som individ eller kollektiv?

För vissa torde svaret kännas självklart.

Med detta sagt: Det intressanta är det öppna sinnelaget hos en högt placerad UMP-politiker. Som litterärt verk betraktat förkastas det fullständigt av Bibliobs, Le Nouvel Observateur's litterära sajt - som på frågan "Tu viens" (Följer du med?) helt enkelt svarar ..."Non".

Idag

2009-10-29T19:56:00.004+01:00

Idag publicerades hadopi-lagen; kallad "la loi n° 2009-1311 du 28 octobre 2009 relative à la protection pénale de la propriété littéraire et artistique sur internet" - "lagen av den 28 oktober 2009 med avseende på det straffrättsliga skyddet för litterär och artistisk egendom på internet" i Le Journal Officiel, och har därmed vunnit laga kraft.

Ikväll lanseras boken La Bataille Hadopi, en antologi skrivet av 40 författare som ur olika synvinklar beskriver kampen om kontrollen över det franska Nätet - "en kamp som bara börjat". Den symboliska platsen: Restaurangen Fouquet's i Paris, där Sarkozy firade sin seger i presidentvalet tillsammans med de som nu fått hadopi-lagen i present.

Den Stora Kasperteatern

2009-10-29T17:31:00.007+01:00

Jag ler åt hela er Kasperteater!

Bianca Castafiore,
efter att ha dömts till döden för 'sammansvärjning'.
(Tintin hos gerillan, 1976)

Fallet The Pirate Bay upphör inte att dra löje över svenskt rättsväsende inför ögonen på "en hel ungdomsgeneration".

Idag beslutade Stockholms Tingsrätt att Gottfrid Svartholm-Warg och Fredrik Neij skall stänga ner sajten vid hot om vite. I en hollywoodadvokats tolkning betyder det dessutom att man i domen förbjudit Gottfrid Svartholm-Warg och Fredrik Neij personligen.
"Dagens citat", konstaterar Lisa Magnusson utan svårighet. Även HAX undrar om inte tingsrätten överskattat sin förmåga till law enforcement.

Swedish court orders people living outside of the country to not be involved with something they're not involved with, sammanfattar brokep.
Det här är inte juridik, det är fåneri! säger Marcin de Kaminski.

Det är även ren "juridik" att hota personer som redan är skyldiga 30 miljoner med ytterligare en fantasisumma. Det är dock lätt att hålla sig för skratt om man inser vilket skada detta gör på människors tillit till sitt eget samhälle och dess institutioner.

Web-partisanerna

2009-10-28T16:59:00.004+01:00

Uppenbarligen har Dominique de Villepin, tidigare premiärminister i Chirac's regering, förstått något väsentligt - som förste franske topp-politiker - om Internets möjligheter.

Det han gör nu är unikt: de Villepin gör en politisk comeback från arktisk kyla - avskydd av den nuvarande presidenten, samt åtalad för konspiration mot honom - och befinner sig omedelbart på högsta politiska nivå; omnämnd som presidentkandidat inför 2012.

Le Monde, som konstaterar att Nätet är det "nya politiska vapnet", skriver:
"Comment se constituer une base militante lorsque l'on n'est pas élu, que l'on ne peut s'appuyer sur l'appareil de son propre parti, et que l'on ne compte que sur une poignée de parlementaires fidèles ? En d'autres temps, la situation politique de Dominique de Villepin, franc-tireur au sein de l'UMP, aurait relevé de la quadrature du cercle. Mais l'avènement d'Internet, veulent croire ses partisans, change la donne."

"Hur skall man skapa sig en bas av aktivister då man inte är vald, inte kan stödja sig på sin egen partiapparat och då man inte kan räkna med mer än en handfull trogna ledamöter i parlamentet? I en annan tid hade Dominique de Villepin, tjuvskytten i UMPs inre cirkel, stått inför en omöjlig uppgift. Men Internets ankomst, hoppas hans anhängare, har ändrat spelets regler."

Allt tog sin början i juli. "Il fallait être les premiers à faire un site Internet qui soit un réseau social communautaire", "Vi behövde vara de första att lansera en internetsajt som var ett socialt community", säger de Villepin, som tycks ha förstått vikten av verklig interaktivitet.
Två plattformar lanserades i slutet av sommaren; Clubvillepin.fr och Villepincom.net, den sistnämnda ett community inspirerat av Facebook.

Igår samlade de Villepin 800 anhängare (ett tusental enligt Le Figaro), en stor del av dem rekryterade från Nätet, till ett politiskt möte i Paris. "En oväntad kraftdemonstration", enligt Le Monde: och "ett riktigt kampanjmöte".

Internet, Patria Nostra

2009-10-28T12:34:00.003+01:00

När nu Sarkozy och hans parti UMP vill definiera den nationella franska identiteten - enligt presidenten starkt knuten till den franska jorden, så överraskar Nathalie Kosciusko-Morizet - statssekreterare med ansvar för Frankrikes it-ekonomi - med ett helt annat perspektiv.

Intervjuad för radiokanalen Europe1 säger hon: "de plus en plus d'internautes considèrent qu'internet est leur patrie", "fler och fler internauts anser att Internet är deras hemland".
En identitet, menar hon, utgörs inte längre uteslutande av fädernejorden, en plats, en familj eller ett yrke. "Identitet är att vara någonstans ifrån (...) men det kan också vara ett digitalt community".

Sentimentalitet

2009-10-28T10:19:00.003+01:00

På tal om den offentliga debatt om den nationella identiteten (till vilken burkan är antitesen) som skall uppta Frankrike under två månader, så deklarerar Frédéric Lefebvre att "La défense de notre modèle culturel et de la 'Douce France' chantée par Charles Trenet, passent par la redéfinition de notre identité nationale (...)"

"Försvaret av vår kulturella modell och la 'Douce France' [Det ljuva Frankrike] som den sjungs av Charles Trenet, sker med hjälp av att åter definiera vår nationella identitet (...)"

Frédéric Lefebvre syftar på denna ofattbart ljuvt sentimentala version ...

Douce France
Cher pays de mon enfance
Bercée de tendre insouciance
Je t'ai gardée dans mon cœur!

Ljuva Frankrike
Min barndoms kära land
Vaggad av ömsint bekymmerslöshet
Jag har bevarat dig i mitt hjärta!

Sentimental nationalism, drömmen om ett svunnet barndomsland, som utgångspunkt för en diskussion om det moderna franska samhället? Lefebvre träffar som vanligt en unik ton.

Här, en moderniserad version, insjungen av kollektivet "Les enfants du Pays" (Landets barn) - en handfull medlemmar ur Frankrikes populärkulturella elit, som man ser på tv och hör på radio varje dag (några av dem för övrigt offensiva Hadopi-kramare av värsta slag).

Fädernejorden

2009-10-27T23:41:00.005+01:00

Efter att hadopi-lagen drivits igenom med mångordigt tal om det franska kulturella undantaget, det alldeles särskilda förhållandet Frankrike har till sin kultur, sina kulturarbetare och sin kulturpolitik, är det dags för själva jorden att vara identitetsgrundande för fransmännen.

President Sarkozy höll idag ett tal där han hävdade att "La France a un lien charnel avec son agriculture, et j'ose le mot, avec sa terre. Le mot terre a une signification française. J'ai été élu pour défendre l'identité nationale française, ces mots ne me font pas peur. Je les revendique".

"Frankrike har ett blodsband till sitt jordbruk och, jag säger det, till sin fädernejord. Ordet 'jord' har en särskild fransk betydelse. Jag gick till val på att försvara den franska nationella identiteten; dessa ord skämmer mig inte. Jag gör dem till mina."

Presidenten tänker visserligen inte kriminalisera alla medborgare som odlar egna tomater i sin lilla täppa, men väl tömma ett ymnighetshorn av jordbruksstöd över Frankrikes bönder. Hela sektorn upplever en djup kris, och landsbygdens folk utgör stommen i Sarkozys väljarkår. De blir nu försäkrade om att det franska jordbruket främst är en del av landets historia, tradition och identitet.

Ministern för immigration, integration och nationell identitet, Eric Besson, lanserar den 2 november en landsomfattande debatt om vad begreppet "den franska nationella identiteten" betyder - och vad den betyder i relation till immigrationen.

Sarkozy styr upp på den franska högerns klassiska områden; säkerheten, immigrationen, landsbygden och jordbruket. Högerextrema Front National rasar. "Minister Bessons mål är inte immigrationen utan FN!", är deras högst rimliga tolkning.

Sarkozy slår nog två flugor, om möjligt.

Informationens kritiska massa II

2009-10-27T18:34:00.006+01:00

I Kafka's Processen konfronteras huvudpersonen Josef K. med en byråkrati vars syften är obegripliga. På vilken information grundar den beslutet att inleda en process mot Herr K.?
Bokens surrealism kontrasterar mot det torra, nyktra språket. Hur kan något berättat på ett så exakt språk vara så fullständigt ogreppbart? Känslan är mardrömslik, och huvudpersonens utsatthet total.

När juridikprofessor Daniel Solove använder boken som metafor är det för att illustrera individens känsla av sårbarhet i ett samhälle där mängder av information används för att fatta viktiga beslut som medborgaren inte är delaktig i, endast utsatt för, och på okända grunder. Han skriver:

"The problems captured by the Kafka metaphor are (...) problems of information processing—the storage, use, or analysis of data—rather than information collection. They affect the power relationships between people and the institutions of the modern state. They not only frustrate the individual by creating a sense of helplessness and powerlessness, but they also affect social structure by altering the kind of relationships people have with the institutions that make important decisions about their lives."

(Daniel Solove, 'I've Got Nothing to Hide' and Other Misunderstandings of Privacy")

För Solove är det inte alls självklart att samhällsintresset och den personliga integriteten utgör två motsatta poler. Dessa intressen är sammanflätade snarare än i konflikt med varandra. De samhälleliga institutionernas respekt för den personliga integriteten har ett essentiellt socialt värde. Om personuppgifter lagras och används på ett oförutsägbart och ogenomträngligt vis, eller tolkas enligt ett glidande regelverk, så uppstår en skada som övergår förlusten av den personliga integriteten. Den sociala tilliten krackelerar och medborgarna förändrar sitt beteende. Det sprider oro, och det uppstår en hämmande försiktighet.

Hur kan man då egentligen, frågar sig Le Monde, vara säker på att man inte har något att dölja?
"...man vågar inte längre hitta på något, skämta, överskrida gränser, pröva sig fram, kritisera...av rädsla för att någon vi inte känner en dag skall komma och förebrå oss det av oförklarliga skäl".

Informationens kritiska massa I

2009-10-27T15:10:00.012+01:00

Journalisten Paula Hammerskog skriver på Mindpark: När alla vet allt litar ingen på någon - en artikel om informationssamhället, som förändrar synen på experter, auktoriteter och myndigheter.
En återkommande fråga, som ett omkväde: "Vem skall man lita på? Och varför?"

"När vi alla har tillgång till oerhörda mängder information (men inte insikt, information i sig räcker ju oftast inte), ökar kraven på dem som inte bara har informationen – utan också deras förmåga att skapa tillit, och förmedla insikt.

Myndigheter, specialister och andra som av något skäl vet mer, förstår mer, och därmed kan hjälpa oss andra att agera klokt måste handla på ett sätt som skapar förtroende. Det gör de inte idag. Informationen fungerar inte."

Experter, auktoriteter och myndigheter har inte bemästrat övergången till det på information övergödda samhället. De misslyckas med att skapa tillit. De brister i sin kommunikationsförmåga. Vi litar inte längre på att de vet bättre.

Vad händer då när dessa myndigheter, eller den stat, som inte längre väcker tillit börjar samla in information om oss?

Enligt Daniel Solove, juridikprofessor vid universitetet George Washington och författare bl a till boken The Digital Person : Technology and Privacy in the Information Age, leder även detta till att den samhälleliga tilliten krackelerar.

I sin artikel "'I've Got Nothing to Hide' and Other Misunderstandings of Privacy" avfärdar han fullständigt "rent mjöl i påsen"-argumentet. Först och främst eftersom "jag har inget att dölja" uttrycks i en djupt ojämlik relation mellan stark (stat, myndigheter, företag, arbetsgivare) och svag (den enskilde medborgaren). Och det är den starke i den relationen som definierar vad som är rent mjöl och som dessutom ensidigt kan ändra reglerna.

Solove ser inte själva insamlandet av data - övervakningen i sig - som ett stort problem. De flesta struntar också mycket riktigt i att deras vardagliga rörelser och banala handlingar övervakas, eftersom uppgifterna i sig inte är särskilt känsliga. Problemen, menar Solove, börjar istället när informationen lagras, analyseras och används på ett sätt som bäst kan beskrivas med Kafka's Processen som metafor.

"Någon måste ha förtalat Josef K., ty utan att han gjort något ont blev han häktad en morgon."

Motstånd från höger

2009-10-27T09:04:00.005+01:00

Den tidigare premiärministern Dominique de Villepins närvaro vid gårdagens seminarium om skapande, Internet och alternativ till hadopi-lagen var intressant på flera sätt. Högerpolitikern gör comeback - i väntan på ett domslut i fallet Clearstream, som i värsta fall kan innebära dryga böter och ett villkorligt fängelsestraff - som ett "alternativ till Sarkozy", troligtvis i avsikt att förbereda 2012 års presidentvalskampanj.

Le Nouvel Observateur, som inte nämner seminariets syfte eller vad de Villepin sade i sakfrågan, konstaterar att han under kvällen sagt sig erbjuda en politik som vill överbygga "klyftor", eftersom det inte tjänar någonting till att isolera sig i olika läger. På moderatorns fråga varför han önskade befinna sig där, inför ett auditorium på 300 till400 personer, svarade de Villepin: "Jag har sett ljuset och jag sade mig att det skulle vara trevligt. Trevligare än det jag upplevt de senaste veckorna."

Att döma efter kommentarer från internauts uppfattades dock inte hans närvaro som något positivt. Misstron är kompakt mot "ännu en högerpolitiker" och man ser honom som opportunistisk, manipulativ och opålitlig.

Den tidigare partikamraten Nicolas Dupont-Aignan, skarp motståndare till hadopilagstiftningen och nu ledare för gaullistpartiet Debout La République, gläds dock över de Villepins återkomst i politiken. "Je me réjouis que Villepin franchisse à son tour le Rubicon en proposant une alternative à Sarkozy. Plus on sera nombreux à la préparer, plus elle aura de chances de se concrétiser. S'agissant de celui qui portera cette alternative, on verra après".

"Det gläder mig att Villepin korsat Rubicon genom att föreslå ett alternativ till Sarkozy. Ju fler vi är desto större chans att något konkretiseras. Beträffande vem det blir som bär fram detta alternativ får vi se senare."

Den franska vänstern och De Gröna saknar för tillfället trovärdiga ledare och verkar helt inkapabla att erbjuda något som helst regeringsalternativ. Från sarkozyfalangen; irriterad tystnad. De Villepin är, enligt Frédéric Lefebvre, inte "ett ämne för reflektion".

En konfrontation tar form

2009-10-26T15:56:00.006+01:00

Uppdatering: Seminariet sänds live här och börjar kl 19.00

Anti-Hadopilägret i Frankrike får nu ett spektakulärt stöd i Dominique de Villepin (Wikipedia, eng.), tidigare premiärminister och motståndare till Sarkozy på alla plan. (Även rättsligt, eftersom Villepin i den pågående processen kring affären Clearstream anklagas för att ha konspirerat mot Sarkozy, då denne var inrikesminister.)

Dominique de Villepin kommer att närvara ikväll vid ett seminarium organiserat av initiativet Création, Public, Internet (CPI) kring "la license globale", en tänkt form av "bredbandsskatt" som skulle möjliggöra för internauts att ladda ner fritt mot en avgift som kompenserar artister och kreatörer. Industrin och den politiska högern har motsatt sig detta alternativ med näbbar och klor och fört fram hadopi-lagstiftningen som den enda möjliga lösningen, som utesluter alla andra. Enligt dessa riktlinjer arbetar även Zelnik-kommissionen, tillsatt av kulturminister Mitterrand, där endast branschföreträdare och copyrightlobbyister är representerade.

La license globale röstades igenom i parlamentet 2005, då de Villepin var premiärminister, men regeringen - under Chirac - tvingade fram en ny omröstning och förslaget röstades då ner, till fördel för lagförslaget DADVSI (eng.), hadopi-lagens föregångare.

Numerama spekulerar i de Villepins motiv. Är detta ett taktiskt drag, i syfte att få det franska "Nätet" på sin sida? I denna miljö är Sarkozy intensivt avskydd, och de Villepin kan till skillnad från sin motståndare ha insett vikten av en positiv nätnärvaro. Han driver exempelvis ett litet community och använder sin blogg till att försvara sig och föra fram sina personliga uppfattningar.
"Nätet" är en mäktig allierad - och de Villepin kommer, anses det allmänt, att sikta på presidentvalet 2012. Den ultimata konfrontationen.

Medorganisatörer till kvällens seminarium är La Quadrature du Net.
Seminariets underrubrik: "Är en ny pakt mellan publiken och artisterna möjlig?" - vilket omedelbart förklarar industrin och dess allierades motstånd.

Fenomen vid hovet

2009-10-25T23:16:00.004+01:00

Nicolas Sarkozys särskilde rådgivare Henri Guaino erkänner nu den "möjliga förekomsten" av ett problem i kretsen kring presidenten.

Guaino kallar det ett "phenomène de cour", ett hovfenomen, dvs. personerna närmast presidenten uppför sig som hovmän och hovdamer kring en kung, vilket förlamar dem.
Han försäkrar dock, inför en journalist på tv-kanalen France 5: "Connaissez-vous un lieu de pouvoir qui ne génère pas un phénomène de cour ? L'Elysée aujourd'hui n'en génère ni plus, ni moins que tous les autres lieux de pouvoir ou que l'Elysée n'en a généré jadis."

"Känner ni till något maktcentrum som inte alstrar ett hovfenomen? Elyséepalatset idag alstrar varken mer eller mindre än andra maktcentra, och inte heller mer än Elyséepalatset alstrat tidigare."

Det handlar återigen om presidentsonen Jean, som först efter två veckor av protester drog sig tillbaka från en näst intill garanterad tjänst som ledare för Paris' största affärsdistrikt, något som lett till en upprörd debatt kring republikens grundläggande värderingar - och en våg av löje, särskilt på Nätet och i utländsk media.

Det som förvånat mest är det bristande omdömet, arrogansen och den ohyggliga fräckhet - eller totala blindhet - med vilken man reservationslöst försvarat "Prins Jean's" upphöjelse. Som om man i regeringen lidit av en kollektiv psykos.

Guaino säger om Sarkozy: "Han är en av de få politiker man alltid, i hela hans liv, kunnat tala rakt och öppet med (...) Nu finns det utan tvivel de som, nedkylda av hovmentaliteten, inte vågar motsäga fursten. Man har alltid kunnat iaktaga sådant och kommer utan tvivel alltid att kunna göra det."

I det har Guaino givetvis rätt. Fenomenet är allmängiltigt.

Bananrepubliken, demokratin - och Internet II

2009-10-24T18:39:00.001+02:00

Africascopie är ett bloggprojekt som drivs av två journalister från Le Monde, Jean Abbiateci och Antonin Sabot, som mellan den 19 oktober och 7 november reser runt i franskspråkiga Afrika för tidningens räkning.
Målet är att undersöka hur den nya tekniken förändrar afrikanska samhällen, med tonvikt på Senegal och Mali.

"Internet ökar trycket i motståndet mot korruptionen", konstaterar advokaten Mahamadou Konaté från Mali. Han prisar även de nya möjligheterna till effektivt svärmarbete: "J’ai la possibilité de m’adresser à 10 000 personnes en même temps et qui peuvent m’aider à démêler un point de droit si besoin. Nous ne sommes plus dans un contexte de droit exclusivement malien. On peut aller chercher des réponses dans d’autres pays et donc de faire évoluer le droit malien”.

"Jag har möjlighet att vända mig till 10 000 personer samtidigt som kan hjälpa mig reda ut ett juridiskt spörsmål om så behövs. Vi befinner oss inte heller uteslutande i det rättsliga sammanhang som råder i Mali. Man kan söka svar i andra länder och därmed få rättssystemet i Mali att utvecklas."

Vilket redan skett på affärsrättens område. Korruptionen görs alltmer synlig tack vare den transparens den nya tekniken framtvingar. Opinionen tvingar makthavare att svara.
Men även makthavare drar nytta av den elektroniska kommunikationens möjligheter. Man kan t ex räkna med att myndigheterna avlyssnar all trafik.
"Alla i republiken Mali har en liten 06:a" - en mobiltelefon med franskt abonnemang - berättar advokaten, som själv har två sådana på skrivbordet och sex i skrivbordslådan. Det är just nu säkrast för medborgare i Mali att ringa via Frankrike.

Initiativ för att främja digital demokratisering blir allt viktigare eftersom det är en utomordentligt stark drivkraft även för politisk demokratisering.

Det är följaktligen inte rätt tidpunkt för Europa att själva överge idén

Alla har vi dem - käpphästarna!

2009-10-24T17:35:00.002+02:00

Blogge ordnar lördagspyssel med sina ordmoln! Två är avslöjade i skrivande stund...

Bananrepubliken, demokratin - och Internet I

2009-10-24T10:42:00.006+02:00

Jean Sarkozy, 23-årig studerande och son till presidenten, tog beslutet att inte ställa upp som kandidat till posten som ledare för Paris' affärsdistrikt La Défense. "Alla" längs hela den politiska skalan hyllar beslutet, som givetvis tagits gemensamt med Élyséepalatset. Vänstern menar att det var det minsta man kunde begära, och högern, som officiellt stött kandidaturen, tycks dra en suck av lättnad.
Man kan dock vänta sig att han kommer tillbaka, den charmige Jean, nu när även fadern måste insett att polemiken riskerade att skada sonens framtid - som har alla möjligheter att bli lysande. Jean är snygg, dynamisk, sägs vara trevlig och begåvad och ger ett helt annat intryck än sin far. Han är modest, flashar inga dyra klockor - som anses vara den ultimata symbolen för smaklös, nyrik arrogans - och han har snabbt och reaktivt eliminerat vissa - dock inte alla - likheter med fadern i språk, uttryckssätt och framtoning.

Är detta den första segern för 'e-demokratin'"?, frågar sig Le Monde. Motståndet på Nätet har varit våldsamt och tagit sig många olika former, mellan vrede och löje - det senare exemplifierat genom reservationslöst och entusiastiskt stöd från organisationen Sauvons les riches! (Låt oss rädda de rika!).
Framför allt har Nätet alstrat en oerhörd uppmärksamhet. En petition mot kandidaturen har samlat 93 000 underskrifter. På twitter har hashtagen #jeansarkozypartout (jeansarkozyöverallt) spridits viralt. Flashmobs - plötsliga folksamlingar, sammankallade via sms - har demonstrerat vid La Défense, men också ute i landet, beväpnade med bananer i protest mot en företeelse värdig en bananrepublik.

Kommuniké från Élyséepalatset

2009-10-23T13:48:00.005+02:00

President Sarkozy's kommuniké efter gårdagens praktiskt taget totala godkännandet av Hadopi 2:

"Le Président de la République se réjouit de la prochaine entrée en vigueur de la loi relative à la protection pénale de la propriété littéraire et artistique sur internet, après la décision du Conseil Constitutionnel qui en valide le contenu. Elle complète la loi Création et Internet du 12 juin 2009.
La France dispose à présent d’un système très innovant pour protéger les droits des auteurs, des artistes et de leurs partenaires dans l’univers internet. Ce dispositif privilégie l’information et la prévention des internautes, les sanctions étant graduées et proportionnées.
Le Président de la République félicite l’ensemble des participants à cette entreprise de responsabilisation collective. La France, pays inventeur du droit d’auteur, nation protectrice des artistes, montre sa volonté d’adapter cette protection sans nuire aux droits des consommateurs.
Ces lois dessinent un cadre et offrent une protection. Il appartient désormais à tous - auteurs, artistes, entrepreneurs, consommateurs – de promouvoir activement l’art et la culture sur la Toile de l’internet, en développant des offres attractives, en faisant circuler les œuvres.
L’art constitue l’expression la plus haute de la civilisation. Il nous revient de faire qu’il existe un internet civilisé."

Denna kommuniké tydliggör presidentens tankevärld. Vissa nyckelord återkommer ständigt i Sarkozys beskrivning av Internet och internauts.
Översättning med särskild betoning på felaktigheter, förolämpningar och/eller uttryck ägnade att väcka vrede:

"Republikens president glädjer sig över att den straffrättsliga lagen för beskyddandet av litterär och artistisk egendom på Internet skall träda i kraft, efter att Författningsdomstolen beslutat validera dess innehåll. Den kompletterar lagen Skapande och Internet av den 12 juni 2009.

Frankrike har nu ett mycket innovativt system för att beskydda upphovsrätten för författare, artister och deras partners i det universum som utgörs av Internet. Dessa åtgärder betonar information och prevention, eftersom sanktionerna mot internauts är gradvisa och proportionerliga.

Republikens president lyckönskar samtliga de som deltagit i denna ansträngning för att främja den kollektiva ansvarskänslan. Frankrike, uppfinnare av upphovsrätten, en nation som beskyddar artister, visar sin vilja att anpassa detta skydd utan att skada konsumentens rätt.

Dessa lagar ritar upp ett ramverk som erbjuder skydd. Det åligger nu hädanefter alla - författare, artister, entreprenörer, konsumenter - att aktivt främja konst och kultur på Internet, genom att utveckla attraktiva erbjudanden, och sprida verk.

Konst uttrycker den högsta formen av civilisation. Det är vår uppgift att göra Internet civiliserat.

Mortal Sin: Anger

2009-10-23T10:59:00.006+02:00

Le Figaro konstaterar idag att den franska författningsdomstolen i princip förkastat socialisternas samtliga invändningar mot Hadopi 2-lagens principer, inklusive de mest märkliga.
Nu återstår det för Frankrikes domare att hantera denna lagtext "från fall till fall" (Författningsdomstolens formulering) vilket lägger en till synes orimlig börda på dessa domare.

Sarkozy uttrycker "glädje", med orden: "la France, pays inventeur du droit d'auteur, nation protectrice des artistes, montre sa volonté d'adapter cette protection sans nuire aux droits des consommateurs", "Frankrike, uppfinnare av upphovsrätten, en nation som beskyddar artister, visar sin vilja anpassa detta skydd, utan att skada konsumenternas rättigheter". Kulturminister Mitterrand konstaterar att kampen mot piratverksamheten nu kan fortsätta enligt planerna.
UMPs talesman Frédéric Lefebvre menar att "detta år kommer att bli det år då det legala alternativet utvecklas och kreatörerna verkligen får sin ersättning...".

Regissören, skådespelaren och manusförfattaren Jacques Weber levererade så sent som igår följande skarpsinniga analys av UMPs val av talesman: "Mais, naturellement, ce n’est pas un hasard si on prend le plus vulgaire, le plus con, le plus effroyable qui soit pour parler à la population. La population est bête et imbécile donc il faut un bête et un imbécile pour leur parler. Je n’ai jamais vu un type pareil.”

" Men givetvis är det inte en tillfällighet att man väljer den mest vulgära, den mest idiotiska, den mest förfärliga person man kan tänka sig för att tala till folket. Folket är dumt och imbecillt, alltså behövs en dum och imbecill person för att tilltala det. Jag har aldrig sett något liknande."

Weber kallade i övrigt Lefebvre för en "dumskalle" och en "kretin" och försäkrade att han vid upprepade tillfällen fått lust att "slå honom på käften".

Detta gäller definitivt inte endast Frédéric Lefebvre, men annars: Word!

Skarp reaktion från La Quadrature du Net

2009-10-22T17:31:00.003+02:00

"Eftersom Hadopi 2 inte lidit nederlag på grund av sin anti-konstitutionalitet återstår för den att träda i kraft och istället lida ett tekniskt, kulturellt och politiskt nederlag."

La Quadrature du Net fastslår att Författningsdomstolens godkännande idag av de essentiella delarna av lagen Hadopi 2 är ett nederlag för rättsstaten.

Jérémie Zimmerman, talesman och medgrundare säger: "C'est un jour bien triste pour les libertés sur Internet en France. Qu'un texte comme l'HADOPI 2 puisse être ainsi validé en dit long sur l'état de nos institutions. Le chemin de croix de l'HADOPI continuera donc pour le gouvernement, qui paiera les conséquences de l'échec inévitable de sa mise en œuvre. Au programme de l'HADOPI, désormais : une note salée pour le contribuable, des condamnations injustes, et la résistance à ces mesures répressives... Les citoyens français n'ont plus qu'à louer des adresses IP dans des pays plus démocratiques. "

"Detta är en sorgens dag för friheten på Internet i Frankrike. Att en lagtext som Hadopi 2 kan valideras på detta sätt säger mycket om tillståndet för våra institutioner. Hadopilagens Golgatavandring fortsätter alltså för regeringen som kommer att få betala för konsekvenserna av dess oundvikliga nederlag. Hadopis innebörd: en saltad nota för de anklagade, orättvisa domslut och motstånd mot dessa repressiva åtgärder...För de franska medborgarna återstår bara att skaffa IP-adresser i mer demokratiska länder."

Den centrala frågan är dock följande: Hur kan man ens överväga "avstängning från Internet" som ett straff - överhuvudtaget? För något brott?

Detaljer

2009-10-22T17:17:00.003+02:00

Författningsdomstolen har skjutit in sig på praktiska detaljer, men har ingenting emot någon av de principer lagen vilar på.
Man ålägger lagstiftaren att precisera hur de civila skadeståndskraven skall integreras i den straffrättsliga snabbproceduren "ordonnance pénale". Det måste följaktligen definieras i själva lagtexten och inte genom ett dekret.

Källa: Le Monde

Bad news

2009-10-22T17:00:00.005+02:00

Den franska författningsdomstolen släpper igenom Hadopi 2 nästan i sin helhet med någon enstaka reservation. Det måste betecknas som en politisk seger för Sarkozy att han fått igenom lagen: Den utgör en stark signal till internauts, även om den i praktiken inte har stora utsikter att kunna appliceras.

Françafrique

2009-10-22T13:13:00.005+02:00

Françafrique: Wikipedia (eng.)

"Jag vågar inte ens tänka på hur långt Sarkozy gått om han varit ledare för ett afrikanskt land", anmärker journalisten och författaren Serge Félix N'Piénikoua från Benin - tidigare en del av kolonin Franska Västafrika. "Men", fortsätter han, "i grund och botten kanske Frankrike redan är ett afrikanskt land. Ett afrikanskt land som vilket som helst". I den fransktalande delen av Afrika är man inte imponerad av den forna kolonialmakten. Inte sedan De Gaulle (som öppnade för koloniernas självständighet) anses något gott ha kommit därifrån.

I de afrikanska länderna är det legio att makten överförs från far till son, även om fadern blivit vald - lusten att grunda dynastier är stark. När då ett europeiskt land som Frankrike helt fräckt visar liknande tendenser - i och med presidentens oblyga önskan att "lämna över" Frankrikes rikaste förort Neuilly-sur-Seine samt Paris' affärsdistrikt La Défense till sin son - så drar man uppenbart undan mattan för de som verkar för demokrati i länder utanför Europa - exempelvis i Afrika. "Sarkozy visar ett dåligt exempel", konstaterar dagstidningen Le Bénin Aujourd'hui.

"Et voilà que l’on reparle de l’ambition politique des fils de présidents ! Et cette fois-ci, pas en Afrique, un continent qui semble s’être fait un apanage de la chose. Mais bien en France, patrie de la Liberté, de l’Egalité et de la Fraternité."
"Nu pratar man minsann igen om politiska ambitioner hos söner till presidenter! Och den här gången är det inte i Afrika, en kontinent som tycks ha gjort anspråk på detta privilegium. Den här gången handlar det om Frankrike, Frihetens, Jämlikhetens och Broderskapets hemland.", skriver Le Pays, en dagstidning i Burkina Faso.

Ett Europa som uppvisar odemokratiska tendenser - för att inte säga despotiska, korporativistiska och fascistoida tendenser - sprider en smitta som angriper och eroderar demokratiprocesser internationellt.
När detta dessutom ackompanjeras av politiskt korrekta europeiska moralföreläsningar riktade mot andra länder passerar det gränsen för det uthärdliga.

En våg av officiellt journalisthat

2009-10-21T21:24:00.006+02:00

Ett par dagar innan Reporters Sans Frontières (Reportrar utan gränser) publicerade sin rankinglista över pressfriheten i världens länder - och där Frankrike, för att vara ett europeiskt land, halkat ner till bottennivåer - släppte president Sarkozy lös sitt handgångne troll Frédéric Lefebvre över de franska journalisterna.

UMPs talesman anklagade delar av den franska journalistkåren för att önska "krossa" presidenten. Han fördömde "...vilenies quotidiennes, depuis un certain nombre de semaines, qui sont propagées à la fois par l'opposition et surtout par uncertain nombre de journalistes qui n'ont qu'une idée en tête: faire trébucher le président de la République" "...dagliga uselheter, sedan flera veckor, som sprids samtidigt av oppositionen och framför allt av ett visst antal journalister som bara har en idé i huvudet: att destabilisera Republikens president".

Detta skulle bero antingen på att oppositionen "inte gör sitt jobb och att pressen och media därför tar dess plats", eller på "tävlingen med Internet" som gör att man "kastar ur sig icke verifierad information".

Det tillhör vanligheterna att den franska högern fördömer Internet, men den franska journalistkåren, i den traditionella "politiska medievärlden" är även den föremål för frekventa attacker som för tankarna till klimatet i Berlusconis Italien.
Flera ministrar, samt givetvis Jean-François Copé, har tagit del i vad AFP kallar en "anti-medial offensiv".

Den 15 oktober, i närvaro av sex journalister från Le Figaro, tog presidenten tillfället i akt att läxa upp dem, och dessutom tömma sin vredes bägare över några frånvarande: särskilt chefredaktörerna för Le Monde och L'Express.

Presidentens journalisthat är inte nytt. Le Canard Enchainé publicerade i mars ett av statschefens mer inspirerade uttalanden: "Les journalistes, ce sont des nullards, il faut leur cracher à la gueule, il faut leur marcher dessus, les écraser. Ce sont des bandits. Et encore, les bandits eux, ont une morale."

"Journalister är värdelösa, man bör spotta dem i ansiktet, trampa ner dem och krossa dem. De är skurkar. Skurkar har förresten åtminstone en moral."

Värst för oss andra

2009-10-21T11:48:00.007+02:00

Uppdatering: mer hård kritik från La Quadrature du Net (eng.)

Den nu välkända paragraf 138 har neutraliserats av Europaparlamentet, under anmärkningsvärda former.
La Quadrature du Net (eng) uttrycker stark kritik. "Ett förräderi" av den franska ledamoten Catherine Trautmann, anser Numerama.

Dock poängterar Numerama att den ursprungligen franska paragrafen 138ans vara eller icke vara har en mycket marginell betydelse för just Frankrike. Det faktum att Europaparlamentet redan två gånger, med stor majoritet, röstat för 138an har aldrig påverkat president Sarkozys kamp för Hadopi eller den franska lagstiftningen på området.
(Man - Copé, Lefebvre, Albanel - har dock anklagat franska socialister för att "ringa upp" sina kompisar i EU och driva igenom 138an där i enda syfte att ställa till det för högermajoriteten i den franska Nationalförsamlingen).

När sedan Författningsdomstolen, Le Conseil Constitutionnel, den 10 juni slog fast att tillgång till Internet är en fundamental rättighet och att det juridiska systemet måste blandas in före en eventuell avstängning - även om UMP nu gör allt för att slingra sig runt det - så gavs franska internauts ett betydligt mer kraftfullt skydd för sina rättigheter än någonsin 138an i Europaparlamentet skulle gjort.

Det franska konstitutionella skyddet kan dessutom bli ännu starkare - bland de starkaste i Europa - om Författningsdomstolen även ingriper mot Hadopi 2 (beslut väntas på torsdag). Värre blir det för de medborgare i Europa som "inte beskyddas av den franska Författningsdomstolen", konstaterar Numerama; deras regeringar får betydligt större manövreringsutrymme när 138an är borta.

Rappare förargar kulturministern

2009-10-20T20:21:00.004+02:00

Gårdagens kommuniké från Frédéric Mitterrand:

"Communiqué de presse"
Réaction de Frédéric Mitterrand, ministre de la Culture et de la Communication, au clip du rappeur Morsay

Dans son clip « J'ai 40 meufs », le rappeur Morsay tient des propos intolérables, notamment à l'encontre des forces de sécurité de notre pays. La liberté d'expression ne doit pas être le prétexte à des dérives incitant à la haine ou à la violence. J'en appelle donc au sens des responsabilités des dirigeants de radios, de chaînes de télévision et de sites Internet. J'en appelle également aux internautes, pour qu'ils ne cautionnent ni n'encouragent de tels excès. Les médias et Internet doivent être des espaces civilisés d'échange et de partage. Pour le reste, si les bornes de la légalité ont été franchies, c'est à la justice qu'il appartient de décider des mesures appropriées.
Paris, le 19 octobre 2009"

"Pressmeddelande

Kultur- och kommunikationsminister Frédéric Mitterrands reaktion på rapparen Morsays musikvideo.

I sin video "j'ai 40 meufs" [jag har 40 brudar] gör rapparen Morsay oacceptabla uttalanden, särskilt riktade mot vårt lands polisväsende. Yttrandefriheten får aldrig bli ett svepskäl för att uppmuntra till hat eller våld. Jag vädjar alltså till ansvarskänslan hos beslutsfattare inom radio och tv, och på internetsajter. Jag vädjar även till internauts att inte stödja eller uppmuntra dylika övertramp. Media och internet bör vara civiliserade platser för utbyte och delande.
För övrigt, om lagens gränser överskridits åligger det rättssystemet att besluta om lämpliga påföljder.
Paris 19 oktober 2009"

Jaså? Här är klippet. (Rapparen Morsay öser hat över polisen.)

Kulturministern "har inte åldrats med värdighet, det är han inte ensam om, och det är hans enda försvar", konstaterar journalisten Claude Soula på Le Nouvel Observateur. En man som Mitterrand, påpekar Soula, skulle tidigare ha "skrikit av vrede" inför ett sådant censurförsök. Nu gör han istället den mest fantastiska reklam för Morsay, en rappare varken Soula eller någon annan inom det etablissemang kulturministern vänder sig till hört talas om tidigare.

Torsdag kl 17

2009-10-20T18:04:00.003+02:00

Lionel Tardy, mannen som bekämpar vanvettig lagstiftning på informationspolitikens område, inifrån Sarkozys eget parti UMP, skriver på twitter: "La décision du conseil constiutionnel sur hadopi 2 tombe jeudi, aux alentours de 17h", dvs. Författningsdomstolens beslut angående hadopi 2 faller på torsdag kring kl 17.

Inga läckor än så länge, och ingen vågar uttala några prognoser. Men sista försvarslinjen är som sagt verkligheten.

Sverige nr 1 - Frankrike nr...43

2009-10-20T13:44:00.004+02:00

Idag publicerar Reporters Sans Frontières (Reportrar utan gränser) sin årliga rapport om yttrandefriheten i världen.

På deras lista, som rangordnar världens länder efter deras förmåga att uppfylla grundläggande kriterier för press- och yttrandefrihet, ligger de skandinaviska länderna i topp. På delad förstaplats: Sverige, Norge, Danmark, Finland och Irland - följda i fallande ordning av Estland, Holland, Schweiz och Island.

Först på 43:e plats återfinns Frankrike, som rasat nedåt på listan som en direkt följd av regeringens envisa kamp att genomdriva Hadopi-lagstiftningen, hårt kritiserad av organisationen som anser att metoderna påminner om den censur som föregick "lagen av den 29 juli 1881" som stadfäste pressfriheten.

Organisationens generalsekreterare Jean-François Julliard, uttrycker särskild oro över att länder i Europa, som Frankrike och Italien, år efter år fortsätter sin tillbakagång med avseende på de medborgerliga fri- och rättigheterna. "Innebär detta slutet på den europeiska modellen?" frågar sig organisationen, och uppmärksammar att även om europeiska länder fortfarande ligger i topp så har vissa europeiska länder på listan passerats av unga demokratier i Afrika och Latinamerika. Journalister utsätts fortfarande för fysiska hot i Italien och Spanien, liksom på Balkan.

Den "infernaliska trion" i botten är f ö Turkmenistan, Nordkorea och Eritrea - i den ordningen. Nordkorea har följaktligen mer pressfrihet än någon.

Boken och Internet enligt Eco III

2009-10-19T23:47:00.003+02:00

"Vi kan anse att skriften är en förlängning av handen och i den meningen är den nästan biologisk. Dess kommunikationsteknologi är direkt lierad med kroppen. (...) Medan våra moderna innovationer, film, radio, Internet inte är biologiska."

Umberto Eco är ingen internaut, ingen Homo numericus. Han föreställer sig inte att genom lätta fingerrörelser i tomma luften kontrollera sin session i den virtuella verklighet som projiceras tätt framför hans ögon. Han föreställer sig inte att den nya tekniken, för första gången, verkligen kan sammansmälta med biologin - eller att många faktiskt redan upplever den känslan vid sina tangentbord.

Han jämför Nätet med "två flaskor whiskey", något som ger den mest dramatiska och vansinniga svindel - en "koma" orsakad av alkoholförgiftning. Ändå ser han Internet som en underbar uppfinning, dock främst som en form för spridning av det skrivna ordet, jämförbar med Gutenbergs boktryckarrevolution, som ett uttryck för en läsandekultur.

Den gaullistiske partiledaren Nicolas Dupont-Aignan uttrycker sig därmed betydligt mer rättvisande och träffsäkert (sic!) när han konstaterar: "Tryckpressen möjliggjorde folkets läsande, Internet kommer att möjliggöra dess skrivande."

Boken och Internet enligt Eco II

2009-10-19T20:04:00.011+02:00

Den italienske författaren, medeltidsexperten och språkvetaren Umberto Ecos vetande är encyklopediskt. Han läser glupskt - uppslukar kunskapen i bok efter bok, samlar, lagrar och sammanställer, skriver listor och förteckningar; ackumulerar information.
Han har även en omfattande samling sällsynta böcker ägnade ett område som ständigt fascinerar honom: tankefelet, den ockulta vetenskapen, missuppfattningen - och han konstaterar att böcker inte nödvändigtvis är bärare av sanningar, utan lika mycket av mänsklig dumhet och galenskap.

Hans slutsats är följande: "Ce qui forme une culture n'est pas la conservation mais le filtrage", "Det som formar en kultur är inte bevarandet, utan filtreringen". Och här ligger, enligt Eco, det verkliga problemet med Internet. Internet ackumulerar kunskap urskiljningslöst och den urvalsprocess, den bortfiltrering, som formar kulturen är inte längre med nödvändighet gemensam.

Eco exemplifierar: "Le filtrage est le grand problème de notre époque. Notre rapport à la mémoire peut faire penser à Funes, le personnage hypermnésique imaginé par Borges. Comme il se souvient d'absolument tout, c'est un fou ou un idiot. Et Internet est le scandale d'une mémoire sans filtrage, où l'on ne distingue plus l'erreur de la vérité. Au final, cela produit aussi un effacement de la mémoire. La culture est une chose qui se partage, se discute. Ce qu'on peut appeler « la communauté » arrive jusqu'ici à débattre, à négocier et à se mettre d'accord pour laisser tomber certaines oeuvres, certaines idées scientifiques, au profit d'autres.
Une des grandes fonctions de la culture est d'imposer un savoir partagé par tous. Cela ne veut pas dire immuabilité de ces connaissances. Mais même leur nécessaire mise en question, même la révolution ne peuvent avoir lieu sans qu'existe cette base du savoir partagé : pour que Copernic puisse affirmer que la Terre n'est pas au centre de l'Univers, il faut qu'on ait accepté auparavant la théorie de Ptolémée qui disait le contraire. Il existe une sorte de Larousse encyclopédique admis par tout le monde, même si celui d'un homme de 70 ans est plus fourni que celui d'un jeune de 25 ans. Internet peut signifier à terme la mise en miettes de ce Larousse commun au profit de six milliards d'encyclopédies, chaque individu se construisant la sienne, chacun pouvant à loisir préférer Ptolémée à Copernic, le récit de la Genèse à l'évolution des espèces. Nous courons le risque d'une incommunicabilité complète, l'impossibilité d'un savoir universel... Evidemment, les contrôles traditionnels continueront de s'exercer, notamment par l'école, mais ils entreront de plus en plus en conflit avec les revendications particulières. Revendiquer sa propre encyclopédie est typique de la bêtise ! La culture est là justement pour empêcher les Bouvard et Pécuchet de triompher."

"Filtreringen [i betydelsen urvalet, bortvalet] är vår tids stora problem. Vårt förhållande till minnet för tanken till Funes, den fiktiva personen med superminnet, som Borges skapade. Eftersom han minns precis allt, är han en galning eller en idiot. Internet är det skandalösa i ett minne utan förmåga att filtrera, där man inte längre kan skilja felaktigheten från sanningen. Det leder i förlängningen till en utplåning av minnet. Kulturen är något som delas, som diskuteras. Det man kan kalla "samhället" lyckas hittills med att debattera, förhandla och komma överens om att överge vissa verk, vissa vetenskapliga idéer, till förmån för andra.

En av kulturens stora uppgifter är att stadfästa ett vetande som alla delar. Det betyder inte att kunskapen är oföränderlig. Men det nödvändiga ifrågasättandet, eller revolutionen, kan inte äga rum utan en delad grund för kunskapen: För att Copernikus skulle kunna driva fram övertygelsen att jorden inte befinner sig i universums centrum, så måste man först ha accepterat Ptolemaios teori som hävdade motsatsen.

Det finns en sorts encyklopedi av delat vetande, även om en 70-årings är mer välfyllt än det hos en ung 25-åring. Internet kan i förlängningen betyda att den gemensamma encyklopedin smulas sönder och ersätts av sex miljarder, att varje individ konstruerar sin egen och fritt kan föredra Ptolemaios framför Copernikus, berättelsen i Första Mosebok framför arternas evolution. Vi riskerar att kommunikationen och det universella, kollektiva vetandet blir omöjligt.

Givetvis kommer de traditionella kontrollmekanismerna fortsätta att fungera, framför allt genom skolan, men dessa kommer att hamna i ökad konflikt med självhävdandet hos särintressen. Att hävda rätten till en egen encyklopedi är typiskt för dumheten! Kulturen finns där just för att sådana som Bouvard och Pécuchet inte skall vinna."

Boken och Internet enligt Eco I

2009-10-19T17:56:00.008+02:00

"N'espérez pas vous débarrasser des livres", (Hoppas inte på att slippa böckerna) som utkommer i Frankrike den 21 oktober, är Umberto Eco's senaste bok, skriven tillsammans med dramatikern och manusförfattaren Jean-Claude Carrière.
Det är en humoristisk exposé över bokens historia och det motstånd den tvingats övervinna för att bli etablerad - och så central i vår kultur att vår kultur vore otänkbar utan den. Dock har den genom historien varit en hotad och bekämpad företeelse. Vid en jämförelse framstår motståndet mot e-boken som obetydligt.

"Boken är en uppfinning som aldrig kan bli föråldrad, lika litet som hjulet, hammaren och skeden", konstaterar Umberto Eco. Och e-boken, slår han fast, imiterar bokens struktur och innebär i sig inte något nytt. Däremot har den, jämfört med pappersboken, en uppenbar brist: "...le livre de papier est autonome, alors que l'e-book est un outil dépendant, ne serait-ce que de l'électricité. Robinson Crusoé sur son île aurait eu de quoi lire pendant trente ans avec une bible de Gutenberg. Si elle avait été numérisée dans un e-book, il en aurait profité pendant les trois heures d'autonomie de sa batterie. (...) Nous pouvons encore aujourd'hui lire des livres vieux de cinq cents ans. En revanche, nous n'avons aucune preuve scientifique que le livre électronique puisse durer au-delà de trois ou quatre ans. "

"...boken i papper är autonom, medan e-boken är ett verktyg, beroende, om inte annat, av elektricitet. Robinson Kruse på sin ö hade haft att läsa i trettio år med Gutenbergs bibel. Om det varit en digitaliserad e-bok hade han kunnat ånjuta tre timmars autonomi med sitt batteri. (...) Vi kan fortfarande läsa femhundra år gamla böcker. Däremot har vi inga vetenskapliga bevis för att en elektronisk bok kan var i mer än tre, fyra år."

Eco ser däremot en stor praktisk betydelse hos e-boken: En domare kan exempelvis behändigt bära med sig 25 000 lagrade dokument.

Internet, försäkrar han, innebär inget hot mot boken; utan uppmuntrar läsandet genom att öka nyfikenheten. Dessutom gör Internet, enligt Eco, läsandet mer nödvändigt än någonsin:

"Avec internet, nous sommes revenus à l'ère alphabétique. Si jamais nous avions cru être entrés dans la civilisation des images, voilà que l'ordinateur nous réintroduit dans la galaxie de Gutenberg et tout le monde se trouve désormais obligé de lire."

"Med Internet återvänder vi till alfabetets tidsålder. Om vi någonsin trott att vi tagit steget in i en bildburen civilisation, så återför datorn oss till Gutenbergs galax och alla blir hädanefter tvungna att läsa."

Verktyg för tanken

2009-10-18T21:32:00.006+02:00

"De två viktigaste instrument en civilisation behöver för att orientera sig i den under alla förhållanden problematiska och skrämmande mänskliga existensen är lyriken och matematiken. De har,som den invigde vet, väldigt mycket att göra med varandra."

Författaren Lars Gustafsson, på sin blogg, idag.

Lars Gustafsson skriver om den för all förståelse centrala matematiken och ondgör sig över matematikundervisningens nutida utarmning:

"De små tyska furstendömenas elituniversitet, egentligen inrättade för att förse furstarna med kirurger och veterinärer för de militära behoven, möjliggjorde på något mirakulöst sätt dessa stillsamma,som regel tuberkulösa och tidigt avlidna ynglingar som lade grunden för både Einsteins allmänna relativitetsteori och krypteringskonsten. Sverige, världsledande nation inom den partiella differentialekvationens fascinerande och ohyggligt knepiga fält, ser ut att vilja skrota Mittag-Lefflers institut. Man föredrar att i stället investera i politiskt opportuna projekt som gör sig bättre i all slags populärpress."

Pianokalejdoskopet

2009-10-18T19:02:00.008+02:00

Farfars piano var, förutom ett monument över en svunnen och mytomspunnen tid, även stort, svart och blankt. Därmed ägde det förmågan att, förutom musik, skapa en fantastisk optisk illusion.
Om man fällde upp det lock som täcker tangenterna och lät det luta mot pianots framsida så skapades en triangel, med en speglande insida av svart trä. Ställde man sig så på ena sidan av pianot och kikade genom den långa trekantiga tunneln, såg man igenom ett kalejdoskop. Effekten blev denna.

Allt som hölls upp framför den ena öppningen mångfaldigades i fantastiska mönster för den som kikade i pianokalejdoskopets andra ände. Ett vardagligt föremål blev oigenkännligt när det plötsligt gav upphov till rika mönster som förändrades vid varje rörelse; bröts upp och sattes samman i nya kombinationer, krympte, växte, böljade - speglades i oändlighet i triangel efter triangel.

Ett blankt, svart piano ger inte främst upphov till musik, utan till psykedeliska visioner.